Jag möter studenter som presenterar en uppgift om relationer och samspel. Vi försöker förstå och analysera varför pedagogen agerar på skiftande sätt i olika situationer. Till sist blir det ofta en bekännelse till bilden av “den goda pedagogen” som bekräftar alla barn och får dem att känna sig delaktiga i den stora gemenskapen. Vi saknar teorier för att beskriva den här godheten och jag är rädd att vi skapar ett orimligt och kvävande ideal.
I dagens Svd läser jag en understreckare om den finske moralifosofens Nykänens tankar om samvetet. Vad finns det för anledning att göra gott?
Hos både Freud och Nietzsche är alltså samvetet en väsentligen förbjudande stämma som har sitt ursprung i en extern men internaliserad moral som skuldbelägger människans i grunden lyckobringande drifts- och begärsliv. Samvetet förläggs till ena sidan av den dynamiska konflikt som antas utmärka människans psyke.
Enligt Nykänen vittnar dessa teorier om en alltför ytlig förståelse. För det första är samvetet ingen förbjudande stämma som hindrar lyckan, utan tvärtom en öppnande och inbjudande stämma som visar på lyckans möjlighet. För det andra har inte samvetet sin grund i en yttre, allmän och internaliserad moral, utan är en betydligt mer ursprunglig företeelse. För det tredje kan man inte förlägga samvetet till den ena sidan av människans inre kluvenhet; samvetet är snarare det som gör att vi över huvud taget klyver oss själva. Hur skall vi förstå det här?
Det handlar inte om att handla rationellt eller inte. Ej heller gäller det att lyda eller inte. Här verkar drivkraften (och svårigheten) vara att hantera inre kluvenhet. Då måste den viktigaste frågan vara:
– Har jag ett samvete?
Nästa steg tror jag är att ta ställning till vilken ställning jag vill ge den rösten i min inre hierarki.
Hur är det med samvetet?
Tysta tankar 
Frågeställningen är relevant men svår. Som oftast när jag gör som “kärringen mot strömen” går till källan blir ordet klarare. Fast denna gång blir det svårt. Tolkningen enligt ordboken är: “känsla hos människan som medför förmåga att avgöra vad som är rätt eller fel”.
Se där, helt plötsligt nya ord av osäkerhet. Rätt eller fel! Utifrån vaddå?
Borrar jag mig djupare i synonymernas värd finns det mågtydiga ord som “Inre röst, rättskänsla, hederskänsla, ansvarskänsla, plikt, moral, etik, Guds röst”.
Vad svårt det blir när man försöker rationalisera och hitta en förklaring på ett begrepp. Möjligen kan man ta fasta på ordet etik som synonymt med samvete. Då plötsligen kan man skapa förhållningssätt efter den situtation man befinner sig. Regeletik, Situtationsetik, Konsekvensetik mm förklar möjligen den inre hierarkin.
LikeLike
Jag tycker inte heller att ordboken är att lita på här!
Tanken på att förena egennytta genom samhällsnytta i någon form av rationalitet är lockande – men jag tror att ordet “samvete” går att förstå på ett djupare sätt i Nykänens terminologi.
Jag tolkar det som att “stå ut med inre klyvnad och ändå handla på ett sätt som jag står ut med inför mig själv”.
Mitt problem är att skolans värdegrund bygger på förenkling och regellydnad – dvs motsatsen till det förhållningssätt som bygger på “misstankens hermeneutik”
LikeLike
Mats – när jag börjad fundera på detta igår kväll ramlade jag tillbaka till 1997 och en konferens jag annordnade i ämnet kvalitet och etik. Där fick jag mig till livs tankar kring det du säger om Nykänens terminologi.
För det är ju så funtat att vi människor handlar efter ett sätt som beror på vad vårt handlande innebär, där etik inte är ett begrepp.
Du tar upp regeletiken eller regellydnade som skolans enda rättesnöre. Då har nog skolan missat ämnet etik och samvete.
Regeletiken omfattas av företeelser som “tio Guds bud”, “Skollagen”, “ISO 9001” mm. Man säga att det är golvet eller fundament som man inte får trampa igenom i förhållandet till sina handlingar.
Men för att du ska var sams med ditt samvete kommer situtationsetiken in – allt vad ni vill att människorna ska göra er, ska ni och göra dem. I mötet med andra utprövas ditt handlande och förhållningssätt till omgiviningen. Det kallade vi för “tjänstekvalitet” på 90-talet.
Det svåra kommer väl med lyckoetiken – största möjliga lycka åt så många som möjligt. Hur man riktigt ska förhålla sig till önskan att vara alla tillags vet jag inte. Men ett vet jag man är inte alla tillags och i långa loppet är det en god huvudkudde för sitt samvete.
LikeLike
Jo – det är väl få yrken som ger så många tillfällen att träna sig i inre klyvnad!
Samtidigt så blir det väldigt olyckligt om det sker en sorts tredelning
1) Lärarstudenter = idealistiska och naiva
2) Erfarna lärare = Uppgivna och cyniska
3) Skolinspektionen = arga, hotfulla och regeltroende (eftersom dom inte gör som vi har bestämt)
Jag tänker nog att lyckoetiken – eller utitilitarismen som jag tror är en vanligare benämning – är svår men möjlig. Tännsjös kritik av värdegrunden öppnade sprickor som jag tror att överbrygga med god vilja och entusiasm.
Den inre klyvnaden har en yttre motsvarighet som gör läraruppdraget farligt för de som tror att de kan lösa samhällets problem inom skolans ramar.
Det verkar vara en spännande konferens – och jag håller med dig: Vi behöver värdegrunden som ett golv. För att kunna hålla dårarna borta.
LikeLike
Oj – viktigt inlägg. A-M
LikeLike