Jag är misstänksam mot dem som betonar förebildernas betydelse för pojkars utveckling och blir generad när manliga lärare reduceras till bärare av uppgiften att kompensera frånvarande fäder. På ett sätt kanske barnen är utsvultna och beredda att acceptera vad som helst, men jag vill gärna se identifikationen som en aktiv handling – ett äkta val att utse en person till egen förebild. Det får inte vara för enkelt – manligheten är en bild av mångfald.
Alternativet är att sätta samman en mer komplex bild av manlighet från media.
När jag var 12 år sändes High Chaparral för första gången. Det var en teveserie som skakade om min värld. Jag hade lekt cowboy sedan jag kunde gå, men här var allt annorlunda och oförutsägbart. Livet på den lilla nybyggarranchen vändes upp och ner redan i första avsnittet när mamman dödas vid ett indianöverfall. Det var jag inte beredd på.
Den stereotypa manligheten representeras av fadern Big John, som står stadig i ett regn av pilar och försöker hålla ihop familjen. Känslor är inte hans bästa gren.
Den mystiska och självdestruktiva sidan möter vi i brodern Buck, som ibland plågas av spritmissbruk och svartsjuka.
Den känslige och inåtvände sonen Blue dras in ett oidipalt drama när fadern gifter om sig med unga vackra granndottern Victoria, vars bror Manolito står för seriens lättsinne och lekfullhet.
Min underliga hjärna kommer ihåg skådespelarens namn och jag besöker Henry Darrows hemsida. (länk) Där hittar jag ett upprop för att serien ska släppas på DVD. Länk . Jag är övertygad om att berättelsen har åldrats i skönhet.
I dagens Svd Understreckare (länk) läser jag om Amerikas urbefolkning. Jag har vaga minnen av möten mellan mina hjältar och indianerna, men tror att Manolito hade en mellanposition. Han kunde skapa fred och hjälpte den fyrkantige fadern att kommunicera med apacherna(?!), som om jag minns rätt framstod som farliga barn. Big John utövade det som Kipling kallade “den vite mannens börda” och uppfostrade vildarna i goda seder. Samtidigt kritiserar han och Buck andra ranchägare för att de hatar indianer och inte vill ha fred:
“It wouldn’t matter to an Apache hater like you. It wouldn’t matter if them poor boys was killers or preachers, beezlebubs or Babtists, you’d still hate ’em wouldn’t you?”
Det finns en uppenbar risk att jag kommer sprida citat omkring mig – serien svämmar över av hårda oneliners – länk
Minnesbilderna är lite vaga, men jag tror att serien efter några år blev mer inriktad på konflikterna inom familjen än överlevnadskriget mot omgivningen.
Tysta tankar 
Mats
Du missar kanske det centrala.
Hade du tittat på High Chaparral om det inte funnits en enda man med i serien. Dvs enbart kvinnor.
Är det inte där frågan egentligen ligger och väger.
LikeLike
Min poäng är att de fyra karaktärerna kompletterade varandra och gav en spännande bild av det som vi kallar manlighet. Victoria var jag inte särskilt intresserad av, men jag tror att hon var ett givet centrum som alla fyra männen var förälskad i på olika sätt.
Hon utvecklas från att vara en handelsvara som garanterar freden mellan fader och John till ett känslomässigt centrum i serien.
Western med bara kvinnor i huvudrollen? Jag har sett några moderna filmer och förstod inte poängen – det var ganska banala “kvinnor kan”-historier utan djup eller mening.
Jag hade nog varit ännu mer oförstående som 12-åring om huvudpersonerna varit kvinnor. Kanske på grund av den historiska fakticiteten, men jag tror nog att den här åldern var bevärlig. Freud skulle nog tala om sen-latensen/förpuberteten. Den enkla identifikationens tid är nog förbi vid den åldern.
Senare förstod jag hur vacker Victoria var och vilken spännande roll Linda Christal spelade. Apropå arrangerade äktenskap.
LikeLike
Ja jag förstod din poäng och den var klok. Jag kommer också ihåg den långt mer komplexa känslodynamiken i High Chaparral relativt tidigare serier. (jag får liknande känslor när jag tittar på:
http://sv.wikipedia.org/wiki/Band_of_Brothers
Men jag saknade ändå min reflektion.
Jag såg då frågan utifrån skolans perspektiv och det vi tidigare diskuterat.
Avsaknaden av manliga lärare som identifikations / referensobjekt för både pojkar och flickor.
Vilket jag är övertygad om har stor betydelse, även om du inte riktigt gillar denna mänskliga “uppgift”.
LikeLike
Vi är nog överens även om jag värjer mig mot den här påtvingade förebildligheten. En gång var jag ensam man i en barngrupp där 17 av 18 barn bodde med sina mödrar. Sedan dessa avstår jag gärna från rollen som faderssubstitut.
Band of brothers har jag missat. Verkar vara välgjort. Är manlig gemenskap ett viktigt tema? Går det att balansera mot den traditionella konkurrensbetoningen i manliga relationer?
LikeLike
DNs Catia Hultquist pekar på en intressant aspekt i detta med manligt och kvinnligt:
http://www.dn.se/blogg/catiasblogg/2010/01/22/felande-lanken-mellan-transformers-och-sunkkrogen-5847
LikeLike
Underbar länk!
Missa inte!
LikeLike
Jag tror att det är viktigt för barn men också vuxna att ha förebilder eller bara vuxna som modeller som är olika. Och det gäller inte bara genuserfarenhet och också allt annat. Vi hittar oss själva genom och tillsammans med andra. Så för att hjälpa oss alla är det viktigt att det i grupperna vi skapar (jag tänker arbetslag, klasser, föreningar) är något positivt att vi är olika. Är det så i ditt arbetslag eller din klass? Samtidigt märker jag att jag lätt skapar grupper med människor som är väldigt lika varandra. Större problem än ett skolproblem alltså…
LikeLike
Jo jag känner igen problemet. Som lärare försöker jag tvinga studenterna att bilda arbetslag med breda erfarenheter och olikhet som bärande princip, men det är en ständig strid då trygghetsbehovet tycks vara oändligt.
Bilden av den kompetente studenten med ansvar för sitt lärande stångas med en annan mer kontrollerande hållning. Gruppindelning är det värsta jag vet och de flesta verkar ha ett öppet ångesthål när det gäller “att inte bli vald”.
Kanske är det att för ställa för stora krav?
LikeLike
Rawhide, med bland andra en ung Clint Eastwood, var som västernserie bättre och hade dessutom en signatur som Frankie Laine sjöng. Fast å andra sidan hade jag redan andra intressen när High Chaparral började visas i svensk tv.
LikeLike
Jag gissar att du är snäppet äldre än jag – eller har föräldrar som var mer tillåtande. Det var en ständig kamp för att tjata sig till möjlighet att få se.
Dessutom tror jag att serierna ansågs som förråande? Särskilt Bröderna Cartright väckte anstöt med sina ständiga saloonslagsmål!
LikeLike
Och det där ständiga ridandet runt hörnet som fam Cartright ägnade sig åt var ju bara det ett skäl att betrakta dem med misstänksamhet.
LikeLike
Usch ja!
Jag såg några avsnitt i repris nyligen och det var bedövande uselt. Obegripligt mycket studio och jag fattar inte att jag gick på det då.
Det kan ha att göra med teveovana och låg ålder.
LikeLike
Allt måste sättas in efter den föreställningsvärld vi växte upp med, innan vi visste hur vilda westen såg ut i verkligheten.
Vi visste väl inget annat på tidigt 60-tal och det blev våta poljkdrömmar.
LikeLike
Ja – jag blev bara så besviken. Kanske trodde jag att serien var bättre än den faktiskt var.
Kritiskhet är en lyx som delvis hindrar oss från att njuta!
LikeLike
Serien gjorde stort intryck på fler än 12-åriga pojkar
LikeLike