Många människor har försökt förklara det här för mig. Var går egentligen gränsen mellan personligt och privat?
När det gäller bloggen så menar nog de flesta att personlig är bra men privat innebär någon form av oönskad kladdig närhet. Matlagning är OK – avföring är inte bra? Jag brottas med den här frågan.
Studenter förväntas också kunna hantera denna osynliga gräns på sina VFU-platser. Om de lyckas upprätta en relation med barnen som öppnar för kommunikation är det bra, men om de kommer för nära uppstår problem.
– Kom ihåg att du är vuxen – bli inte kompis!
I Aftonbladet läser jag om fyra dömda sexbrottslingar som har sex med sina kvinnliga vårdare på en anstalt (länk).
Fyra dömda sexualbrottslingar som har kärleksrelationer med sina vårdare, hur kommenterar du det?
– Det är förstås helt mot våra regler. Vårdare uppmuntras att ha en personlig relation till de intagna, men inte en privat.
Jag är inte säker på att den här gränsdragningdiskussionen är över och jag kommer nog att behöva skarpare definitioner än Kriminalvårdsstyrelsens.
Tysta tankar 
Nja – regler i all ära, det måste finnas en inre kompass som vägleder. Hur långt kan jag gå utan att smeta ner min omgivning med mitt privata.
Tja – att ralijera med sina beteenden är väl ok men att försöka kladda på med handlingar som ska tillfredsställa mitt ego utan att ha distans till hur jag utnyttjar eller sårar omgivning är inte ok.
Om det finns någon officiell godtagbara norm eller inte är svårt.
Men som du tangerar i ledarskaps sammanhanget. Visst, var personlig i relationen till omgivningen. Men var klar över att du inte är kompis med omgivningen eftersom du är ensam att fatta de svåra besluten.
LikeLike
Definitionen bygger på att det privata är något skamligt som vi “smetar ned omgivningen med” till skillnad från våra rena rationella yrkesjag som styrs av professionella avväganden.
Kanske behöver vi en här uppdelningen för att skapa ordning. Jag vill inte att domarens dagsform ska avgöra hans domslut och lärarens privata referenser för rödhåriga blir ett hot mot bilden av den rättvisa ämbetsutövningen.
Är det av feghet som vi avstår från att öppna dörren till det privata? Om närheten hotar rättvisan kanske det är bäst att inte riskera att blanda sig. Till sist är du ju ensam i de svåra besluten. Då kanske det är bättre att inte ens försöka skapa den illusion av närhet som vi kallar “att vara personlig”?
Föreläsare känner ju till de här retoriska knepen för att skapa intresse och skapa band – en liten anekdot som ger ett sken av äkta erfarenheter.
LikeLike
Mats – som ledare kan du aldrig vara personlig och kompis. Det är en illusion. Hur klarar du dagen då du måste avskeda en “kompis”?
Och jag håller med dig – som föreläsare använder jag just de retoriska greppen för att skapa intresse och band.
Till och med så mycket att jag inför lärarkåren kan ralijera med min dyslexi och få igång debatten om språkets valörer. Att det inte är lika med höga betyg i svenska och förmågan att formulera sig i text eller tal.
De första är duktiga redigerare, men urusla på att skriva intressanta texter. Fast det finns som alltid undantag. Nu kom jag utanför ämnet, men det var ett försök att illustrerar det retoriska greppet.
LikeLike
Jo jag är väl bekant med närhetens problematik och önskar mig ibland en mer distanserad yrkesroll – särskilt när det kommer till betygssättning protesterar min inre förskollärare som alltid vill fokusera på möjligheter.
Förskolan har en tradition av “att leda i grupp” och jag har goda erfarenheter av detta. Men utifrånstriktare arbetsfördelning och ansvarsmodeller är det antagligen en riskabel modell – och i nedskärningstider tror jag det är katastrofalt:
– Skicka in slaktarn!
LikeLike
Den gränsen är nog väldigt personlig och privat. Och den med tolkningsföreträde definierar den utifrån sina preferenser antagligen.
Ibland är det lätt att nästan ta på den normen i en grupp. Inte sällan tror jag att man kan få en fingervisning om acceptans av privat-nivå genom att lyssna på skämtens innehåll och frågor. Men nåt absolut, det blir nog svårt att hitta, tror ni inte?
LikeLike
Susan – någon kvnivskarp gräns finns inte. Och det här med privat och personlig skiftar efter vilken grupp jag befinner mig i.
Däremot har jag ju fördelen att använda mig själv som ett retoriskt knep när jag håller utbildningar eller har ett föredrag. Då kan jag ralijera med mig själv hur mycket jag vill utan att störa publiken. Och det skapar en närhet när någon vågar vara utsatt – åhörarna behöver inte känna sig “skyldiga”.
LikeLike
Ja, så är det nog. Med ansvar och skuld, offer eller kapten.
LikeLike
“Är det av feghet som vi avstår från att öppna dörren till det privata?”
Svar: Ja.
LikeLike
Håller med!
Men man måste oxå avgöra i vilket sammanhang man öppnar dörrarna till det privata och hur mycke.
LikeLike
Personligt – är det ett finare ord för “låtsasprivat”?
LikeLike
Nja – vad menas med låtsasprivat?
LikeLike
Jag förstår privat och jag jag förstår publikt – det som vi kallar “personligt” är en informell överenskommelse där vi konstruerar en socialt lämplig bild av den privata sfären.
En del är mer skickliga på att hitta den här nivån – andra orkar inte läsa av tillräckligt.
LikeLike
Förmodligen att man har en (falsk?) fasad, vilket är väldigt vanligt. Att man låtsas hålla med om saker för att “det är bäst så”. Saker som man egentligen inte håller med om.
Fast den rätta definitionen av “låtsasprivat” torde egentligen vara att man inte vågar berätta vem man är och därför håller sig till den ytliga nivån, vilken iofs är korrekt men ändå inte helt sann, eftersom man inte delger hela sanningen. Typ: Väldigt trevlig fest (“tycker de andra, men inte jag”), eller: Hej chefen, du är väldigt trevlig och ödmjuk (“tycker kanske någon”).
LikeLike
Nja – en skicklig konversatör lägger dessutom till en liten konkret detalj som bevisar att man “ger av sig själv” i mötet. Det är då den där falska närheten uppkommer.
LikeLike
Pingback: Personligt och privat igen! « Tysta tankar
Någon1 tar reda på Någon2:s musiksmak och Någon1 inflikar sedan vid tillfälle att denne minsann också har just Den skivan (personligt), men Någon1 utelämnar att musiken är usel (privat) – för att uppnå en “falsk närhet”.
Är det så du menar?
LikeLike
Intressant exempel – jag tror att det finns en bild av närhet som ett överordnat värde i vår kultur och att vi gärna vill uppnå den till varje pris.
Problemet är i en assymetriska relation kommer närheten aldrig att bli ofarlig. Du delar med dig av något och denna öppning kan också användas mot dig. Det säkraste är att bara dela sådant som är absolut neutralt. Ett skämt kan alltid feltolkas och går ofelbart bort.
Ditt exempel är ganska oskyldigt tills någon 2 köper samlade verket av artisten för att ställa in sig hos någon 1. Fast man skulle också kunna säga:
– Lika gott till dig!
LikeLike