Det nya året är så stort, tyst och tomt

Förstora - som om det skulle behövas

Förstora - som om det skulle behövas

Det kan vara kylan som gör att jag känner mig liten och en smula ynklig, men nog är det nya året fortfarande skrämmande i sin väldighet?

Det erbjuder oanade möjligheter att gå vilse.

I morgon kommer det att kännas helt annorlunda.

27 thoughts on “Det nya året är så stort, tyst och tomt

  1. Kylan är inte ny, den bara märks mer nu efter årskiftet med allt vad det bar med sig. Den är farlig, kylan, man tänker sämre när det blir kallt, och den dödar. Det är klokt att ha respekt för den.

    Vi behöver öppna dörren och släppa in dem som står utestängda till brasvärmen.

    Det är valår nu.

    Like

  2. Valår – suck det hade jag förträngt!

    Vad är det för gemenskap vi ska släppa in till? Jag funderar över den här platsen (Nordiska muséet) som en bild av tomhet.

    Men det är klart – bakom gallerierna finns det fantastiska skatter.

    Like

    • Jag ser något helt annat i bilden än vad du gör – jag ser en plats med utrymme för alla, väggar och tak bevarar värmen i det mänskliga mötet och bland pelarna finns utrymme för möten och samtal. Det finns möjlighet att dra sig undan lite för den som vill, och att komma tillbaka från ett annat håll för att åter sälla sig till gemenskapen. Gallerierna är utmärkta för den som vill få överblick och se saker lite från ovan en stund, och som du säger, den som vågar söka sig bortom, längre in, finns fantastiska skatter att upptäcka.

      Det ser jag. Och in dit vill jag gärna att alla ska få komma som så önskar. Jag vill inte att någon ska behöva stå utanför för att de inte har tillräckligt fina kläder, för lite pengar eller inte kan rätt språk.

      Like

      • Jo det är en spännande lokal med många möjligheter – först måste man ta sig förbi jättestatyn av Gustav Vasa som nog är den mest imposanta bild av makten jag har sett!

        Like

        • Wow – Shelley! Det var jag inte beredd på.

          Jag tror ändå att vi snavar omkring i Gustav Vasas fotspår. Nästan 500 år efter makttillträdet tycks fortfarande många sätta hoppet till en stark stat.

          Like

        • Men icke desto mindre bara en staty, hur ståtlig och häftig den än må vara.

          Om valet står mellan makthungriga nepotistiska kommunalpolitiker och en kallsinnig stat förstår jag den som väljer staten. Den är trots allt på större avstånd och mer abstrakt än den potentat man riskerar stöta på vid potatisen på Konsum.

          Like

        • Blir makten “bättre” om den är abstrakt och långt borta?

          Hur ser du på “närdemokrati”? Jag kan bli tokig på allt tal om delaktighet men har svårt att förstå den här polariteten du beskriver.

          Ju närmre desto bättre!

          Like

        • Makten som är abstrakt och långt borta kan uppfattas som mindre hotfull och personlig, mer som en naturkraft som liksom bara ‘är’ än den man kan råka stöta på vid frysdisken på OBS. Jag lägger ingen värdering alls i detta utan förmedlar bara de intryck politiska samtal med människor som upplever sig själv så utan inflytande att de inte ens anser det mödan värt att gå och rösta under de senare åren gett mig.

          För en människa i den positionen kan det vara vilsamt att ha makten på håll, man slipper se den man upplever som orättvis och orättärdig på nära håll och man slipper få känslan av underlägsenhet gnuggad i ansiktet dagligdags.

          Like

        • Ja vi smyger runt frågan om maktens natur.

          Det är säkert behagligare att abstrahera makten – eller tala om anonyma strukturer som vi brukade göra på sjuttitalet. Samtidigt tycker jag nog att det är ovärdigt. De här komplicerade processerna vill jag vara en del av – och dessutom övertyga andra om meningsfullheten med dem!

          Like

        • Vi pratar om två olika saker – du pratar om ditt eget perspektiv, jag pratar om ett mer generellt perspektiv utan att överhuvudtaget gå in på vad jag själv tänker i frågan. Låt oss enas om ett samtalsämne? Ditt, eftersom det är din blogg känns det artigast.

          Närdemokrati är en god tanke, men i praktiken rymmer den både Sjöbo-center och Vellinge-moderater, svågerpolitik, lokala maktkamper och urgamla konflikter som tillåts fortsätta spela avgörande roll långt efter att någon minns hur de uppstod eller varför. Det betyder inte att vi ska sluta försöka, men det betyder att vi ska sluta inbilla oss att det fungerar väl idag.

          Like

        • Jo – man kan kanske tycka om demokrati som idé, men avsky de beslut som folket tar?

          Risken finns att ett sådant utopiskt förhållningssätt skapar ett visst folkförakt (vi har de politiker vi förtjänar) eller utopism (verklig demokrati är bara möjlig när privategendomen är avskaffad)

          Till dess får vi hålla tillgodo med pampar och engagerade vanliga människor.

          Like

        • För att spetsa till demokratibegreppet ytterligare är det syntonymt med majoritetens diktatur.

          Det andra du försöker säga men som inte ligger i demokratibegreppet är att alla ska vara överens, det kallas för konsensus.

          Ett vanligt förhärskande axiom inom svenskt ledarskapstänk där ledningsgruppen ska vara överens. Samma gäller i förhandlingsspelet om utmärkelser av olika slag.

          Och inget har att göra med Marxistisk eller Socialistisk egendomslöshet. Den är bara utopiska drömmar.

          Like

        • jag vet inte om ni minns en tid när socialdemokratin förde fram begreppet “ekonomisk demokrati” som ett sätt att problematisera förhållandet mellan den ekonomiska och politiska makten.

          Hur var det Feldt sa om löntagarfonderna…

          Kanske håller han med Plura om att det bara är utopism?

          Like

        • Man kan också tycka att den representativa demokrati vi har idag är rätt kasst, men bättre än alternativen. Man kan tycka att besluten som tas är rätt ok, men att sättet de tagits på är under all kritik, odemokratiskt och oärligt. Man kan tycka att systemet kan förbättras, åtskilligt och grundligt, utan att för den skulle förakta folket och man kan arbeta för solidaritet utan att hävda egendomslöshet.

          Så vidsynt kan man faktiskt vara, även om diskussionen blir lite krångligare eftersom de då inte finns två alternativ, för eller emot, utan många fler som väger in många fler aspekter.

          Den där besvärliga helheten igen, du vet.

          Like

        • Morrica – du säger “Den där besvärliga helheten igen” – är det inte precis vad ett koncensusförfarande är.

          Att alla är överens om beslutet.

          Vet inte om det skulle funka i en politisk värld. I så fall skulle vi kunna skapa en samlingsregering som under andra världskriget. Men det finns troligen ingen jordmån för något sådant, vi får väl fortsätta leva med den där representativa makten. hur ofulständig den nu än är.

          Like

        • Nej, Plura, det är det inte. Beklagar, du har missat hela poängen.

          Den där besvärliga helheten innebär dels att väga in så många fler aspekter i beslutet än vad svärfar och kamraterna i logen ska säga om saken. Dels att vi måste lära oss att se saker i ett större perspektiv, på längre sikt än till nästa val.

          Du skulle kunna prova att tänka i dessa banor ett ögonblick, om du vågar och vill, genom att tänka en stund (avsätt t ex fem minuter, inte för mycket, då blir det bara skitnödigt) att det nuvarande politiska systemet inte är The Politskt System. Det finns fler vägar att gå, och fler alternativ att beakta. Somliga prövade, somliga inte.

          Vågar du? Kika lite över kanten på lådan, bara, du behöver inte gå utanför direkt.

          Like

  3. Är inte tomhet beroende på vad man bjuder in till. Är det något som är spännande och drar gissar jag att Nordiska muséet kryllar av folk.

    När jag såg bilden först tyckte jag den illustrerade en tågstation i centraleuropa en tidig morgon. Då är det inte så mycket rörelse. Precis som i början på året när man under jul och nyår har blankat hjärnan från massor av “väsentligheter”. Vad var det som var så viktigt innan men inte nu?

    Och det är väl det som är underbart att när det futtiga rensats bort i ledigheten finns alla underbara skatter att återupptecka så här på det nya året. Ett är läsandet av lagrådsremissen för nya skollagen och Flumpebloggens initiativ att just diskutera den.

    Valår ja – det ska bli en spännande vår med diskussioner. Få se hur det politiska landskapet kommer att se ut när det gäller skolan. Hur mycket av skollagsförslaget kommer att överleva en eventuell ny regering med rödgrön kulör.

    Like

    • Jo det är nog där skon klämmer – jag hittar inte riktigt den där nyfikenheten som jag gärna vill berusa mig med.
      – Ge mig en lagrådsremiss eller drömmar att leva av!

      Like

      • Det är en tankeväckande formulering du använder, Mats – nyfikenhet som berusningsmedel. Berusning är lockande, det är ett underbart tillstånd där allt tycks möjligt, men priset kan bli högt.

        Like

      • Finns det någon skillnad i lagrådsremisser att drömma om och drömmar att leva av!?

        Är det inte först när knastertorra jurister i regeringsrätten eller HD tolkat lagen som drömmarna explonderar i det kalla stjärnas ljus???

        Like

      • Vi behöver säkert båda våra naiva drömmar (det är väl närmast en definition?) och de där juristernas iskalla logik.

        Iband känns det som om de här aspekterna inte hänger ihop och det kan jag väl stå ut med – men just igår hade jag inte tillgång till någon av dem.

        Like

        • Det är väl just så det är.

          Innan rättstillämpningen är fastlagt, med juristers iskalla logik, kan man ha naiva drömmar om hur lagstiftarna haft för avsikt med lagen.

          Ska bli intressant att se om Björklunds drömmar håller i utskottsbehandlingen när propen läggs till ny skollag i vår.

          Like

        • Juridik är väl vår tids teologi? Ett försök att återupprätta texten som rättesnöre?

          Inte alltid att försöka försöka förstå avsikten utan att verkligen klä av orden in på benen.

          Spännande – men det kanske inte blir lika dramatiskt som amerikanska rättegångsserier.

          Like

Leave a reply to anne-marie körling Cancel reply