I skoldebatten dyker det allt oftare upp kommentarer om att den svenska industrins problem beror på att vi inte satsar tillräckligt på eliten. Nedläggningen/försäljningen av svensk bilindustri beskrivs som en följd av en kravlös svenska skola och blickarna riktas mot Kina som den nya förebilden när det gäller pedagogik. Där lägger myndigheterna inte fingrarna emellan när det gäller att få fram resultat.
I lördags såg jag en brittisk dokumentär Little big dreams som alla borde ta del av. Filmen gjorde ont i hela kroppen och det svider fortfarande när jag tänker på de föräldrar som offrar sina barn för ärans skull.
Brittisk dokumentär från 2008. Om kinesiska barn som drillas till att bli elitgymnaster. På Li Xiaoshuang Gymnastic-skolan i Kina tränas barn från unga år rigoröst i minst fem i år för att uppnå sin dröm, att delta i OS. Här tittar man närmare på barnens tuffa vardag på skolan. Man pratar också med föräldrarna och ställer frågan vad som motiverar dem att offra deras barns barndom.
Här tittar man närmare på barnens tuffa vardag på skolan. Man pratar också med föräldrarna och ställer frågan vad som motiverar dem att offra sina barns barndom.
Tyvärr hittar jag den varken på TV4play eller BBC. Torrentz verkar riskabelt – någon som prövat? Länk
Tysta tankar 
Beror vad du menar med elitskolor.
Vi har två former av elitskolor i Sverige – musik och idrott – där måste du ha talang för att få gå. Det märkliga är att när vi kommer till ämnen som – matematik, fysik, kemi eller teknik – då är det helt plötsligt något suspekt. Men det är väl ett arv av den förra regeringens tänkande.
Ovedersägligt är det så, när jag snackar med vänner inom industrin, har vi i Sverige kommit på efterkälken i kunskaper som industrin kräver idag. Och välståndet i Sverige bygger ju på att vi har industri som drar in exportintäkter till landet. Även om det är mindre antal som fysiskt jobbar där idag.
LikeLike
Håller med Pluras tankar. Elitskola förstår jag som en skola vilken fångar upp elevernas olika färdigheter – alla är inte lika bra på allting. Utan elitskoletänket stannar Sverige, enligt min mening, bl.a. eftersom vi behöver spetskompetens för att kunna konkurrera med omvärlden.
LikeLike
Jag tror också att vi behöver en skola som utmanar duktiga elever och har svårt att tänka mig ett samhälle utan industri.
Filmen är kanske orättvist provocerande i sin hjärtskärande grymhet! De svenska varianterna är ganska oskyldiga.
LikeLike
Känns fenomenet profilklasser lika hotfullt?
LikeLike
Njae…nä!
LikeLike
Vari ligger skillnaden, tro?
LikeLike
Du såg inte programmet?
I det kinesiska fallet är nog identifikationen med samhället mer total och ideologin bekräftar tanken på att offra sina barn för staten.
I Sverige tror jag att det handlar mer om individualism och självförverkligande.
Men idéerna korsar varandra.
LikeLike
Nej, jag såg det inte men har nog en rätt tydlig uppfattning om ungefär vad det innehöll, det är inte det första storögt förfärade reportaget om kinesiska gymnaster, sannolikt inte det sista heller.
Det går inte till så på svenska skolor med idrottsprofil. Jag ser ingen som helst anledning att oroa sig för att det skulle gå till så på skolor med naturvetenskaplig profil, eller språkprofil, eller estetisk profil eller någon annan profil heller.
Uppenbarligen ser du det på ett annat sätt. Skulle du vilja utveckla din vinkel lite mer så kanske jag också kan se den?
LikeLike
Nej – så har jag inte skrivit!
Det som förundrar mig är debattörer som använder Kina som föredöme!
LikeLike
På så vis.
Finns det inte ett inslag av individualism och självförverkligande också i den kinesiska modellen, eller ser jag så fel? Är det inte så att man även i Kina, genom att ge sig hän eller ge sina barn hän så innerligt som dessa gymnastbarn t ex gör, uppnår en högst individuell ökad nivå av aktning, och därmed ökade möjligheter, ökad frihet och ökat inflytande?
Eller gör man det helt och hållet i kollektivets namn?
Det är kan hända en avvikelse från ämnet men ändå en intressant tanke att tänka, upplever jag.
LikeLike
Bilden av Kina som kollektiv är säkert en schablon. Småföretagande och girighet frodas med statens goda minne!
Att bli idrottshjälte är kanske en rest från den gamla nationalismens tid. Nu regerar pengarna.
LikeLike
Reagerar inte pengarna överallt?
LikeLike
Jag tror att det har funnits ett drag av kollektivism som kanske är aningen mer uthärdlig än den rena ekonomiska egennyttan.
Fast – det kan nog göra det samma varför föräldrarna misshandlar sina barn!
LikeLike
Kina som föredöme. Vem vill bli som en kina-född om man bor här? Vilken kines förresten? En till fabriken hörande livegen enklav utan sjukvårdsförsäkring? Äre det man vill?
Dikotomin ligger väl på en skala mellan att leva eller att ägas/producera (och om man har tur ÄGA)? Frågan handlar ytterst om nytta eller nöje? Är det nåt med levandet utanför prestationerna (för att garantera industrins tillväxt, och NATIONENS fortlevnad)? Och även om man nu vill garantera BNP så är det ju inte helt idiotsäkert att sätta telningarna i träningsläger redan från tidig ålder, det är ju inte belagt att det är så hjärnor växer. Automatiserade färdigheter som dem man behöver i t.ex. gymnastik är väl ändå en marginell förmåga icke generaliserbar till teknologikunnande, eller annat?
Har ni aldrig förbluffats över att ibland tar det inte många dar eller timmar för att lära sig nåt, att komma nåt på spåret? Måste man nöta elektronik sen födseln för att man ska fatta? Är det så?
LikeLike
Precis – det är i de här naiva antagandena om att satsa tidigt på eliten som jag känner att avgrunderna öppnar sig.
Motsvarande rörelse finns i USA där treåringar tränas i att känna igen klassiska kompositörer för att bli framtidens genier.
LikeLike
Jag såg också den där dokumentären – och fick en klump i magen. Min åttaåring satt och gapade och undrade vad föräldrarna höll på med. Särskilt när en av föräldrarna uttryckte att eftersom (en av barnen) hans son inte klarade “testet” och vann tävlingen – eller blev uttagen – så måste han ha legat på latsidan och inte tränat tillräckligt. Öhh? Sedan uttrycker tränaren att en av pojkarna (den korte killen med en aning “skeva” armar, tror jag) hade en attityd som inte hörde hemma där ändå. Han var väl en aning för stolt ock kaxig i de vuxnas ögon. Månne hade lillkillen en syn på sig själv som sa att han ändå var bra, fastän han inte kvalade in? Hurra, i så fall!
Min åttaåring tyckte att föräldrarna borde komma till Sverige och se hur barnen här beter sig – och blir bemötta – så kanske de skulle sänka sina förväntningar en aning och bli mer humana. Jag befarar dock att det nog bara skulle öka deras vilja att pressa barnen…
LikeLike
Jag känner att jag får ett anfall av bibliskhet av den här debatten:
Det är lätt att se grandet i sin grannes öga, men svårt att se bjälken i sitt eget.
LikeLike
Jag är i princip emot den här formen av dokumentärer som så uppenbart syftar till att vi ska förfasa oss – men vi behöver diskutera tävlingsformen.
Nu drar en del debattörer parallellen mellan individen och landet. Jag tror inte att SAAB.s internationella misslyckande beror på att vi har haft en kravlös ingenjörsutbildning.
LikeLike
Nej, det har nog mer att göra med att man envetet hängt sig kvar i en tid som inte längre är.
Vilken tävlingsform menar du? OS?
LikeLike
OS i barnplågning…
Du har nog en poäng i att vi skulle kunna ställa upp i en särskild gren där vi får det att se trevligt ut.
Jag tänker att “utvecklingssamtal med IUP och åtgätrdsprogram” skulle kunna vara ett alternativ till skidskytte.
LikeLike
Du menar att utvecklingssamtal med individuella utvecklingsplaner och åtgärdsprogram vid behov är en slags barnplågeri?
LikeLike
Det kan nog upplevas så.
LikeLike
Av vem? Barnen? Föräldrarna? Lärarna?
Hur skulle man göra istället?
LikeLike
Vi öppnar ett spår här som kanske skulle kunna heta “det värdiga samtalet” och jag vet inte om det är möjligt att upprätta den kommunikationsformen i en relation som är så tyngd av förväntningar och maktassymmetri.
Styrdokumenten för hur ett utvecklingssamtal ska gå till är kristallklara (på barnets villkor – framtidsinriktat) Erfarenheterna pekar åt ett helt annat håll.
Kollegerna som forskat kring IUP är ganska förfärade över hur de normativa bedömningarna smygit sig in i förskolan.
Hur ska man göra i stället? Vi börjar med att följa de direktiv som finns!
LikeLike
För det krävs för det första att alla lärare känner till de direktiv som finns, för att andra att tillräckligt med tid avsätts i varje lärares tjänst för att upprätta och upprätthålla ordentlig dokumentation.
Jag håller med dig, oförblommerat – vi följer de direktiv som finns, det är en bra början!
Nu är jag lite nyfiken igen, hur undervisar ni om dessa på lärarhögskolan? (du märker att jag tar för givet att du kan och vet allt, även om de områden du kanske inte direkt jobbar med själv…)
LikeLike
Jag har arbetat med en kurs där studenterna fick skriva åtgärdsprogram – 80% fick göra om eftersom de inte utgick ifrån barnetsperspektiv och föräldrarna inte togs in i processen.
Just nu har jag andra arbetsuppgifter. Mer intressant är kanske tanken på hur specialpedagogiken som perspektiv (integrering) ersätts av tanken på individuella stödinsatser.
LikeLike
80% fick göra om av olika anledningar? Vilken tur att ni gav kursen! Så mycket viktigt de lärde sig, ger ni fortfarande den kursen, även om du har andra arbetsuppgifter?
LikeLike
Njae – den har gjorts om. Mutter, mutter…
Det här specialpedagogiska fältet är ett sorgebarn som inte riktigt passar in i strukturerna. Är det Allmänt utbildningsområde eller ett eget kunskapsområde?
LikeLike
Mats – Du skriver normativ bedömningar. För en fåkunnig, vad är det.
Efter att läst Anne-Maries bok trodde jag att det fanns två bedömningsgrunder – summativ och formativ.
LikeLike
Plura: http://lmgtfy.com/?q=normativ+bed%C3%B6mning
LikeLike
Tack för det Morrica – ska jag tolka det som det dessutom har kommit in ett slags moralbedömning i IUP?
LikeLike
Jag tror inte det är något nytt med den här moraliserande dimensionen – problemet är att den riskerar att ta över från det som skulle vara ett huvudinnehåll.
LikeLike
“Jag tror inte att SAAB.s internationella misslyckande beror på att vi har haft en kravlös ingenjörsutbildning.”
Men tror du att Sverige.s internationella musikframgångar kan bero på musikskolan?
LikeLike
Den och en väl fungerande arbetslöshetsförsäkring.
LikeLike
Jag önskar att det vore så!
De begåvade musiker jag har träffat har gått andra vägar – men jag älskar kommunala musikskolan!
En annan diskussion är kanske dess karaktär av medelklassubvention. Hur gör kommunerna för att bryta den stereotypa rekryteringen till verksamheten?
Det är en ganska dyr verksamhet för en familj som lever på marginalen.
LikeLike
tur ABF finns som ett prisvärdare alternativ =)
Folkbildning FTW
LikeLike
Har de syskonrabatt?
LikeLike
Skulle inte förvåna mig!
LikeLike
En bortglömd faktor i musikSverige, förutom den kommunal musikskolan, är alla dessa artister med framgång vuxit upp inom frikyrkan där musiken var en viktig del sedan barns ben.
Ta bar Uno Svenningsson för att nämna någon i all hast.
LikeLike
Jo verkligen – där har musiken ofta både mening och sammanhang. Och duktiga ledare!
LikeLike
Det kan jag nog inte riktigt hålla med om – men det är ju en fråga som är svår att bevisa. Utan den kommunala musikskolan tror jag faktiskt inte att vi hade lyckats så bra internationellt. Jag ser den som ringar på vatten, skolan är i den innersta ringen och den yttersta ringen behöver inte alls något direkt samband med den (alla måste altså inte ha gått i just den skolan) men den hade inte existerat utan den innersta. Det handlar om ett komplext kunskaps- och attitydsamspel.
Denna artikel rekommenderas i sammanhanget:
http://www.dn.se/nyheter/sverige/nio-av-tio-extra-begavade-mar-daligt-i-grundskolan-1.482292
LikeLike
Tack – jag ska försöka att inte förenkla eller förringa de begåvade barnens problem. Det är lätt att ideologisera frågorna, när det gäller a-n-d-r-a-s barn!
LikeLike
Som jag sa ovan, den kommunal musikskolan ja, men inte hela sanningen om svenskt musikunder.
En stor del av dem har växt upp i frikrykosammanhang. Där många begåvade frivilligga väglätt framstående musiker.
LikeLike