Vi diskuterar barnvisor och jag återvänder med en dåres envishet till Lennart Hellsings produktion. Kanske beror det på att vi sjöng de här sångerna när jag gick i lågstadiet, men jag vill gärna tro att det handlar om absolut kvalitet.
Jag funderar över varför just de här låtarna i stort sett har försvunnit från skolans repertoar och var all överpedagogisk musik kommer ifrån? Vem ersatte den absurda humorn med sockersöt sentimentalitet? Var det teve som gjorde att Pippi och Emil konkurrerade ut Hellsings visor? Hur kan det då komma sig att Alice Tegnér lever kvar i välmåga?
Mitt aningen paranoida svar är att Hellsings anarkistiska nonsens inte passar in i den idylliska och tillrättalagda bild av barndomen som reproduceras i svensk skola och förskola. Nio av de tio populäraste sångerna handlar, enligt en omröstning som barnradion gjort, om söta djur. Jag vägrar tro att barnen nöjer sig med denna torftiga sångskatt. Förstår kvinnliga pedagoger Lennart Hellsing? (Är frågan sexistisk?)
Sången om trädgårdsmaskeraden minns jag som en aning skrämmande. Tanken på att a-l-d-r-i-g komma fram är fortfarande ganska omskakande. Jag minns att jag tyckte att “aldrig” var väldigt länge.
Förstora
Från den omistliga sångboken Våra visor som verkligen borde ges ut i ny upplaga och delas ut av MacDonalds!
Tysta tankar 
Svar: Ja, frågan om kvinnliga pedagoger förstår Hellsing, är mycket sexistisk! Det finns ingen nu levande kvinnlig pedagog som skrattat så mycket åt Åsnerhjelm herr general som undertecknad kvinnliga pedagog! Det är visserligen inte en sång, men det är en bagatell för den skulle lätt kunna sjungas fram! Och skanderas den så låter den ändå lika mycket som något man kan sjunga!
Åsnerhjelm Herr generalen
härjade i Härjedalen:
Friskt framåt ni bataljoner
av kotletter och kalkoner
puddingar och makaroner!
/Janis
LikeLike
Underbar – den hade jag glömt!
Nu den kritiska frågan: Använder du den i undervisningen?
LikeLike
Frågan kan vara helt fel ställd och min teori om motsättning manligt/kvinnligt är galen!
Det kan också vara så att pedagoger av b-å-d-a könen inte förstår Hellsing. Vad är det egentligen för mål vi tränar genom de här nonsensartade sångerna? Hur ska vi mäta nyttan? Passar de plumpa och oförutsägbara sångerna in i en formaliserad skolkultur?
Hur var det han sa:
– All pedagogisk konst är dålig konst, men all god konst är pedagogisk.
Då blir frågan snarare om skolan ger utrymme för konst?
LikeLike
Mitt i denna sångglädje kommer jag nu att dra ner det hela till en dammigt krass nivå – men sångglädjen återkommer ju härnedan så det gör kanske inte så mycket?
Man lägger en stabil grund för läsförmågan med dessa sånger, särskilt de nonsensartade sångerna, de är pedagogiska små juveler, rimmade och ramsade i långa komplicerade (inte innehållsmässigt, men ljudmässigt) kedjor där örat och munnen övas ingående på att skilja närliggande ljud som annars ställer till problem.
Mer Hellsing och hellsingska sånger och ramsor, ös på!
LikeLike
På ett plan kan det vara en poäng att de inte är mimetiska(hoppsan – var kom det ordet ifrån?). De avbildar hos ingenting hos avsändare och har ingen klar avsikt att väcka en specifik känsla hos mottagaren.
Alltså blir fokus på tecknet/texten/ljudet/formen. Kan man säga att nonsnensramsan är en sorts “ren” konst – befriad från verklighetsanknytning, känslor och moral?
Och nu ska vi akta oss för att skapa nya normer, men det är en spännande tanke att släppa det omedelbara nyttighetskravet.
När jag frågor studenter varför det är viktigt att sjunga med barn svarar alla omedelbart: Gemenskap och glädje!
Det är vackert så – men det känns som om vi missar en dimension om reducerar konsten till den här sociala nivån.
LikeLike
Inte än – men den ligger i pipeline! Självklart! Eleverna är just nu något irriterade över något de kallar barnsligt och som jag pådyvlar dem, så jag ska först ta något mer moget för mogna 12-åringar innan jag tar fram herr generalen och alla de andra!
Vad mogna unga inte alltid vill förstå (hm, vad vuxet och trist det lät!) är att det inte finns någon åldersgräns uppåt för geniala “barnsligheter”!
/Janis
LikeLike
Vi kunde inte vara mer överens – jag överger gärna mitt sexistiska antagande om Hellsing återfår sin position i förskola/skola.
Det kanske finns andra teorier varför de geniala låtarna har marginaliserats?
60-talet srationlitet? (eller flumighet?)
Proggens fyrkantighet? (70-talet)
Jag behöver en teori som kopplar ihop samhällsförändring och kulturutveckling!
LikeLike
Jag har för mig att jag har sjungit om herr Gurka någon gång i någon pedagogisk situation. Jag är alltså också en kvinnlig pedagog som tycker mycket om Lennart Hellsing, Jag minns t ex boken Daniel Doppsko som jag läste med stort nöje som barn.
LikeLike
Herr Gurka har överlevt – kanske mer p.g.a. av dess korthet än genialitet. Men din röst räknas!
LikeLike
Senast i onsdags sjöng jag “Hertigen av Pisa” med mina ettor! Visst förstår vi kvinnor Hellsings genalitet och han kommer igen stort nu! Hellsing har bara varit vilande, pedagoger har velat testa nya marker tror jag. Jag lääängtar efter nästa Hellsing kan det månne vara Wille Crafford som ger sig på barnsånger? Hoppas det!
LikeLike
Ett litet uppfriskande av texten för den som har glömt…
Hertigen av Pisa vill jag prisa,
där han satt och spisa’ på sitt slott.
Tuppar och kalkoner, champinjoner,
ostron och meloner, det var gott.
Skeden tog ett skutt i,
tuttifrutti, rätterna var sjutti plus kompott.
Hummer-medaljonger, sju kartonger,
kex och höns-buljonger, i karott.
Han blev av utav grädden, längst
på bredden,
tornet kom på snedden, för hans skull.
(Det är den fd. Kocken i mig som bara älskar denna text- en av Hellsings vackraste i mina öron! 😉
LikeLike
Jag älskar att ha fel!
Ner med mina fördomar!
LikeLike
Det kan säkert teoretiseras över den (förmodade) marginaliseringen, men jag tror Anonym ger en god förklaring: saker blir vilande när det kommer nytt, men lever ändå kvar och blommar sedan ut igen för fullt när tiden är mogen. Det är som en godisskål med en godis av varje som fylls på: nya godisbitar fylls på i skålen, men längst ner ligger fortfarande de första godisbitarna/sångerna kvar, vi kommer fram till dem också, förr eller senare.
Det kommer nytt hela tiden, Wieslanders alla härliga visor smällde högt för mina barn, tex. Vis-skatten fylls på och hur roligt det än är så kan vi inte sjunga allt för då skulle vi behöva sjunga hela dagarna (och det kan vi välan inte göra!). Barnen (och pedagogerna) får nya favoriter som de inte gärna vill släppa, så annat glöms bort, i alla fall för ett tag.
Sedan finns det en fara i att vi gör oss skyldiga till ett slags kanonisering av barnsånger, när vi talar om att det var bättre förr. Utan minsta fundering över kvalitet och kulturskatt säger barnet: – Sjung du din Herr gurka om du vill, men jag tänker sjunga “Där uppe på berget/finns ingen polis/där kan man gå naken/och släppa en fis” för den är JÄTTEKUL! Och så är det så roligt att få SKRIKA på slutet!
/Janis
LikeLike
Säkert är tiden den store förgöraren och omskaparen. Kanske är vårt behov av förändring och förnyelse en viktig kraft. Den här förhandlingen/maktkampen mellan gammalt och nytt pågår ju ständigt och varje generation vill sätta sin prägel.
Samtidigt finns det en informell kanon som reproduceras i sångböcker och musikundervisning. Jag är intresserad av vilka dolda värderingar som avspeglas i det som vi idag kallar barnkultur.
Det lilla perspektivet handlar om barnsyn – är sångerna en sorts öppen uppfostran med tydliga mål? Om man jämför med “Nu ska vi sjunga” (som är en fantastiskt vacker och älskad sångbok) så är “Våra visor” befriad från den här moralistiska barlasten.
Det stora perspektivet handlar om samhällsyn. Bara tanken på att barn behövde egna sånger är relativt ny och går att Knyta till Ellen Key runt sekelskiftet 1900. Om barnet är en del av samhället så speglas också allmänna trender i vilka teman som besjungs.
Kanske ska vi inte överteoretisera – jag kan tänka mig en helt intuitiv inställning också!
P.S. Hellsing gav ut en hel del visböcker (bl.a. i Pixieserien med mer eller mindre rumsrena folkvisor – gatrim)
LikeLike
Lennart Hellsing är guld i läsutvecklingsarbetet. Det är guld i talträningen på i min teaterundrevisning, det är guld i rytmikundervisningen. Under “Hellsing-året” 2009 tyckte jag ändå att Hellsing återinfördes på agendan bland lärare. Själv gjorde jag och en av mina fantastiska teatergrupper en biblioteksturné med “Den krångliga kråkan”. Med låtar tagna ur Hellsings sångskat. Med fokus på matematik och talet sju. Läs den boken åter!
http://teaterkrakorna.blogspot.com/
LikeLike
Tack för tipset – det finns ständigt nya böcker att upptäcka i produktionen!
LikeLike