Federico Rodriguez Moreno skriver en krönika i lördagens Sydsvenska ( länk) med rubriken Manligheten som renoveringsobjekt. Jag tycker mig känna igen argumentationen. Eftersom över 80% av våldsbrotten i Malmö begås av män behöver vi renovera något som Federico med utsökt vaghet kallar “manligheten”.
Jag gissar att 99 procent av männen inte begår våldsbrott och häpnar över det tvärsäkra hoppet från statistiska fakta till generella påståenden om vad som är problemets lösning.
Jag gissar också att det skulle vara möjligt att vaska fram andra grupper som är överrepresenterade i statistiken – men att förslagen till åtgärder lätt skulle beskrivas som fördomsfulla. Ingen krönikör skulle våga skriva att nu måste vi verkligen renovera invandrare, dyslektiker, barn till ensamstående, förortsboende eller rent av hela arbetarklassen.
Men jag ser fram emot att följa Federicos renoveringsarbete. Vilka delar av den egna manligheten tänker han angripa. Finns det några rostiga balkar som behöver bytas ut? Hur ser handlingsplanen ut?
"brottsligt beteende kan förstärka den manliga identiteten"
Tysta tankar 
Är det budbärarens manlighet det gäller nån tro som behöver renoveras?
Statistik är sannolikhet. Problemet med statistik är att jag kan ta den samma och motbevis en hypotesen. Därför ska man alltid ta statistik med en nypa salt när man drar den i tangents riktning.
LikeLike
Renovering är ett ganska obehagligt ord som inbjuder till nostalgiska lösningar och dold essentialism.
Vad är det för typ av “manlighet” som ska återskapas?
LikeLike
Inte vet jag – vem har tolkningsföreträdet på vad manlighet är?
Är det inte så att det är en glidande skala över tiden vad som är manligt och kvinnligt som får dom som står på barikaden att framstå som lite patetiska i sin strävan att förska förklar.
Samtidigt går det inte att stöpa alla män i en form varför föklaringsmodellerna haltar. Speciellt om man försöker ta statistik till sin hjälp för att bevisa den egna hypotesen.
LikeLike
Jo det är intressant att modellerna korsar varandra. Jag försöker inta en position där det går att förena bilden av manlighet som social konstruktion med biologiska flirtar.
Det tycks vara en provocerande hållning men jag ser de här identitetsförsöken som i grunden individuella experiment. Därför blir jag störd av debattörer som försöker göra det till ett samhällsprojekt att omdefiniera maskuliniteten.
Jag säger till om jag vill bli räddad…
LikeLike
Jag lovar att försöka lyssna då
LikeLike
Det känns tryggt.
Bara du inte försöker “aktivera” eller “medvetandegöra” mig.
LikeLike
Inte min grej =)
LikeLike
Håller med – jag blir också störd av alla förståsigpåare. Manlighet är inget samhällsprojekt, lika lite som feminismen borde var det. Tyvärr har politiker kidnappat den och gjort det till just ett samhällsprojekt.
Att manlighet är ett socialt fenomen är ju inte så konstigt. Det är ju en av beståndsdelarna i en människas kompetens. Utan den har vi inte förmåga att umgås med andra och förhålla oss till dem.
Det är när andra börjar skapa tolkningar av det utifrån någon difus vetenskaplighet det går snett.
LikeLike
Ursäkta min petighet, men jag skulle vilja veta hur du menar när du ställer manlighet mot feminism i andra meningen?
LikeLike
Kanske en freudiansk felskrivning? Bilden av feminismen som “anti-manlig”?
Precis som mansrörelsen ibland uppfattas som antifeministisk.
LikeLike
Helt rätt – Mats!
LikeLike
Det känns inte som den mest konstruktiva vägen att gå, män mot kvinnor och kvinnor mot män. Jag får en känsla av att det sitter någon bakom kulisserna och eldar på dessa konflikter, äkta eller konstruerade, för att det drar kloka karismatiska människors uppmärksamhet från något annat. Som om man lurade människor att slåss mot väderkvarnar för att distrahera dem medan de riktiga jättarna smyger fram bakom kullarna.
Usch, så otrevligt jag tänker!
LikeLike
Jag tycker också det känns olustigt att bli indraget i något så genompyrt av misstänksamhet.
Men om nu den där könsmaktsordningen verkligen är en “ordning” i betydelsen dold struktur – då kanske de farligaste kvinnomaktsmotståndarna är just de som utger sig för att vara “fina kilar för jämställdhet”.
Därför tänker jag att krönikörer som förklarar krig mot manligehten måste vara extremt tydliga.
LikeLike
Man kan fundera på om det är en dold struktur eller en dold maktstruktur, om den är dold i betydelsen gömd för att användas i skymundan eller bara så invand att man för den skull inte ser den, och dessutom på vem som isf dolt den och varför.
Sen kanske man kan börja ana om det är så att man slåss mot jättar eller väderkvarnar.
LikeLike
Min bild av statligt jämställdhetsarbete är väldigt kluven.
Konferensen med HSV, DJ och DEJA verkar ytterligare ha ökat förvirringen. Jag fick ett referat och en antydan om att tillställningens frustrerande karaktär:
– Det var nog tur att inte du var med, Mats…
Jan Björklunds traditionella vision av männen som ordningsskapare tror jag är svårt att förena med ett öppet genustänkande.
Jag väntar fortfarande på att någon ska säga att rekrytering av män till läraryrket är en viktig fråga. Det råder ingen enighet och de flesta verkar tycka det är mer intressant att diskutera kvinnliga karriärsmöjligheter inom högskolan.
LikeLike
Är det en viktig fråga, då? Vad gör den viktig, rent handgripligt konkret?
LikeLike
Det bästa argumentet är att männen bär på andra erfarenheter. Mångfaldsarbete bygger på att majoritetskulturen inte på ett självklart kan definiera vad som är rätt eller “normalt”.
Om det sen gäller arbetare, invandrare eller män kanske är mindre intressant. Men dubbelbestraffningen är väldigt effektiv:
– Fan ta er om ni talar om vad som ska tillföras – ännu mera fan om ni låter bli!
Det är väldigt spekulativt att beskriva hur skolan/förskolan skulle se ut med jämnare könsfördelning och forskningen famlar. Men det har inte hindrat feminismen att driva krav på jämn könsfördelning väldigt hårt i olika sammanhang.
Men det som råder enighet om i riksdagen och styrelserummen är en “ickefråga” i skolan – för här pratar vi inte om skillnader.
Varför ska vi 50/50 i riksdagen när vi är nöjda med 97/3 i förskolan och har varit det i 35 år. Inga stora skillnader har skett och delegationen för jämställdhet i förskolan tycks vara ganska nöjd med det.
LikeLike
Mångfaldsarbete bygger på att majoritetskulturen inte på ett självklart kan definiera vad som är rätt eller ”normalt”.
Det räcker egentligen långt, gör det inte?
LikeLike
Jo – det borde räcka. I det här fallet kompliceras bilden av en del grumliga föreställningar om att kvinnor är mer lämpade att ta hand om barn.
Arvet från Ellen Key vilar tungt över den idylliserande barnsynen i Sverige. I värsta fall ses skolan och förskolan som en förlängning av moderskapet – då blir männen ett verkligt hot.
LikeLike
Ett verkligt hot – mot vem?
Mot barnen? Ser vi generella män som mer eller mindre latenta pedofiler; som odugliga pedagoger och omvårdare; eller som frestare, som lömska pipblåsare komna att leda ffa gossebarnen bort från de smala vägen?
Eller mot kvinnorna? Mot den maktsfär kvinnor skapat sig i förskola och skola; mot den kvinnogemenskap som byggts upp i lugn och ro i skydd bakom låga löner och kvinnliga normer?
Eller kanske mot manligheten? Mot både den slipsprydda kontorsmanligheten och den blåbygsklädda byggplatsmanligheten, på en gång (två flugor i en smäll?)
Faderskapets betydelse för barnen, försvinner den plötsligt ut i kulisserna, hukande i skam?
Jag tror det behöver dras in feta strålkastare och lysa upp grumlet och se vad det egentligen är som gömmer sig där.
(Jag hoppas ingen tar illa upp av att jag återigen ikläder mig rollen som djävulens advokat här?)
LikeLike
Jag gillar djävulens advokat och tror att hotet är precis så diffust och svårfångat som du beskriver.
Jag försöker värja mig mot tanken på män som vandrande ställföreträdande fadersfigurer – det motsvarande kravet ställs sällan på kvinnliga pedagoger. Kanske beroende på att de redan är nedlusade av moderlighet.
Bär in strålkastarna!
LikeLike
Jag är skeptisk *jordar kablar* den generella kvinnan är moderlig i lika hög grad som den generella mannen är faderlig, är det förälderlighet som eftersöks i förskolan så borde ongarna behöva båda sorterna i precis lika hög grad som de behöver pappor som tar ut föräldraledighet. Då borde män tas emot med samma självklarhet som de tas emot på föräldrakurser på BVC, för inte är det väl så att retoriken och praktiken går stick i stäv?
Hur ser det ut om vi tar ett steg upp? Till det som på stenåldern kallades första små, sedan lågstadium och numera kallas något annat fiffigt, är det inte rätt glest om män där också? Hur kan det komma sig? Är män ett hot där också, har vi någon koll på mot vad, isåfall? *bygger ljusramp*
LikeLike
Jo förhållandena är nästan identiska i lågstadiet (Björklund dammar av begreppet). För mig är skillnaden nog att jag är en främling i den miljön och inte vågar generalisera lika självsäkert. Den relativt sett högre statusen och bättre statusen tror jag köps med ett visst mått av fyrkantighet:
– Så här gör vi!
Det tycks vara en avgörande faktor för föräldrar att de känner igen sig i verksamheten. Därför är utrymmet för förändringar kanske mindre?
Men jag försöker undvika att romantisera män som förändringsagenter…
LikeLike
Ändå är män, precis som kvinnor i slöjor, punkare, färgade, Jehovas vittnen med flera som inte omedelbums passar in i normen förändringsagenter så snart de sticker in näsan. Det är oundvikligt, och alldeles nödvändigt!
Om allt förblev som det alltid varit, käre cybervän, hade vi fortfarande levt i grottor, vid det här laget förmodligen ständigt frustrerade över att vår upptäckarlusta och vårt behov av att prova nya sätt kvävdes av konservatismen. Föräldrar vill känna igen sig, i synnerhet dagens förskrämda oroliga föräldrar vill känna igen sig, men deras rädsla kan inte få styra. Vi måste släppa ut barnen ur grottorna annars kommer vi varken bakåt eller framåt, och barnen och skolan kommer att vara alldeles ur fas med samhället, världen, och varandra.
Bland annat därför måste kvinnorna våga släppa in männen, och männen måste våga kliva in och ruska om normen. Det är hisnande läskigt men det är nödvändigt.
LikeLike
Det känns som vi är på väg åt samma håll – det kan vara den förföriska julen som sveper in oss i ett underbart samförstånd.
Jag passar på och njuter.
Mer bekymrad är jag över kolleger som tror att det här jämställdhetsarbetet skulle innebära sänkta krav och kvotering när det borde handla om rekrytering och utbildningens innehåll.
LikeLike
Handlade det som sänkta krav skulle få protestera, i själva verket handlar det ju om att öka kraven på öppenhet och kompetens, och det är alltid jobbigt.
LikeLike
och med ‘som sänkta’ menade jag givetvis ‘om sänkta’
LikeLike
Jag tror att den här typen av hot i form av nya grupper alltid skakar liv i käpphästar.
Eftersom vi har en examensordning för läraryrket som inte är förhandlngsbar går det inte att kompensera eller väga olika egenskaper mot varandra. Alla ska kunna allt – och ha uppnått alla målen i alla kurserna. Den här formen av idealistisk målsyn förväntas leda till kvalitet men resulterar ofta i en form av vanmakt i upplevelsen att kraven är omänskliga i sin kompromisslöshet.
Det verkliga hotet är kanske bilden av män som exotiska och sköra färgklickar. En verkligt förnedrande position för de som menar allvar med sitt yrkesval.
LikeLike
Jag håller med dig, du identifierade precis ett av de riktigt stora hoten, inte bara för män men just nu pratar vi om män i lärarpositioner i framförallt skolans tidiga år.
Vi rör oss hela tiden kring mäns funktion i skolan. Att de är speciella just för att de är män, att de fyller en speciell funktion just i egenskap av sitt kön.
Jag funderar: Vi vet hur förskolor med enbart kvinnlig personal ser ut, det kan vi skutta runt i landet och titta på fem dagar i veckan. Men hur skulle en förskola med enbart manlig personal se ut? Vad vore annorlunda? Vore något annorlunda, förutom röstlägena på personalen och kanske några fler helskägg?
LikeLike
Jag tror inte fråga är beforskningsbar i någon naturvetenskaplig mening. Det är för många parametrar som korsar varandra i form av traditioner och förväntningar.
Samtidigt är det uppmuntrande att se hur de arbetar i Norge med konkreta belöningar för de förskolor som har uppnått 20%-målet. Det kan bli mönsterförskolor i utbildningen. Ungefär som Franke tänker kring modellskolor i förslaget till ny lärarutbildning.
Jag försöker avhålla mig från att spekulera. Samtidigt är det viktigt att förstå yrkets bas i omsorg. Den förhandlar vi inte bort. Det kommer att fortsätta att finnas ett antal bord att torka av o.s.v….
LikeLike
Även män kan svinga en disktraska, duka ett bord och torka en barnakind våt av tårar, så letar vi pudelns kärna där tror jag vi letar förgäves. Snarare än att gå vilse i snårskogen av praktiska skillnader tror jag vi får leta på annat håll. Jag tror nämligen det finns en risk att när vi rotar omkring i den här kökkenmöddingen hittar vi rätt som det är en kvinnlig rädsla att förlora kontrollen över ett område där man upplever att man lyckats etablera en kvinnlig norm, en skräck för att förlora det man upplever som ett brohuvud i striden mot manligheten som norm.
Och jag tror att denna normstrid ställer till mycket elände. Jag tror många män är rädda att de ska tvingas anpassa sig efter denna kvinnliga norm, ge avkall på sig själva i lika hög grad som många kvinnor upplever att de är tvingade att ge avkall på sig själva för att passa in i den manliga norm de upplever finns inom andra områden i samhället.
Jag tror också denna normstrid är mer skadlig i förskolan och skolan än den är t ex inom vården, helt enkelt för att på slagfältet befinner sig barnen, både pojkar och flickor, och de dras också in i striden, hur aktivt man än försöker hindra det.
Kanske behövs män i förskolan och skolan i hög grad för att balansera normen, så att vi så småningom kan nå fram till en allmänmänsklig norm, en medmänsklig norm där det är lika accepterat att vara man som att vara kvinna? Inte där män blir som kvinnor eller kvinnor som män, utan en norm där det finns utrymme för alla.
Nu är jag i Utopia och vandrar igen, men kanske måste vi sikta mot stjärnorna för att nå trädtopparna även här.
LikeLike
Två vägar som delvis korsar varandra.
Jag har halvsmälta tankar om det här med utveckling och dialektik. Kanske är den här harmoniska och kompletterande bilden mer lättsmält än min mer konfrontatoriska som riskerar att bli en aning polariserande.
Samtidigt tror jag att anpassningstrycket är så stort att en viss form av konfliktstrategi är nödvändig för att inte gå vilse.
Särskilt förvirrande blir det om de här normstriderna inte bottnar i någon form av personlig övertygelse. En hel del av 70-talets mjuka män visade sig vara ganska opålitliga när det kom till kritan. De kanske var mer ute efter kortsiktig belöning än att fullfölja en vision?
LikeLike
Sannolikt, belöningen var stor för den man som lufsade omkring i plysch och uttalade sig jämlikt, han behövde inte göra så mycket mer än så för att betraktas som hjälte (minns att mitt perspektiv på detta är ung punkares, så det kan vara lite färgat av detta)
Men det var då, vi kan lära oss av det förflutna men vi kan inte leva där, vi måste vidare framåt. Dagens ungdomar är i många fall hundra gånger mer jämställda än vi var, kan vi lära oss av dem istället för att möla in dem i våra mönster ginge det kanske lättare, vad tror du?
LikeLike
Huga – hur är ungdomen?
Varje sådan diskussion tror jag är dömd att säga mer om subjektet (jag) än om dem, men jag håller nog med.
De ungdomar som ligger närmast mig är jag oändligt stolt över och det verkar som om jämställdhet är en ganska marginell fråga för deras kompisar också. En del gör traditionella val utan att skämmas och det tror jag är ett framsteg jämfört med 70-talets poserande hållningar.
När det gäller studenter är jag mer bekymrad. De vill gärna vara lärarna till lags och jublar när de upptäcker att pojkar och flickor ibland väljer leksaker och kläder efter färg.
LikeLike
De ungdomar jag har omkring mig, både de som står mig alldeles nära och de jag har en mer arbetsam relation till, tar många gånger det här med jämställdhet som något rätt så självklart, de blir djupt upprörda och stenvägrar utan krus att särbehandlas utifrån vare sig kön, etiskt ursprung, kultur, religion eller något annat. De gormar och protesterar när något sådant är på gång och är mycket tydliga med att det är oacceptabelt.
Heja på!
Men hur kan det vara så olyckligt med studenterna? Det är sannerligen ett bekymmer!
LikeLike
Jag tror att det här är rester av en gammal folkbildningstanke där de okunniga arbetarbarnen ska “medvetandegöras” om sakernas tillstånd.
Om det sedan handlar om klassamhälle, genusordning eller guds existens kanske kvittar. Utbildningsinstutionen använder studenternas beroendeställning för att kontrollera budskapets genomslag.
Pedagogiken är kanske den största syndaren där vi ofta talar om vikten av att hitta en personlig undervisningsstil men samtidigt bedömer något som vi kallar “förhållningssätt”.
Problemet är att vi riskerar att uppfostra en uppgiven generation lärare som är mer intresserade av att läsa av koder än att riskera sin framtid genom att ställa besvärliga frågor.
När det gäller genusområdet tror jag att vi som individer måste närma oss området ganska intuitivt – samtidigt som vi är extremt vaksamma mot det som liknar förtryck.
Men att göra könsbundna val av leksaker och fritidssysselsättningar menar jag är en defokusering. Vuxna försöker bota sin egen ångest genom att förlägga striden till barnens nivå.
På förskolorna är det intressant att följa utvecklingen sedan Barnstugeutredningen som kom 1973. Där betonades det naturvetenskapliga experimenterande som ett viktigt element i verksamheten. De förskolor som byggdes utrustades med lekhall, vattenleksrum och snickarrum för att stödja dessa fysiska aktiviteter.
Idag finns det nästan inga spår kvar av detta tänkande. Pedagoger och chefer har på ett diskret sätt förändrat verksamheten till något som passar traditionellt kvinnliga värderingar. Nu gör personalen det under läroplanens förrädiska täckmantel.
LikeLike
Jag tappar bort mig i första meningen, osäker på analogin studenter-okunniga arbetarbarn?
LikeLike
Uppifrånperspektivet är den gemensamma nämnaren – ingen beskrivning av gruppen (då faller legitimiteten i projektet) och ingen egentlig analogi. Dåligt formulerat av mig.
Folkbildning är ju egentligen det vackraste som finns, men i de här varianterna är det ganska skrämmande.
LikeLike
Aha! Då förstår jag hur du menar. Det är riktigt obehagligt oroväckande, om inte de blivande lärarna vågar ifrågasätta, var hamnar vi då?
Men är det folkbildning? Är det inte snarare indoktrinering som förklätt sig?
LikeLike
Jo – och jag önskar att den gränsen vore klarare.
På ett väldigt plan blir det svårt att skilja ut vilka val som är medvetna (bra) och de som är omedvetna (dåliga).
Jag ser en uppenbar risk i att vi hyllar “det medvetna” som absolut gott. En övertro på det rationella som moralisk vägvisare.
Men alternativen är inte särskilt upplyftande och är ganska lätta att argumentera emot.
LikeLike
Vi är tillbaka i gott och ont, och där ser vi fasligt olika på saken, det har vi konstaterat många gånger.
De medvetna valen är goda i så måtto att de är synliga och därför kan ifrågasättas. De omedvetna däremot är onda i så måtto att de lurkar i det fördolda och försöker framstå som något annat än val.
Konsekvenserna av dem, däremot, kan bli både bra och dåliga, och rätt som det är skifta kategori på längre sikt. Det som verkar illa idag kan visa sig vara det bästa man gjort när man om tio år ser tillbaka på saken, och omvänt.
Det rationella och det intuitiva är inte motsatser, tvärtom, de är olika sidor av samma tärning och beroende av varandra. Det är nog därför vi ibland får för oss att de inte har med varandra att göra, när vi betraktar den ena är den andra riktad åt ett annat håll och vi ser den inte.
Det moraliska däremot, det är ett grumligt vatten.
LikeLike
Ja, jo, kanske, jag vet inte!
Jag försöker nog leva som om det rationella och intuitiva går att förena – samtidigt anar jag att det är en illusion som jag smickrar mig. Eller bättre uttryckt: ett ideal som jag försöker leva upp till!
Existentialismen lyfter ju upp de här “medvetna valen” som en sorts livsprincip och avgörande kvalitet. Det kan bli en sorts hierarkisering som är elitistisk. Bara de riktigt fina människorna gör fria val. De andra följer med strömmen.
Men jag tror vi tänker ganska lika om moral – åtminstone på julafton!
LikeLike
Det är klart det rationella och det intuitiva går att förena, jag är däremot långt ifrån säker på att de faktiskt går att separera, mer än i ordboken.
Det är ett oomkullrunkeligt faktum att de människor som har flest möjligheter till medvetna, aktiva val är de som har gott om pengar, inflytande och kontaktnät. De styr de strömmar som andra saknar kraft att ständigt simma mot. Därför faller också ett större ansvar på dessa besuttna, inflytelserika att välja klokt, och större skuld på dem när de väljer på ett sätt så att konsekvenserna drabbar andra.
Det är kanske en moral så god som någon såhär i midvintertid?
LikeLike
Jag förstår logiken men är osäker på konsekvenserna.
Det var väl Breckt som menade “Först maten och sedan moralen” – och utifrån en sådan materialistisk grunduppfattning är alla våra val underordnade det egna intresset.
Menar du att denna själviska grundhållning skulle upplösas i högre samhällsklasser och ersättas av någon form av medvetenhet och ansvar?
Jag vet att den som är stark också måste vara snäll – mitt halmstrå (som cyniker) är att den här snällheten ofta er en tunn fernissa på egenintresset.
Men jag tycker mycket bättre om ditt julbudskap och kapitulerar villkorslöst inför godhetens evangelium.
LikeLike
Tyvärr inte – den själviska grundhållningen tycks snarast förstärkas ju högre upp i samhällsklasserna man tar sig. Jag tror främst det kommer sig av naivt bristande förmåga att sätta sig in i andras situation.
Den som har lite delar oftast med sig av detta till den som har ännu mindre, kanske för att den som har lite vet hur det är att vara utan. Den som har mycket däremot reflekterar ofta inte ens över möjligheten att orsaken till att den andre inte köper t ex en kopp kaffe kan vara att det kostar för mycket. Sannolikt för att det inte ens finns i den bemedlades världsbild att någon kan ha så lite att en kopp kaffe befinner sig utanför det möjligas gräns.
Stark måste vara snäll, och rik måste dela med sig – och svag måste ta ansvar för de uppgifter svag är stark nog för och fattig måste bidra efter sin förmåga.
LikeLike
Pingback: Tiger i tanken 2 « Tysta tankar
Vi glider mellan en beskrivande och normativ nivå i diskussionen och det kan vara besvärligt.
Jag tror att vi måste vaka över den här moraliska sidan – även om det riskerar att bli idealistiskt och verklighetsfrånvänt.
Min kunskap om klassamhället fick jag som tonåring när jag läste av elmätare i ett samhälle. Det var enkelt: Ju finare hus desto otrevligare människor.
Jag har insett att det finns både undantag och nyanser sedan dess!
LikeLike
Nyanser finns det, men undantagen bekräftar som bekant regeln.
På vilket sätt menar du att vi måste vaka över den moraliska sidan?
LikeLike
Jag kan bli ganska trött på alla lärare och blivande lärare som är uppfyllda av sin egen godhet och gärna tävlar i att tänka rättast – men motsatsen skrämmer mig ännu mer.
Yrket har den här ohyggligt ansvarsfulla sidan av att hålla andra människors öde i sina händer.
Därför kommer nog läraryket att bli ett vanligt jobb.
Men om vi är överens om att det inte är meningsfullt att ställa högre moraliska krav på rika människor – hur är det då med bildning?
Finns det något som tyder på att välutbildade gör bättre(mer altruistiska) val?
LikeLike
‘Tävlar i att tänka rättast’, jo så är det ju ofta. Som finge man poäng för att vara den godaste, antingen den flest elever vänder sig till för stöd eller den som är korrektast och professionellast i sitt förhållningssätt. Man har fokuset mer på sig själv och hur man framstår än på den man förhåller sig till.
Hur menar du när du skriver ‘därför kommer nog läraryrket att bli ett vanligt jobb’?
Vi är inte överens om ställandet av krav, tvärtom tror jag. Det är meningsfullt, ja rent av nödvändigt att ställa höga moraliska krav på den som har stora tillgångar och stort inflytande, oavsett om detta inflytande kommer av position, pengar eller bildning. Motsatsen, att köpa tanken på att det inte skulle vara meningsfullt, leder till en värld av kyla och klyftor så stora att man tror man aldrig kommer att kunna överbrygga dem mellan människor. Det är besvärligt, och jobbigt, och tungt och kan ibland kännas hopplöst att envetet ställa dessa krav, men inte ens den som är oändligt rik kan tillåtas bete sig som ett bortskämt barn som håller i sina leksaker och skriker och sparkar.
Det är lätt att tappa perspektivet. Det är lätt att glömma att andra inte har samma förutsättningar som man själv tar för givet. Det gäller fattiga såväl som rika, friska såväl som sjuka och outbildade såväl som välutbildade. För att lyckas behålla det måste vi fortsätta kommunicera med varandra, och lägga minst lika stor energi på att faktiskt höra vad den andre säger som på vad vi själva vill ha fram.
LikeLike
Jag är osäker på vad som menas med att ställa krav på andra. Idag är det vanligt att närma sig livet ur ett rättighetsperspektiv och ibland tycker jag att det blir väldigt konstigt när individen upplever samhället som någon form av serviceinrättning som ska tillhandahålla tjänster eller upplevelser av meningsfullhet.
Samtidigt är det här systemet av konventioner och lagar som håller ihop samhället lokalt och internationellt oerhört viktigt för att vi ska kunna mötas och göra egna överrenskommelser. Men är det samma sak som att ställa krav?
Finns det inte alltid ett dolt hot i ordet “krav”? Om du inte gör ditten så händer datten!
Jag läser dig som att du vill fokusera på kommunikation och lyssnande – min hållning är mer krass (idag) och konfliktinriktad.
Hur ser makten ut?
Hur legitimerar den sig?
Var finns sprickorna?
LikeLike
Ett samhälle där somliga bara har rättigheter och andra bara skyldigheter funkar inte. Skyldigheter och rättigheter hör ihop på samma sätt som ansvar och frihet hör ihop, på samma sätt som handling och konsekvens hör ihop.
Lagar och konventioner håller ihop samhällen därför att de utgör manifesteringar av de överenskommelser om skyldigheter och rättigheter, ansvar, frihet och konsekvenser för överträdelser av dessa överenskommelser som vi har i ett samhälle.
När lagar och konventioner utgör manifesteringar av något annat än människors gemensamma överenskommelser, av makthavarnas behov av att hålla ett folk i kontroll, av makthavarnas behov av att kontrollera eller styra vissa delar, av en obalans mellan olika grupper av människor så att vissa får många rättigheter på bekostnad av andra t ex fungerar ett samhälle mindre väl. Vilket leder till att makthavarna instiftar än fler lagar i syfte att behålla kontrollen, vilket…
Tja, du vet.
Du läser mig med mycket vänliga ögon. Det finns en akut brist på både lyssnande och kommunikation i dag. Se t ex på våra ministrar, hur de piskar upp rökridåer av tomsnack istället för att kommunicera sina ärliga avsikter till väljarna. Det kräver en oerhört driven lyssnare för att kunna få ut de korn av äkta kommunikation som trots allt, kanske av misstag rent utav, tränger igenom dessa ridåer.
Berätta mer om konfliktinriktningen du talar om?
LikeLike
Jag tänker att en form av kommunikationsstrategi är att fokusera på det gemensamma och försöka bygga någon form av handlingsplattform utifrån detta – ungefär som värdegrunden i skolan utgör en sorts lägstanivå för hur egoistiska vi tillåter människor att vara i skolan. Antagligen är det nödvändigt att beskriva detta och kanske är det behagligt att vila i en illusion av att vi tillhör “de goda”.
Baksidan är att vi tvingas blunda för det som hotar gemenskapen. (Kan abortförespråkare och dödshjälpsivrare verkligen sägas försvara “livets okränkbarhet?) När vi bygger upp gemenskaper på en så här skör grund är vi tvungna att skapa koder för vad vi får tala om och vad som absolut inte är lämpliga samtalsämnen.
När det gäller trådens start (renovering av manlighet) tror jag det är ett ämne som är öppet för vitt skilda tolkningar och jag menar att krönikören gör sig skyldig till opportunism genom att inte beskriva vad han menar. Alla vet att det finns korkade och brutala sidor av manligheten som är långt bortom renoveringens möjligheter – men att det vore riskabelt att utifrån detta mönstra ut begreppet som en arbetshypotes för identitetsbyggande hos unga män (hmmm… blev jag en aning mystisk här?)
Jag försöker alltså tvinga fram tydlighet på fältet – vi som menar att det är viktigt att män jobbar i förskolan bör inte stanna vid svepande påståenden om “föredöme” och “balans”. En beskrivning av vilka kvalitativa konsekvenser den enkönade miljön uppvisar förefaller mig vara en mer hederlig utgångspunkt.
Och en aning mer konfliktinriktad eftersom jag blottar mig för oanade angreppsmöjligheter.
LikeLike
Aha, du tänker så!
Håll i dig, för jag håller med dig! Du skriver “När vi bygger upp gemenskaper på en så här skör grund är vi tvungna att skapa koder för vad vi får tala om och vad som absolut inte är lämpliga samtalsämnen” och jag tänker att det är ju precis det man måste samtala om för att komma vidare.
Det finns gott om ämnen och synvinklar man bör undvika för att vara politiskt korrekt, och ett av dessa är just de konsekvenser den kvinnodominerade miljön i förskolan och skolans första år innebär. Det är långtgående och vittomfattande konsekvenser som sparkas under mattan med ‘sånt pratar man inte om’
Du talade någonstans *leta leta inte hitta citatet så jag tar ur minnet* om hur förskolans struktur förändrats från sjuttiotalets grönavågenglada trädkojebyggen och unisextankar om att alla kan göra allt till dagens mer försiktiga gullifierade verksamhet och jag vill gärna lyfta fram det som en av de konsekvenser man bör och måste prata om.
Skulle en mer blandad personalsammansättning på dagis och förskolor råda bot på detta? Det vore definitivt en början!
LikeLike
“Hur menar du när du skriver ‘därför kommer nog läraryrket att bli ett vanligt jobb’? ”
Här fattas det verkligen ett kraftfullt “ALDRIG”!!! (förlåt verkligen!)
Yrket har en historisk magi som vi ska vara rädda om.
LikeLike
Ja se det var ju en helt annan sak. Nu förstår jag bättre.
LikeLike
Aaaah – en sekund av samförstånd! Det är frestande att vila i detta förlovade tillstånd och jag tror inte att det är värt att gräva efter sprickorna i vår gemensamma vision.
I praktiken hade de förmodligen hoppat upp och bitit oss i näsan ganska snart. Min misstänksamhet mot visionärer är stor och samtidigt inser jag att det inte går att bedriva ett samtal utan att till sist ställas inför frågan – vad är det egentligen du vill?
Så jag går in i det nya året en smula mindre kritisk och ironiskt distanserad. Jag ska försöka odla min visionära och sårbara sida.
Vi får se hur länge den ansatsen håller.
LikeLike
Jag vet vad jag egentligen vill, och jag vet att vi inte kommer dit utan att hjälpas åt och dra åt samma håll tillsammans. Och det sätt jag känner till för att uppnå detta är just kommunikation – prata om det, berätta om det, diskutera, agitera ibland, väcka tankar och så frön, försöka beskriva visionen som står glasklar inför min inre blick så att andra också kan se den och, hoppas jag, hänföras av den.
http://curiousheathen.blogspot.com/2009/10/utopia.html
Det är inte fel att vila en stund i samförståndet, man får kraft och styrka att fortsätta kämpa då.
LikeLike
Ett spännande ämne – att hämta kraft ur visionen/utopin eller nöja sig med att försöka lösa vardagens problem och hålla näsan ovanför vattenytan.
Det storslagna har sin skönhet och lockelse, men jag är nog uppfylld av det där med nuet som en form av välsignat tillstånd. Jag försöker lära mig att inte ha så stora planer, det kan vara ett ålderstecken. Eller ren lättja.
LikeLike
Jag avstår från att lansera någon teori om vilket av de två alternativen som är trovärdigast =)
Däremot frågar jag om det verkligen måste vara antingen eller? Som jag ser det kan man försöka lösa vardagens problem på två sätt – antingen på ett sätt som bevarar allt som det är nu; eller på ett sätt som lägger en grund att bygga vidare på. Väljer man det andra sättet är det nog bra om man har en idé om åt vilket håll man är på väg, annars riskerar det att bli fasligt spretigt.
LikeLike
Jo – om vi lyckas förena nuet och framtiden kommer vi antagligen uppleva någon form av sammanhang och mening.
Jag har aldrig riktigt förstått det men under perioder känns det mest som om jag har hoppat från tuva till tuva, eller försökt täta ett sjunkande skepp och då är det svårt att hitta den där riktiga arbetsglädjen.
Men jag håller med (som vanligt). Min vana att polarisera riskerar att skapa falska motsättningar.
Att veta vart man är på väg låter bra – även om det är en bräcklig illusion av kontroll så tycker jag nog att vi kan unna oss den. Personer som är ideologiskt styrda kan framstå som förutsägbara och fyrkantiga, men de lyckas antagligen skapa en viss ordning omkring sig.
LikeLike