Pelle, Michael och jag möter Arawn som driver bloggen Genusförvirrad. Det är befriande med människor som tar kontakt och säger:
– Hej, ni verkar föra ett intressant samtal – får jag vara med?
Min kunskap om HBT-frågor är ytlig och mitt liv traditionellt inrutat. Arawn presenterar sin blogg så här:
Jag hävdar att genusförvirring är det som uppstår i en normperson när någon bryter mot deras förväntningar om hur män och kvinnor är, och ska bete sig.
Det kan handla om att normpersonen inte kan avgöra om en person är kille eller tjej, om någon heter något som normpersonen uppfattar som “könskonträrt” eller om den blir ombedd att använda ett annat pronomen på en person än det som den använde utifrån sitt intryck av personens genus.
Genusförvirring beror oftast inte på illvilja, utan på bristande kunskap och perspektiv hos normpersoner. Okunskapen och bristen på perspektiv leder ofta till konstiga beteenden.
Vi diskuterar vad som menas med ett “normkritiskt” förhållningssätt och jag har svårt att följa med i hela tankegången. På ett plan tvingas vi in i förtryckande roller som begränsar våra handlingsmönster – jo den teorin känner jag igen. På ett annat plan är identiteten en social konstruktion som styrs av särhållandets logik – jag är med!
Det är konsekvenserna av de här teorierna som gör mig förvirrad. Bakom kritiken av essentialismen tycker jag mig se en romantisk föreställning om ett autentiskt “jag” eller “själv”. I det goda samhället skulle den rollbefriade människan leva i en större frihet. Dagens strukturer skapar onda mönster.
Kanske är jag alltför mycket gammal marxist för att ryckas med av den här formen av utopisk ideologikritik. Bilden av “den nya människan” känns inte särskilt lockande. Jag har fullt upp med att förstå de människor jag möter idag.
Samtidigt ställer den här romantiska bilden av ett villkorslöst “jag” bortom roller till det för mig. Hur ska jag förstå transsexuella personers vantrivsel i ett fysiskt kön?
Plötsligt framstår den likhetsfeministiska teorin om socialt konstruerat kön som ytterst förtryckande. För de transsexuella är frågan betydligt allvarligare.
Men jag hör definitivt till Arawns målgrupp.

Rekomenderar varmt Kristina Hltmans Undersökningen, en välskriven, varm, reflekterande smart roman om frågor kring individers, familjers och samhällets relation till normer kring kön. Verkligt fri i sin frågeställning.
LikeLike
tack!
Det ska jag komma ihåg. Julen är nära!
LikeLike
En tanke slog mig i denna debatt.
Verkar som man strävar efter att använda det socialt betingade ordet acceptera i alla genusformer. En utopi, för att få fungerade social sammanslutningar, oavsett om de befolkas av HBT eller hetero, finns det en spänning i skillnaderna. En skillnad som gör att tillvaron förs framåt.
Om vi ständigt ska acceptera en åsikt kommer vi aldrig att nå fram. Möjligen är det det som hämmar genusforskning i sin strävan att skapa tankegods i smala strimmor, med lite koppling till verkligheten.
Ordet i alla relationer bör iställer vara respektera.
LikeLike
Jag vet inte om det ens är en “debatt”? Själv har jag inte ens en klar åsikt utan är mer allmänt nyfiken.
Skillnaden mellan att “acceptera” och “respektera” är kanske av samma slag som distinktionen mellan “assimilation” och “integration” i invandringspolitiska diskussioner.
Kanske är det nödvändigt att beskriva skillnaderna för att förstå likheterna? Så tänker jag om språkets funktion.
LikeLike