I Skåne planeras ett nytt superfängelse och jag känner mig underligt trött. Det är tveksamt om de som låses in kommer ut som bättre människor. Svenska erfarenheter från kulturella aktiviteter med interner är inte uppmuntrande och jag tror det kommer att dröja innan Lars Norén ger sig på nya projekt. Antagligen är Johnny Cashs konsert på Österåker fortfarande det roligaste som har hänt inom svensk kriminalvård.
Länk till Malmö City
I Filippinerna dansar 1500 fångar till Michael Jacksons musik. Uppvisningen väcker dubbla känslor. Kraften och precisionen imponerar, men vad är det för känsla de uttrycker?
För några år sedan bad jag nyantagna (vi säger inte “nyintagna”) studenter att välja en metafor för sin upplevelse av skolan. Bland förslagen fanns en hel del trevliga (verkstad, laboratorium, bibliotek och mötesplats), men förvånansvärt många skrev “fängelse”. Förhoppningsvis söker de sig inte till lärarutbildningen för att bli framtidens fångvaktare.
Kanske danslärare?
Fokusering, stolthet och koncentration är vad jag ser. Låtvalet lägger till en dimension.
Vad ser du?
LikeLike
Min individualiseringsbesatte svensk ser underordning och diciplinering – men det är inte ett kulturellt filter som jag är stolt över.
Nej din tolkning är mycket bättre!
Dessutom tror jag att de mår oändligt mycket bättre av det här än Norénpjäser.
LikeLike
Det tror jag stämmer på de flesta av oss, att vi mår bättre av detta.
Det är tråkigt att samarbete ses som underordning. Tillsammans blir vi ju så oändligt mycket starkare.
LikeLike
Vi måste nog träna i att inte se kollektivitet som något misstänkt. Kanske är det kinesiska och nazityska parader som spökar i det undermedvetna?
LikeLike
Det måste vi nog, kollektivt. Det är ju ofta så att två som gör något tillsammans med två blir starkare än fem, inte bara fyra.
På gott och ont, givetvis, men vågar vi inte se det goda blir vi blinda för det onda också.
LikeLike
Känsla? Kanske leker de med sina roller? Kanske kontrasterar de referensen till den övermänniskotanke som präglade parader och samtidig precision i monumentalestetiken, t.ex. Olymiaden 36, vilken Riefenstahl fångade så snyggt(måste man ju säga, trots allt). Antagligen är de som bildar triangeln längst fram lite av en förtrupp, de särskilt Utvalda. LÄrarna där, är ju African Amerikan så då kan man väl tro att de plockade upp Luther referensen inte bara för att Jacksson sjunger om honom.
Jo, men det är lite imponerande. Imrovisation ÄR svårt, speciellt i dans … kolla vilket average dansgolv som helst;)
En annan som bearbetar hur arvet från de här konstigheterna fortfarande verkar är ju Magnus Wallin, har du sett hans videoverk?
http://www.magnuswallin.com/works_films.htm
LikeLike
Det kanske fel att alltid leta efter en känsla? Dans behöver inte vara det där personliga uttrycket som västerländsk individualistisk estetik dyrkar.
Lite kollektiv extas i en hårt ritualiserad form verka skönt – kanske också i en situation där du är dömd för d-i-n-a handlingar. Om jag följer mängden här är det en god handling. Antagligen en s.k. gruppstärkande åtgärd (urrk – vilket dagisuttryck!) där huvudbudskapet är att alla får vara med.
Magnus wallin måste jag kolla!
LikeLike
Oj vilka spännande filmer – det säger en del om mig att jag inte ens har koll på Malmökonstnärerna.
Jag trodde att videokonstnärer bara gjorde djupa svåra oändliga loopar över gråsparvar vid fågelbad. Det här var både tekniskt och kommunikativt.
Och oroande.
LikeLike
Du är ingen ornitolog alltså … 😉
LikeLike