Niklas Orrenius intervjuar Tobias Krantz om obalans i den akademiska världen.

Länk

Problemet med för få kvinnliga professorer ska lösas genom fasta tjänster. Krantz säger klokt:

– De flesta av oss tror att män och kvinnor är ungefär lika begåvade. Då sticker det i ögonen att bara 18 procent av professorerna är kvinnor och att – ännu allvarligare – att bara 25 procent bland nyrekryterade professorer är kvinnor.

På samma sätt tror jag att det finns ungefär lika många begåvade barn till lågutbildade som högutbildade föräldrar. Ministern tar upp några exempel på hur regeringen vill bryta social snedrekrytering:

Tobias Krantz hoppas att studiemedelshöjningen – 430 kronor extra per månad från årsskiftet – ska få fler att plugga vidare.

– Vi höjer dessutom fribeloppet, vilket gör att man kan arbeta vid sidan av studierna. Det är en viktig del i att motverka den sociala snedrekryteringen.

Jag funderar över om det är möjligt att arbeta med motsvarigheter till genuspedagoger och föreslår en satsning på klasspedagoger. En del detaljer återstår att finslipa och jag ser vissa etiska problem med den här formen av social ingenjörskonst.

När det gäller frågan om jämställdhet i Högskolan och skolan hänvisar Krantz till de två delegationerna DJ och DEJA som arbetar med frågorna. Eftersom lärarutbildningen inte är ministerns bord ska jag inte plåga honom med frågor om könsbalans i skola och förskola, men när delegationerna kritiserar arbetet för att öka andelen män i skolan för att bedrivas utifrån särartstänkande och dessutom anklagar männen för att ge kvinnorna skuldkänslor – går det inte att ställa samma fråga till ministern?

Vad är det kvinnorna förväntas bidra med?

Är den akademiska världen ett ointagligt torn?