Vi har diskuterat yrkesroller och ämnesdjup i tidigare trådar. Ibland tror jag att skolans uppgift går att reducera till en väldigt personlig nivå – det handlar om möten mellan människor.
I dagens Sydsvenska får vi möta fritidsledaren Anita Ohlin. Jag undrar om hon har fått tillräcklig uppskattning för sin insats av politiker och ledning. Barnen tycks vara ganska tydliga.
Tysta tankar 
Angående bilden på Klara så finns det ställen att göra ifrån sig även inomhus där bilden är tagen. Men där finns knappast några grannar som skulle protestera om man skulle göra det i guds fria natur. 🙂
LikeLike
Det känns tryggt – gå till Jahs sida för bakgrund!
LikeLike
Jag håller inte med dig, Mats. Skolans uppdrag går inte att reducera till en enda nivå – däremot är ett av skolans viktigaste uppdrag möten på personlig nivå. Därför är alla yrkesgrupper viktiga – lärare kan inte ersätta fritidspedagoger utan att bådas yrkensområden urvattnas, på samma sätt som fritidspedagoger inte kan ersätta fritidsledare, eller mattanterna ersättas av automater eller vaktmästaren av en osynlig servicefirma som kommer hemligt i mörkret om kvällarna. Alla behövs, alla lämnar tomma hål efter sig om de försvinner.
LikeLike
Jo alla behövs – och ändå lyckas just denna yrkesgrupp i stort sätt utraderas från svenska skolor utan stora protester!
Kanske är det ett symptom på att en del lärare tror att det är möjligt att bedriva undervisning utan personliga möten? (Jag vet att du inte hör till dem!)
LikeLike
Jag tror inte det. Jag tror det är ett symptom på att en del politiker och skolledare blivit för rädda för den elaka bud-getens horn.
LikeLike
Nej, man kan verkligen inte recucera läraryrket till möten mellan människor – det ingår, och är nog så viktigt, visserligen. Lärande är ju svårare utan ett möte. Men man kan faktiskt, genom ren träning bli en bra lärare. Läser man viss forskning om lärande får man också god hälp att bli en bättre lärare. Dessutom har vi ett uppdrag och i det är vi ledare och ansvariga, vad vi än tycker.
LikeLike
Jag har stor respekt för både uppdrag, forskning och ämneskunskap.
Samtidigt är jag undrande inför den gren av skolforskningen som inte lyfter fram personer av Anitas karaktär som grundläggande framgångsfaktorer.
Det är naturligtvis dumt att försöka reducera något så komplext som läraryrket, men ibland känns det som om vi sorterar människor efter fel kriterier på lärartutbildningen och att vi inte belönar de egenskaper som jag tror Anita bär upp tillräckligt.
LikeLike
Anita är fritidsledare, inte lärare. Hon har en helt annan funktion att fylla i skolan, inte mindre viktig men annorlunda.
LikeLike
Min fråga är om den här uppdelningen fungerar för barnen?
Jag tror den är utomordentligt viktig för lärarna som gärna vill skapa en rationell arbetsdelning och betonar kunskapsuppdraget som något fristående.
Det kanske är nödvändigt, men jag tror att en del av skolans misslyckande är att vi inte har förstått Anitas betydelse för skolframgång.
LikeLike
Varför skulle barnen överhuvudtaget behöva fundera över saken? Fungerar den väl så finns det någon som tar ansvar för varje område, och barnen kan ägna sig åt att vara barn och elever.
LikeLike
Min tes är att uppdelningen inte fungerar och att det är ett centralt problem i svensk skola.
Barnen behöver naturligtvis inte fundera när det fungerar – men för oss som ser att det inte fungerar… Vi måste skärpa analysen.
Kanske missar vi någon dimension i det här med “att ta ansvar”? Det bygger på en form av rationell arbetsdelning i en målstyrd organisation. Relationer fungerar inte riktigt på det viset och barn väljer vem de vill lita sig på.
LikeLike
Varför fungerar den då inte?
LikeLike
Därför att barnen inte accepterar den!
Vuxna som ser dem som objekt för måluppfyllelse gör barnen misstänksamma. Retoriken om eget ansvar glappar mot kylan i relationerna när innehållet frikopplas från relationerna.
Då blir fritidsledaren en äkta person – någon som inte har en dold agenda. Frågan är om läraren kan erövra denna trovärdighet i barnens ögon?
LikeLike
Vad i hela fridens dagar är det du säger? Att lärarna inte är äkta personer? Att lärarna inte är trovärdiga i barnens ögon? Att fritidsledarna står på barnens sida i någon slags kamp mot en lärarkår av en samling riddar Cato med frusna stenhjärtan?
Nej, jag hoppas sannerligen jag missförstår dig!
LikeLike
Hur lärare egentligen “är” tror jag inte är ett möjligt ämne. Vi kan se skolor där kommunikationen har brutit samman och nu försöker vi hitta förklaringsmodeller.
Lärarna är ofta besatta av sitt viktiga kunskapsuppdrag: att lära ut, att bedöma och att dokumentera.
När jag läser artikeln får jag en bild av att Anita har fyllt en viktig funktion för de här barnen och det skrämmer mig att lärarna ibland inte tycks förstå betydelsen av det som händer utanför klassrummet.
LikeLike
Kanske läser jag in en del av svårigheterna som skolorna i Fosie har haft under senare år. Detta kanske inte är platsen att diskutera varför högstadiet på Hermodsdalskolan stängdes.
Men det är ingen vacker historia och jag tror varken att politiker, ledning eller lärarkår är stolta över det som hände. Någonstans gick det överstyr och jag vill inte anklaga någon eller förslå enkla lösningar. Det hade antagligen inte räckt med tio Anita?
LikeLike
Visst finns det sådana lärare, precis som det finns fritidsledare som aktivt går inte för att faktiskt alliera sig med barnen mot lärarna, ja rent av uppvigla barnen mot lärarna.
Men att helgonförklara Anitorna runt om i landet genom att svärta ner lärarna, nej Mats, det är ingen konstruktiv väg att gå. Varför ställer du yrkesgrupper mot varandra?
Jag hoppas jag missförstår det du skriver.
LikeLike
*aktivt går in för
LikeLike
Jag svärtar inte ner lärare! Var får du det ifrån? De prioriterar utifrån sitt uppdrag och de tilldelade resurserna.
Vad menar du med “sådana” lärare?
Varför skulle fritidsledarna uppvigla barnen?
Kanske undrar jag över de statusskillnader som finns på en del skolor och som underblåses av fackliga organisationer. Nedskärningarna under 90-talet drabbade den här gruppen hårt och protesterna var lama från lärarna. När undervisningen brakade samman och barnen inte ville spela med i målstyrdheten var det svårt att återupprätta skolans sociala kvaliteter.
De outbildade skolvärdinnorna m.m. sågs som ett hot mot skolans kvalitet av de fackliga organisationerna, Dessutom var inte den verksamheten lagstadgad och därmed lovligt byte för nedskärning – ungefär som fritidsgårdar.
LikeLike
Med ‘sådana lärare’ syftade jag på det du skrev om hur “lärarna ibland inte tycks förstå betydelsen av det som händer utanför klassrummet” och varför fritidsledare skulle uppvigla barn mot lärare vet jag inte, sannolikt har det att göra med personlig konflikt mellan läraren och fritidsledaren. Min avsikt var att framhålla att dessa är undantagen, inte regeln.
Lokala hierarkier finns det däremot gott om, och det är inte ovanligt att både skolledning och kommuner regerar genom att ställa de fackliga organisationerna mot varandra. Lärare tar ofta på sig Florence Nightingale-kostymen och viker sig ‘för barnens skull’ och detta utnyttjas hänsynslöst av arbetsgivare och arbetsgivarorganisationer. Lite tuffare lärarfack skulle göra många gånger mer ‘för barnens skull’ och ge barnen en bättre skolsituation i det långa loppet.
Jag är glad och lättad att jag missförstod dig, och lika glad att fått det förklarat för mig.
Skolvärdinnorna var jordens salt, att skära ner på dem var ett katastrofalt misstag. Otroligt dumt att göra om samma misstag, kommuners kortsiktiga tänkande straffar sig i längden.
LikeLike
Litet lagom söndagsgräl!
Jag känner nog igen en del av din beskrivning av hur de outbildade tar skydd i underdogpositionen och skapar ytterligare polarisering.
För de mesta fungerar det väl mellan yrkesgrupperna även om jag förvånansvärt ofta stöter på fritidspedagoger som väljer att inte ta rast i lärarrummet.
LikeLike
Äh, reducera ska det förstås vara – litet bråttom där…
LikeLike
För alla yrkesgrupper som arbetar mot människor i allehanda serviceyrken är väl ändå synättet på människan det som präglar ditt förhållningssätt vilka tillsammans bidrar till hur du kan förvalta dina arbetssätt. Utan möten blir det mycket svårt, definitionen på ett möte kan också vara själva urplanet för ett lärande, något i den inre sfären som behäftas av något som inte var där förut, genom ett möte. Möte definieras i ne.se som något mellan människa, djur, föremål, där talas om onda och goda möten. I skolvärlden är det mycket förlorat antar ajg genom att man sällan ahr gemensamma möten mellan olika yrkesgrupper. I det ges möjlighet att det lätt uppstår avstånd och misstänkliggörande. Det är fasansfullt att det t.ex. på vissa skolor inte hälsas på dem som städar där, eller annan “kringpersonal”. Snackar vi värdegrundsfrågor blir det omöjligt att förena det sysnättet och förhållningssättet med kraven i Lpo. Snackar vi Wygotski skulle han väl vrida sig om man pratade om det möteslösa lärandet. Nä, utan möte blir det svårt. Tänk på att det finns ungar vars värsta skräck är mötet med den “godhjärtade pedagogen”, men för dem behöver den godhjärtade pedagogen bygga system och miljö så att denne lille telningen inte alls behöver möta annat än detta under sin dag för att lotsa sig igenom nya krav. Men, detta skulle inte jag vilja kalla möteslöst. Pedagogen har mött ungen, på en metanivå, förstått och gjort nåt åt saken.
LikeLike
Antagligen romantiserar jag möten som undervisningens dolda kärna. Vi rör oss i gränslandet mellan väldigt vardaglig medmänsklighet och djupsinnig filosofi i Levinas anda
http://en.wikipedia.org/wiki/Emmanuel_Levinas
Jag är också intresserad av “den godhjärtade pedagogen” och är inte säker på att vi menar samma sak. Det här kärleksslösandet kan vara en ganska dominant syssla och det finns en uppenbar risk att barnen inte vill dras in i ett sådant spel.
“Att möta någon på metanivå” – det behöver jag nog smälta!
LikeLike
Förresten, när ajg började arbeta i “riktig” skola efter att ha varit i “särskolan” blev jag chockad, ville springa därifrån och aldrig komma tillbaka, verkligen, och bokstavligen. Just för att ungarna kördes ut från det bekväma klassrummet till en skitig korridor när de behövde vila och hämta krafter för nästa pass, för att det där jävla Lärarummet bestod av Lärare som visste precis vem man behövde göda och vem man inte tjänade en rutten sill på att intressera sig för, och för att alla andra yrkesgrupper var uteslutna från detta märkliga personalrum.
Så kan det vara på många arbetsplatser, men de jag hade varit på tidigare, många, olika, i många olika yrkesroller, men oftast på mindre enheter hade aldrig varit så.
Detta var min första vfu-impuls, spring långt bort nu Susan! men jag har nu vant mig, och det retar mig lite. 😉
LikeLike
Min mamma brukade varna mig för att göra grimaser:
– Akta dig! Du kan bli sån!
LikeLike