Jag träffar Pelle Billing och Michael Högberg idag. Vi diskuterar förhållandet mellan mansrörelsen och feminismen. Utgångspunkten är en gemensam övertygelse om att teorin om könsmaktsordning är ett begränsat redskap för att analysera relationer mellan män och kvinnor. Dessutom finns en uppenbar risk att detta perspektiv blockerar viktiga frågeställningar.
Michael är familjestödjare och brottas med den ensidiga bilden av mannen som förövare i relationer. Pelle formulerar sig mer övergripande. Jag visar en text som Pelle har skrivit för en feministisk och vänsterintellektuell kamrat. Han säger förfärad:
– Om jag hade läst något sådant när jag var 19 år hade jag köpt det fullständigt!
Antagligen var det enklare att orientera sig när alla feminister var goda och kritikerna neanderthalmässiga våldsverkare. Varken Pelle, Michael eller jag lever helt upp till den bilden.
I akademiens värld finns en stark längtan att definiera vilka perspektiv som är accepterade och en snabbhet i att demonisera motståndarna. Logiken är ganska primitiv:
– Antingen är du för eller emot. Du kan också vara fiendens fiende. Men kom för helvete inte med någon intersektionell sörja och stöka till det!
Jag fortsätter att hävda en ståndpunkt som skulle kunna kallas maskulinistisk när det gäller frågan om varför män bör arbeta i förskola och skola. Frågan om jag samtidigt knuffas ner i en antifeministisk låda? Den kvinnofientliga tonen i en del bloggkommentarer skrämmer mig. De kompisarna behöver jag inte.
Min första ansiktsmask
Tysta tankar 
Den feministiska falangen som har tagit makten i dagens Sverige anser naturligtvis att alla som inte tror på “könsmaktsordningen” tillhör den andra sidan.
Min uppfattning, efter en hel del förkovring i ämnet, är dock att “antifeminister” hellre ser helheten, det vill säga: det bästa för båda könen – medan feministerna, särskilt radikalfeministerna (typ Eva Lundgren, Bengt Westerberg, Claes Borg, Gudrun Schyman, Margareta Winberg m.fl.) egentligen är ute efter något annat än jämställdhet eftersom de väljer att förvanska fakta och statistik. Den gemensamma nämnaren för de nämnda är, lustigt nog, att de faktiskt har blivit stenrika på sin tro.
LikeLike
Jag menar nog att det är olyckligt att använda ordet “tro” i det här sammanhanget. Även om det finns sådana religiösa övertoner inom feminismen är det möjligt att förhålla sig neutral till teorin om könsmakt.
När den presenteras som totalitärt perspektiv (ordning) är det svårare. Då riskerar det att bli grava förenklingar av maktens natur.
Jag känner inte personerna du nämner och vill inte värdera deras drivkrafter.
LikeLike
Vad vore världen utan kvinnor. Personligen känner jag inte en enda kvinna som jag ogillar.
Det är inte kvinnor frågan handlar om. Det är om hur verkligheten egentligen fungerar och att vissa delar av feminismen bygger på suboptimerade teoribildningar.
Begreppen makt, överordning, underordning kamouflerar och döljer det som det egentligen handlar om.
Mycket komplexa processer som involverar kollektiv, individ, flock, att göra kön, partnerval och i varje position det underläggande behovet av bekräftelse. I basen “jobbar” de själviska generna och konsekvenser av naturlig och sexuell selektion.
Att sedan vissa personer använder destruktiva metoder för att uppnå bekräftelse (som kan tolkas som makt) är en separat/ individualpsykologisk fråga inom varje arena.
Eftersom jag är civ.ing har jag lagt många timmar på att försöka fundera ut hur man skall redovisa frågan i något slag diagram.
Jag är van att läsa 3-dimensionella diagram. Många tycker illa om 2-dimensionella.
Men skall man redovisa detta komplex så kan jag åtminstone tänka ut 6 dynamiskt föränderliga dimensioner.
Hur tusan ritar man upp detta. Hur tusan får man andra att förstå detta.
Inte undra på att tillvaron fungerar indelade i paradigm.
Ingen pallar sex samtidiga dimensioner.
Vi tar helst bara en dimension och tidvis 2.
Eller så får man göra som Hans Rosling. Uppfinna ett program som visar variabla färgade ballonger som far omkring på ett 2-dimensionellt plan.
http://graphs.gapminder.org/world/#$majorMode=chart$is;shi=t;ly=2003;lb=f;il=t;fs=11;al=30;stl=t;st=t;nsl=t;se=t$wst;tts=C$ts;sp=6;ti=2007$zpv;v=0$inc_x;mmid=XCOORDS;iid=phAwcNAVuyj1jiMAkmq1iMg;by=ind$inc_y;mmid=YCOORDS;iid=phAwcNAVuyj2tPLxKvvnNPA;by=ind$inc_s;uniValue=8.21;iid=phAwcNAVuyj0XOoBL_n5tAQ;by=ind$inc_c;uniValue=255;gid=CATID0;by=grp$map_x;scale=log;dataMin=194;dataMax=96846$map_y;scale=lin;dataMin=23;dataMax=86$map_s;sma=49;smi=2.65$cd;bd=0$inds=
Denna sanslösa text var en länk.
Minst så där svår är genusfrågan.
LikeLike
Jag älskar gapminder och ser fram emot en grafisk gestaltning av frågan!
Kanske är det lusten att förenkla som gör frågan så svår? De här snabba lösningarna och tydliga syndabockarna är nästan oemotståndligt frestande!
LikeLike
Språket räcker inte till för dessa frågor. Jag möter detta ofta. Man blir missuppfattat. Man blir benämnd som rasist, stalinist, gubbslem, patriarkal, mm.
Åsso sitter man där framför datorn och försöker tänka hur man skall skriva för att särskilja processer från illvilja.
Roslins diagram blir en förlängning av språket. Frågan är hur många som orkar med diagram med ballonger och omsätta detta till kunskapens ödmjukhet.
LikeLike
“Jag menar nog att det är olyckligt att använda ordet ”tro” i det här sammanhanget.”
Allt som inte är vetenskapligt bevisat borde väl vara någon sorts tro? (Claes Borgström förresten – inte Borg.)
Jag menar att de uppräknade namnen tillhör kategorin radikalfeminister och likhetsfeminister. Varför frågan är så infekterad förstår jag inte – de går ju själva ut med det.
Ett till namn, och en intressant artikel :
“… ett personligt samtal med Jens Orback borde få de mest upprörda att lugna ned sig. Han är väldigt politiskt korrekt.
– Jag är feminist, närmare bestämt likhetsfeminist, alltså inte särartsfeminist.
Och i enlighet med regeringens jämställdhetsplan tror Jens Orback att manligt och kvinnligt är något som konstrueras – genom hur vi uppfostras och genom alla förebilder vi tar till oss från samhället i övrigt.
Du menar alltså att ”män” och ”kvinnor” enbart är en social konstru[k]tion?
– Nej, inte helt. Skulle vi två klä av oss, säger Jens Orback och pekar på sin kvinnliga pressekreterare, skulle du se att vi var olika.”
http://www.svd.se/nyheter/idagsidan/manligtkvinnligt/orback-i-trangt-lage_178671.svd
LikeLike
Det där gamla motsatsparet kan ju göra vem som helst gråhårig. En intellektuell dödsfälla (jag menar likhets/särartsvalet)
När det gäller förhållandet mellan vetenskap och tro menar jag nog att det fins ett intressant gränsland. I min värld tänker jag nog att vi använder hypoteser som är meningsfulla för oss. En del av dem går att pröva utifrån naturvetenskapliga kriterier – men vi får nog dras med en del lösa antaganden också!
Man skulle kunna kalla det “tro”. Utan “tro” är människan förlorad – utan tvivel är hon förfärlig.
LikeLike
Mats
Det finns dock begrepp som sannolikhet och rimlighetens hypoteser.
Med logik och rimlighetens logik utpekas ödmjukhet, riktning och komplexitet.
Det är ett pragmatiskt tillstånd mellan tro och sanning.
LikeLike
Jag glömde.
Särartsfeminist : Förenar logik, naturvetenska och humanism.
LikeLike
Logik är ett starkt laddat rationalistiskt uttryck.
Naturvetenskapen har många synder på sitt samvete.
Humanismen går att kritisera utifrån aspekten att det är ett tecken på övermod att utropa sig själv till skapelsens krona.
Men jag anar din poäng – alla teorier är inte lika bra!
LikeLike
Ett av problemen med mansrörelsen är att den består av många olika individer, så klart. Många som är anti-feministiska OCH mansgrisar finns där, av naturliga och logiska skäl. Men där finns också många killar som ser orättvisorna och feministernas teorier (vissa perspektiv är givna hela tiden framför andra) som ofullständiga.
Det tenderar att bli naturvetare vs. humanister, eller realister/modernister vs. postmodernister. Det finns bara ett sätt att gå framåt. Att inkludera både postmodernismens och modernismens idéer.
“Frågan om jag samtidigt knuffas ner i en antifeministisk låda? Den kvinnofientliga tonen i en del bloggkommentarer skrämmer mig. De kompisarna behöver jag inte.”
Ja Mats, du knuffas ner i en antifeministisk låda. Det finns inget val på ett sätt. Men det är upp till dig (och mig och alla andra) att definiera hur det bäst ska se ut. Men vi måste våga stöta oss med feministerna! Jag har anammat feministiska idéer i ett antal år, för att sedan nästan helt förkasta dem, och sedan försöka se sanningen på båda sidor.
Din kommentar om att “de kompisarna behöver jag inte” är belysande på ett vis. Och visar på vårt inneboende behov av att kategorisera och tillhöra. Men kan vi inte bara våga släppa på tyglarna och tillåta oss att ibland tillhöra FLERA läger? Om någon frågor, är du feminist? Kan vi inte svara ja OCH nej? Kan vi inte få vara lite mer komplicerade? Världen är komplicerad, eller?
LikeLike
Förresten Mats, jag skulle vilja veta vad din kamrat mer specifikt blev så förfärade över när han läste texten!
Inget i det Pelle skriver motsäger på något sätt att det inte skulle finnas sociala och kulturella föreställningar/drivkrafter/strukturer som förstärker/förtrycker/påverkar det hela.Återigen, vad är så svårt med att ta flera perspektiv? 🙂
LikeLike
Hej Paddan!
Du har rätt i att den där rädslan över att bli kategoriserad är farlig. Samtidigt är det många politiska partier som undviker att stödja förslag från SD – även om de skulle råka vara vettiga. Man kan kalla det beröringsskräck och är ganska vanligt även inom den akademiska världen där mycket handlar om positioner och allianser.
Tveksamheten inför Pelles text tror jag handlar om att den är förföriskt välskriven – ingenting för svaga själar alltså.
Att stöta sig med feminister är inget mål i sig – även om jag ibland kan drabbas av raseri inför vissa ideologiska övergrepp som skett i dess namn tror jag absolut att mansrörelsen (om det nu finns en sådan) skulle kunna möta kvinnorörelsen i någon form av diskret omfamning.
(Ibland blir inte bildspråket så bra)
Till sist – vi kunde nog inte vara mer överens om att livet är komplicerat!
LikeLike
När man brottas med frågor som dessa bör man så småningom hitta ner i källorna. Feminismens historia, allt det som hör till frågan om genus och makt och i vilken ordning det tagit och tar, kräver ju att man definierar sin utgångspunkt som liberal eller social-liberal tänkare. Individen och hennes val eller systemet? Hela den här biten kring huruvida de kulturella fältens kluster av koder och tillhörigheter i maktbalansen organiseras i över och underordning har ju faktiskt redan tänkts. Feminismen som enhetlig rörelse är därför svår att förhålla sig till. Man får väl utropa sig i relation till de teser man står för. Definiera sitt perspektiv och gräva där tills man kommer upp med huvudet och inser att man kan tänka sig nåt annat. Så kan väl också en som vill ge sig in i nåt kallat mansrörelse göra. Definiera sitt läge, utropa sina ställningstaganden.Tydliggöra, så att alla andra grupper som ställt in sin position i frågan kan förhålla sig till den. Ganska enkelt. Att acceptera hur makt konstitueras.
LikeLike
– GÅ TILL KÄLLORNA!
Så brukade Jan Myrdal säga och spänna blicken i motståndaren. Men det är nog ett bra råd om vi ska svinga oss över dagens infekterade läge. De flesta ord känns ganska nersmutsade och jag är bekymrad över att tonläget är så uppskruvat. Ord som “elitfeminister” och “proffsfeminister” är t.ex. generande låga försök till förminskning av motståndare.
Jo, ja, kanske finns svaren i historien. Jag tänker nog att en del av radikalfeminismens teorier ligger nära det som vi brukade kalla vulgärmarxism på sjuttitalet. Allt var liksom struktur och den enda verkliga friheten fanns när produktionsförhållandena hade ändrats och privategendomen upphört att existera. Då först kan vi möta varandra som fria varelser, Tyvärr är det svårt att utvinna någon form av vardaglig ledning ur en så pass utopisk teoribildning. Motståndet blir opersonligt och alla är vi offer. Friheten är omöjlig under kapitalismen – eller patriarkatet.
Bilden av marknadsekonomi och könsmaktsordning som “det stora onda” funkar inte som analysredskap för att förstå vad som händer i mötet mellan människor. Även om båda begreppen ger ledtrådar till hur makt konstitueras och upprätthålls.
Kanske handlar det om att inta en position – jag föredrar nog en rörlig hållning. Jag har aldrig tyckt om att låta mig definieras.
LikeLike
“Att stöta sig med feminister är inget mål i sig – även om jag ibland kan drabbas av raseri inför vissa ideologiska övergrepp som skett i dess namn tror jag absolut att mansrörelsen (om det nu finns en sådan) skulle kunna möta kvinnorörelsen i någon form av diskret omfamning.”
Well said Mats. Men det kan behövas att vi stöter oss med feminister, för att som Susan säger, definiera vårt perspektiv och gräva lite. Då kommer det stänka jord och skit på dem som står bredvid (vilket ideologiska feminister inte kommer tåla). Förhoppningsvis kommer vi ut på andra sidan och kan omfamna båda perspektiven på ett mer hälsosamt sätt. Det är det en mansrörelse bör syfta till. Men visst är det problematiskt när det finns alldeles för många som använder en mansrörelse i syfte att bara trycka till och hålla kvinnor på plats (men även hålla män i en traditionell och trång könsroll).
LikeLike