Jag försöker hitta ett neutralt språk för att tala om svåra saker. De flesta verkar vara överens om att det finns olika sorters feminism och några rubriker tycks mer etablerade.
Dikotomin särartsfeminism/likhetsfeminism ser jag som en intellektuell återvändsgränd. Ingen vettig människa diskuterar längre om det är arvet eller miljön som styr våra liv?
Kritiker av feminism använder ibland nedsättande uttryck som t.ex. “proffsfeminism”. Det är ganska låg retorik att misstänkliggöra personers åsikter genom att anklaga dem för kommersiella motiv. Inom media förekom ett tag begreppet “yrkesdemonstranter” som tillmäle mot personer som tog ställning.
Mer intressant tycker jag nog att begreppet “statsfeminism” är. När riksdagen antog könsmaktsordning som överordnat perspektiv för svenska politik uppstod ett behov av politruker som bevakade utredningsdepartement och utskott. Alltså är det logiskt att begreppet befrias från sin negativa laddning och helt logiskt att direktören för NIKK Solveig Bergman använder uttrycket som en beskrivning av den egna verksamheten. (Länk)
Tysta tankar 
Statsfeminism – hu så hämskt ord. Får mig direkt att tänka på östländerna bakom järnridån och Herta Müllers romaner. Sådan sort trodde jag vi för länge sedan begravt, att överheten har tolkningsföreträdet på begrepp.
Sådan begravde i varje fall jag under 68-åren i det stora arkivet.
Är det inte ärligare att nämna saker vid dess rätta namn – feminism och inget annat. Var och får sedan tolka det efter sin ordning. Vetenskapen ska alltid försöka smalna in begreppen i sin iver att bevisa någon slag konstig tes som just nu är på modet.
LikeLike
Intressant – jag tror att NIKK (Nordiskt institut för kunskap om kön) som faktiskt är en statlig organisation använder samma trick som homosexuella och svarta gör när de återerövrar ord som “bög” och “neger”.
På det sättet går det att förstå “statsfeminism” som något gott och neutralt. Åtminstone uppfattar jag direktörens språkbruk så.
Sedan är frågan om stater ska ta ställning för ideologier?
Jag anar att inte alla genusvetare är bekväma med ordet “kön” i organisationens namn. Även om det är stavat på norska.
LikeLike
Är väl bra att man erövrar ord.
Men förlåt Mats – “statsfeminism” är inte gott eller neutralt i mina öron. Det är totalitärt och åsiktstyngt. Kanske för att jag, som du, växte upp under tiden när järnridån la en djup skugga över Europa.
Stater har alltid tagit ställning för ideologier. I DDR, Tjekoslovakien, Ungern på det röda Stalinistiska sättet och Sverige med ett statsbärande parti…..
Turligt nog har dessa “kalla kriget” företeelser gått i graven. Synd att akademin försöker återuppliva döda företeelser. Men inte förvånande!
LikeLike
Jag känner som du – samtidigt är det underligt att vi använder prefixet “stats-” som ett allmänt nedsättande ord!
Jag tror annars att Sverige är ganska unikt i sin tilltro till staten som “god”. I USA syftar lagstiftningen i hög grad till att skydda medborgaren från statens ingrepp. Här resonerar vi mer i form av rättigheter som staten ska “garantera”.
När det gäller skolan är det många som uttryckt starka förhoppningar på staten som räddare. Vill vi att våra barn ska gå i “statsskola” och uppfostras enligt “statspedagogik”?
Då ligger det nära till hands att förstå behovet av “statsfeminism” som en del av vår gemensamma värdegrund.
LikeLike
Jo – så sant, i Sverige har vi den stora trygga staten som ska garantera allt.
Allt sedan slutet av sextiotalet har vi förletts tro på den hypotesen. Inte alls underligt att vi på något sett vill hänga oss kvar vid en folkhemstanke präglade av tankegods från Per-Albin, Erlander, Palme m fl. Som i mångt hämtade sin näring från någon form av statssocialism i öst.
Därför blir det hädiskt när man ifrågarsätter den starka staten som räddare. Oavsett vilken politisk kulör den råkar ha.
Och Gud bevar oss från att få en likformig skola. Därför tycker jag att skollagsberedningens förslag till ny skollag är befriande som lagmässigt fastslår att skolan ska vara mål- och resultatstyrd med läroplaner som grund. Dit sträcker sig statens roll.
Så visst förstår jag ropen på “statsfeminism” – men de är ett oreflekterat rop och vad den har med värdegrund att göra har jag svårt att se. För mig är det snarare ömsesidig respent mellan könen som gäller. Olikheterna är ju det som attraherar och för tanken vidare inte könet i sig.
LikeLike
Oreflekterad är nog bara förnamnet – men här handlar det mer om ordet.
Jag försöker förstå vilka ord som är nedsättande och i så fall varför? Att staten vill någonting behöver inte innebära att det är dåligt. (Jfr miljöpolitik!)
På samma sätt använder delar av mansrörelsen “elitfeminism” och “proffsfeminism” i retoriskt syfte att misstänkliggöra motståndare.
Det är onödigt.
LikeLike
Mats du skriver – “På samma sätt använder delar av mansrörelsen ”elitfeminism” och ”proffsfeminism” i retoriskt syfte att misstänkliggöra motståndare.” – Det är i högsta grad onödigt och säger bara hur de små själarna uttrycker sig så.
Maktspråk har aldrig lätt någon vart, än att spä på konflikten och misstron.
“Att staten vill någonting behöver inte innebära att det är dåligt. (Jfr miljöpolitik!)” – visst, men då är det väl jämställdhetspolitik vi pratar om eller är det något annat?
LikeLike
Jag tror att delar av mansrörelsen försöker beskriva att det finns en skillnad mellan jämställdhetspolitik och feminism – så som den har gestaltats i statliga utredningar,
Därav de här krumbukterna!
LikeLike
Och vad skulle krumbukterna innehålla för skillnad mellan jämställdhet och mansrollen?
Skillnaden mellan jämställdhet och feminism vad består den av?
Är det så att de statliga utredningarna befolkats ojämligt åt ett visst håll eller? Och därmed fått ett enögt perspektiv.
LikeLike
Skillnaden mellan jämställdhet och feminism tycks vara central för en del grupper inom delar av mansrörelsen.
Se t.ex. http://www.pellebilling.se/
eller mer specifikt:
http://www.pellebilling.se/2009/11/manifest-fran-feminism-till-jamstalldhet/
Andra nöjer sig med att vädra ett grumligt kvinnohat.
Jag är intresserad av frågorna när det gäller manliga pedagoger – frågan om de deras uppgift eller värde blir väldigt underlig ur ett strikt likhetsfeministiskt perspektiv. Det finns väl ingen anledning att stötta dem om de representerar en förtryckande grupp?
Den spännande perioden i slutet av 90-talet när alla plötsligt blev feminister i svensk politik var ju ganska omtumlande. Samtidigt försvårades möjligheten till ett samtal om vad som var poängen med den här könsmaktsordningsanalysen. Genom riksdagsbeslut förvandlades teorin till ideologi med en del ödesdigra konsekvenser.
Jag vet inte varför det blev så men inser att det inte finns något parti som vill ta i diskussionen. Risken att bli stämplad som kvinnofientlig tror jag skrämmer och det finns inga politiska vinster med att lyfta frågor som t.ex. mäns rätt till föräldradagar och gemensam vårdnad.
Samtidigt har mansrörelsen förgiftats av ett klimat där de ser sig själv som offer för konspirationer. Därav det uppskruvade tonläget.
Men det finns utrymme för någon form av dialog.
LikeLike
Om du vill veta mer rekommenderas följande avhandling:
Kvinnorörelsen och efterkrigsplaneringen – Statsfeminism i svensk arbetsmarknadspolitik under och kort efter andra världskriget
pdf-dokument
Där finner du många svar på frågorna och ser samtidigt att ingenting skett av en slump utan har varit rejält organiserat.
LikeLike
Jag läser presentationen och tycker det verkar vara en intressant text – även om studiens tidperiod är lite vid sidan om mitt fokus på sent 90-tal. Men jag känner igen arvet från Alva som allmän förklaringsmodell. Frågan är om kritiken av den sociala ingenjörskonsten har fått något större genomslag. De flesta politiker tycks fortfarande vårda tanken på sig själv som “stödgivare” och “tillrättaläggare”. Mona är nog allra duktigast.
Uttrycket välfärdsfeminism känner jag inte igen. Det skulle då handla om att fördela någon form av överskott?
Kanske måste jag gräva ner mig i någon form av diskurser för att reda ut det hela. En del av feministisk historieskrivning är ju väldigt idealistisk och betonar de självständiga aktörernas och rörelsens roll för politiska beslut. Det skrivs fram en hjältesaga med vissa personer som kämpar och uppnår mål. Jag är nog mer historiematerialistiskt lagd och menar att en hel del av reformerna (rösträtt och familjepolitik) har ekonomiska orsaker. Det var nödvändigt att ge kvinnor (och män) rösträtt för att kunna utveckla industrisamhället.
LikeLike
När jag läser den intressanta sammanfattningen av lektorn i Linköping kan jag inte annat än slå fast att statsfemenism, som tydligen Eskilstuna flickan Alva stod för, var mer formen av arbetmarknadspolitisk i sin frigörelse och har litet med könsmaktordning att göra. Då är vi tillbaka till det jag sagt tidigare om Socialdemokratins hegenomi i svensk politik och den samhällsyn som finns bland dagens medborgare på staten som garant för allt.
Könsmaktsordningen är ju rätt intressant i sig. För någonstans i den kvinnliga frigörelse finns en kvinnlig maktordning. Där glastaket finns för de som strävar upp till samhällstoppen. Samtidigt som de “duktiga” har problem med manliga maktstrukturer på toppnivån i samhället. Och det är väl här som vissa män inte klarar av kompetenta kvinnor.
Och svänger vi över till Mona, tja hon pratar som en dagisfröken, men undrar om hon klarar av de manliga maktrstrukturerna om hon kommer till statministerposten nästa höst. Speciellt nere i Europa. Hon måste i såfall bytta retorik och uttryckformer. Ingen vuxen, kvinna eller man, vill bli betraktad som ett barn som man ska förklara banal saker för.
Eller som bibeln säger, fritt tolkat: Du kan inte allenast leva på flytande föda utan när du växer fordras fast föda.
LikeLike
Tycker personligen att begreppen elit- och proffsfeminister är okej eftersom det är just precis det de är. Sådana som anser sig ha rätt till vilket pris som helst, och som dessutom anser sig ha rätt att göra vad som helst för att uppnå sina mål – och som faktiskt blir rikligt belönade för sina åsikter.
Om du vill ha ett senare perspektiv på utvecklingen visar artikeln, jag länkade till i ett annat av dina blogginlägg – där, hur utvecklingen har fortskridit under senare tid – vilka (odemokratiska) metoder som ofta används.
Sedan får man jämka lite när det gäller tiden däremellan. 1991 kommunaliserades skolan. 2004 publicerades artikeln om Orback. Någonstans där dök även internet upp som till en början underlättade för “elitfeministernas” nätverkande, men som nu snarare är till en nackdel för dem eftersom vanligt folk aldrig hade upptäckt deras “konspiration” utan just internet.
Min uppfattning är att (elit)feminismen aldrig hade fått fäste om det inte hade varit av ekonomiska skäl, någon släppte ju in den – av något skäl.
Begreppet “välfärdsfeminism” (maternalism) handlar mest om att det ska låta bättre än vad det egentligen är (typ: kvinnor är bättre för miljön) – som med begreppet “jämställdhet”. Notera titeln på den som skrev texten om välfärdsfeminismen: Lektor, Forum för genusvetenskap och jämställdhet i Linköping
Kjäll Á: Den gränslösa hälsan
LikeLike
Nu blir det många frågor på en gång.
Jag har den lite naiva avsikten att befria diskussionen från värderande uttryck och biter mig därför fast i frågan om begreppet “elitfeminism” som jag tycker är lätt populistiskt och vädjar till en misstro mot “dom där uppe””. Samtidigt är det ett bestående intryck från Hirdmans myrdalbiografi att de flesta av hennes politiska projekt har varit djupt förankrade i det privata. Om inte ekonomiska motiv så andra som låg pinsamt nära hennes livssituation.
Kanske är jag alltför fotbollsintresserad för att förstå retoriken i att använda “proffs-” och “elit-” som beskrivning på den formen av egenvinning som Kjäll anklagar makthavarna.
Yrkespolitiker är ju en del av vårt demokratiska system och det vore djärvt att kräva ett aktivt avståndstagande till detta av vissa grupper.
Frågan om vad som egentligen hände när FI och Winberg skrämde slag på det politiska etablissemanget är fortfarande olöst. Vad hände egentligen gick från att vara diffust vänsterextrem till att bli sönderkramad av politiker? Man skulle kunna kalla det en framgångsrik institutionalisering – men förklarar det något?
Kjäll diskuterar internet som en del av förklaringen. Jag menar nog att de här “ekonomiska skälen” kanske går att se i akademins värld där det handlar om forskningsbidrag. Men jag tror att det är fel väg att misstänkliggöra grindvakternas motiv. De kanske tror på det här.
P.S. Historien om Orback är sorglustig. Eller bara sorglig.
LikeLike
Statsfeminism är väl både ett negativt och ett korrekt uttryck som visar på något som kan identifieras någorlunda väl. Begreppet betecknar, i alla fall enligt min mening, den form av feminism som har den starkaste politiska makten/förankringen och den feminism som har påverkat lagar, beslut och statliga, halvstatliga och kommunala institutioner och som uppbärs av feminister (och deras medlöpare) som har en maktställning i desamma.
Pratar man om feminism utan prefix, så kommer man aldrig någonstans eftersom varje enskild feminist har sin egen feminism och inte anser sig ansvarig för någon annan feminism.
LikeLike
“medlöpare” är ett laddat ord. Om vi ska komma vidare måste vi börja med att avstå från den formen av retorik.
“Pratar man om feminism utan prefix, så kommer man aldrig någonstans eftersom varje enskild feminist har sin egen feminism och inte anser sig ansvarig för någon annan feminism.”
Min uppfattning är att det finns en stark vilja att definiera företeelsen (se t.ex. http://feminetik.se) men att begreppet feminism glider mellan fingrarna. Mansrörelsens försök till kollektivt skuldbeläggande är besvärande likt feminismens anklagelser om hur män “egentligen” är.
Jag förslår att vi avstår från den sortens angrepp.
LikeLike
Feminismens mittfåra kan beskrivas i orden “Mäns skyldigheter och kvinnors rättigheter”. Varje avsteg mot “mäns rättigheter” eller “kvinnors skyldigheter” gör att stödet minskar och att färre feminister vill inrätta sig i den feminism som avviker från denna mittfåra.
LikeLike
Kan du ge något exempel på detta? Särskilt den sista delen av ditt påstående förtjänar att konkretiseras.
Hos vem minskar stödet? Är det något parti där sådana här diskussioner förs?
LikeLike
Jag funderade på att sätta medlöpare inom citat. Jag menar bara folk som verkställer den statsfeministiska politiken eller inte protesterar mot den, trots att de inte stöder den. Att färre stöder en politik/ideologi som innebär skyldigheter än en politik/ideologi som innebär rättigheter är för mig självklart och det konkretiseras varje gång diskussionen går från slagord till konkretisering vad gäller den egna personen eller inställning till konkreta förslag. Jag kan för tillfället inte hjälpa dig mer än så, men jag hör av mig när jag stöter på situationen nästa gång.
LikeLike
Jag googlade på det feministiska slagordet “Hela lönen och halva makten”. Tror du att jag hittade någon träff där en feminist beskrev områden där kvinnor måste ge ifrån sig makt, så att de bara har halva makten på det området?
Hur vanligt är det att feminister anser att kvinnor har mer än halva makten på något område? Hur vanligt är det att de i så fall försöker ändra detta förhållande? Hur populära är de hos andra feminister? Min hyggligt välgrundade gissning är att de kallas för anti-feminister eller låtsasfeminister av de feminister som överhuvudtaget vill diskutera med såadana feminister.
LikeLike
Inom skolområdet är det ganska vanligt att kvinnor upplever obalansen som ett problem och mer än gärna delar med sig av den s.k. makten. En del män som kommer till skolor och förskolor romantiseras som frälsare på ett ganska obehagligt sätt.
Å andra sidan finns det gott om exempel på motsatsen där könsbytare har blivit aktivt motarbetade när de har ställt förslag om verksamhetens innehåll.
Det handlar delvis om gruppsykologi men också om en tradition av kvinnligt tolkningsföreträde när det gäller barn.
LikeLike
Dessa frälsare, förväntas de förändra den gällande normen eller förstärka den?
LikeLike
Det beror nog på vem du frågar.
Jag misstänker att Björklund ser på männen som ordningsskapare och prestationshöjare inom den rådande strukturen.
Min agenda ser annorlunda ut.
LikeLike
Det är dig jag frågar.
Vilka förväntningar har de som redan arbetar i skolan/förskolan på dessa frälsare?
LikeLike
Jag har inte fått uppfattningen att feminetik.se är någon sida som är till för diskussion eftersom den är uppdelad i en feministdel där bara feminister, egentligen radikalfeminister, får skriva och en JÄIF-del (Jag Är Inte Feminist) där alla får skriva. Men många av feministerna har konfigurerat bort den delen genom att bocka i en ruta – för att slippa se den där eländiga verkligheten.
Efter ett tag känner man igen flosklerna om osynliga strukturer o.s.v., och när man försöker få svar ska man antingen läsa några böcker eller så blir ens fråga “missförstådd”, “misstolkad” eller ignorerad. Det finns inga som är så bra på härskarteknikerna som feminister, och speciellt “elitfeminister” – det är därför jag tycker att det begreppet är okej eftersom man då inte blandar alla.
Nu är sidan, i och för sig, nästan tyst – men om man tittar i gamla diskussioner så syns mönstret tydligt.
Vill också understryka att det oftast inte handlar om kvinnoförakt, utan om ett radikalfeministförakt.
LikeLike
Det är ganska många diskussioner som passerat där genom åren och klimatet skiftar en del vem som är tongivande. Jag tycker inte att alla debattörer passar in på din beskrivning. Positionerna är inte helt låsta även om uppdelningen är riskabel. Men jag är en ojämn besökare och inte helt uppdaterad.
Signaturen Fredriktomte lyckas t.ex. ofta ställa bra frågor i trådar som domineras av väldigt konspiratoriska personer.
Jag är nog ganska illusionsfri och tycker att frågor “Hur är feminismen egentligen?” är helt fel ställd. Om vi inte vill att män ska beskrivas som grupp får vi också vara försiktiga med andra typer av generaliseringar.
Och nu undrar jag vem detta “vi” är?
LikeLike
Jag har varit inne och kollat på feminetik och det verkar som att de kvinnliga feminister som skriver mest räknar fredriktomte som en icke-feminist eller låtsasfeminist.
LikeLike
Jo den typen av anklagelser känner jag igen från vänstern. Vakthundar och grindvakter fyller kanske sin funktion, men det finns regler och moderatorer som vakar över grundidén: Det öppna samtalet.
LikeLike
eftersom man då inte blandar _in_ alla
LikeLike
“Alla” är väldigt många – jag tror att den här typen av komplicerade metadiskussioner alltid kommer föras av en begränsad grupp.
Just nu känns det mest angeläget att avlägsna sig från tjuvnyps- och krypskyttesnivån. Men det kanske är för tidigt och jag är orolig över att delar av den s.k. mansrörelsen styrs av samma enkla logik:
– Är du inte för oss är du mot oss!
LikeLike
Hej Morrica!
På ett generellt plan utsätter vi våra studenter för orimliga förväntningar när det gäller “skolutveckling”. De förväntas vara självständiga och kritiska på ett sätt som rimmar illa när man jämför med vad de kan och hur utsatt deras position är i förhållande till handledare och skolkultur. Imitation är alltid en säkrare väg men vi har mål som i nästan moraliska termer pekar mot “förändring”.
Jag tycker att det är tufft men bra. Lydiga lärare finns det tillräckligt av i skolan.
Som mentor funderar jag över om toleransen är större mot männen i mötet med skolorna? Kanske får de ett visst friutrymme att odla sinn annorlundahet så länge de inte hotar positioner.
Å andra sidan har jag intervjuat avhoppade män som slutade på grund av att de inte klarade av ledarskapet och förväntningarna på att vara tydlig karlakarl.
Men om jag ska vara riktigt ärlig så sätter jag stora förväntningarna på männen som förändringsagenter – samtidigt som jag inser att det är både orättvist och orimligt. Först ska de ta sig igenom utbildningen….
LikeLike
Hej Mats,
Det låter som du i vissa aspekter ställer högre krav på männen än på kvinnorna, bara för att de är just män, och kvinnor? Vidare låter det som om du gör det för att du förväntar dig att de kommer att bli bemötta på olika sätt ute i skolorna, både när de praktiserar och när de väl börjar jobba, och därför behöver rustas på olika sätt, tolkar jag dig rätt?
LikeLike
Ja – det kan nog vara sant.
Samtidigt tänker jag att männen som ger sig in i den här branschen ofta har gjort ett medvetet val som delvis ser annorlunda ut än hos de kvinnor som följer den enkla vägen. En förskollärarutbildning kan då i värsta fall ses som en förberedelse för moderskap. Yrkets status mår inte så bra av den hållningen.
Ja, männen behöver få vissa redskap med sig för att undvika att berusas av allt smicker!
LikeLike
Vilka redskap får kvinnorna med sig för att inte hamna i en ställning där de känner behovet av att ösa smicker över männen? Om du förstår hur jag menar.
LikeLike
“Signaturen Fredriktomte lyckas t.ex. ofta ställa bra frågor i trådar som domineras av väldigt konspiratoriska personer.
Jag är nog ganska illusionsfri och tycker att frågor ”Hur är feminismen egentligen?” är helt fel ställd. Om vi inte vill att män ska beskrivas som grupp får vi också vara försiktiga med andra typer av generaliseringar.”
Jo, men om man går in där, är mer påläst än de flesta, och ändå får svaret att man inte har förstått och att det är för komplicerat och att man därför måste läsa den och den boken först, bara för att man inte håller med – så förstår man (efter ett tag) vad det egentligen handlar om – generellt sett. Och det handlar om ett budskap som ska föras ut, ett budskap som inte tål någon vidare granskning.
Jag har inget emot att män jämförs som en grupp – bara det sker ärligt. Att ta några få bråkstakar som exempel på hur hela gruppen fungerar är inte ärligt. Jag gillar inte kollektivbestraffningar.
Klimatet har skiftat från en allmän okunnighet och många trådar, till kunnighet och få trådar – (nästan) alla ämnen har redan diskuterats, och genomskådats. Därav tystnaden.
Fredriktomte har oftast vettiga synpunkter, om fler var som den signaturen skulle samhällsklimatet vara bättre – men han tillhör undantaget som bekräftar regeln och blir indirekt anklagad, av sina egna, för att vara en “feminist”.
LikeLike
Det känns svårt att recensera ett forum med 1000-tals medlemmar. I stort sett fungerar väl den där uppdelningen ganska bra även om det kan bli förutsägbart.
Jag vet inte vilka som är Fredriks “egna” och har för mig att han seglar under feministflagg. Hur menar du?
LikeLike
Flashback är svårt att recensera, dock inte ett litet forum som feminetik.
Fredriks egna är FeminEtisterna – som har gemensamt att de menar att mannen är överordnad kvinnan och att detta förhållande ska ändras. Det är lite underhållande att se hur de mer radikala och tongivande feminetisterna formulerar sig när de känner att de inte kan säga rent ut vad de menar ang. de “s.k. feministerna”/”feministerna” – som de själva formulerar det.
LikeLike
Varför är det underhållande?
Du riskerar att framstå som småaktig.
LikeLike
Morricca:
“Vilka redskap får kvinnorna med sig för att inte hamna i en ställning där de känner behovet av att ösa smicker över männen? Om du förstår hur jag menar.”
Frågan är om det är “ställningen” eller något djupare mönster som skapar det här behovet av att markera underordning?
Jag har väldigt svårt att se hur jag ska kunna lära någon att inte respektera män för att de är män. Kanske vore knepet att genomföra en aktiv dekonstruktion d.v.s. vara väldigt förvirrad och demonstrativt maktlös.
Ibland experimenterar jag med den här formen av “jag-vet-inte-attityd” men det skapar en hel del osäkerhet bland studenter om jag går alltför långt ifrån det förväntade mönstret.
– En lärare ska alltid veta och särskilt en manlig lärare förväntas ha blykoll!
Förakt för svaghet är en av de absolut obehagligaste baksidorna av maktspel.
LikeLike
Hur menar du?
LikeLike
Jag menar att i ett hierarkiserat samhälle är det förenat med stora personliga risker att träda ur mönstret. Om kvinnor enbart har sett män som representanter för makten kan en abdikation få svåra följder.
En riktigt tråkig analogi är från hönsgården på vår förskola (jo vi hade riktiga höns). De två tupparna kämpade om herraväldet och Konstantin förlorade. Plötsligt var det fritt fram att hacka på Konstantin och de tio snälla hönorna förvandlades till sadistiska förföljare av den (i deras ögon) misslyckade tuppen. Det slutade med att vi fick skicka honom till en annan hönsgård där han levde lycklig i alla sina dagar.
Jag vet att man ska vara ytterst försiktig med sådana här paralleller men om funktionen har varit “makt och prydnad” riskerar det att bli väldigt tomt om dessa bannlyses – då krävs det kanske att mannen har funderat över vilken funktion han har i organisationen.
Likhetsfeminsimens svar är “att visa att män också kan vara vårdande”. Räcker det?
LikeLike
Höns är höns, ni hade för få för två tuppar (vad hette vinnaren, förresten?) men att jämföra kvinnliga förskollärare/lärare med hönshjärnor känns lite hårt.
Vilka stötestenar skulle behöva röjas ur vägen för att män och kvinnor skall kunna jobba sida vid sida inom förskolan/skolan, som du ser det?
LikeLike
“Varför är det underhållande?”‘
Egentligen är det inte underhållande, utan skrämmande – men även det som är skrämmande kan vara underhållande, ungefär som att åka fritt fall kanske.
LikeLike
Aha – du tänker att resonemangen borde präglas av någon form av logik eller konsistens?
Var fick du det ifrån?
LikeLike
Morrica:
Jag har för mig att vinnartuppen hette Cesar (eller var det någon annan pompös kejsare?)
Jo analogin är riskabel på gränsen till korkad.
Den första stötestenen är på beskrivningsnivå. Sluta upp med att tro att den pågående verksamheten är könsneutral – eller ännu värre: mansdominerad.
Därefter kanske det är möjligt att treva sig fram. I Norge händer mycket! Kolla:
http://www.mennibarnehagen.no/
LikeLike
Ceasar besegrade Konstatin, där ser man.
Så, om verksamheten varken är könsneutral eller mansdominerad, hur skulle man då lämpligen beskriva den?
LikeLike
Någon form av logik och konsistens/struktur tycker jag nog faktiskt att resonemangen innehåller – även om jag kanske anser att det handlar om rena tokerier.
LikeLike