Se på mig!
Två påstående som går att ställa emot varandra:
1) Alla människor behöver bli sedda och få bekräftelse på att de duger
2) Det finns en uppenbar risk att yttre bekräftelse ersätter inre motivation i ett samhälle med narcissistika drag.
När Lärarnas tidning presenterar en internationell undersökning där europeiska lärares största problem verkar vara brist på feedback tänker jag på en ung man som en gång muttrade över sina föräldrars behov av att sätta ord på sina upplevelser:
– Ni är såna jävla bekräftelseknarkare….
Tysta tankar 
Jag skrev om faran med att bli en “bekräftelse-junkie” för snart ett år sedan (! tiden går…):
Men det här är väl inte riktigt samma sak? Jag tolkar det som att det handlar om professionell feedback på arbetet. Som det står i artikeln kan det ge “motivation till fortbildning, samarbete och vilja att förändra sin praktik”. Då kan det ju inte handla om enbart positiv förstärkning av egot och innebära en risk att “yttre bekräftelse ersätter inre motivation”…
Och ärligt talat är det dåligt med professionell feedback på själva arbetet i skolorna. Ofta bedöms en “bra lärare” efter resultaten på elevernas prov eller efter hur glada eleverna är, och hur kan det sporra läraren att utveckla sitt hantverk?
LikeLike
Jovisst – någon form av respons är väl rimligt att kräva! Om den är professionell och respektfull är det bara bonus.
Jag tänker kanske på de lärare som beskriver yrket som “otacksamt” och jämför med t.ex. bilarbetarnas situation. Om 30 år ligger resultatet av deras ansträngningar på en skrothög medan de barn jag hade på förskolan 1979 är mitt i livet. Ibland möter jag dem som studenter här på Lärarutbildningen. Mer tacksamt kan det inte bli.
LikeLike
Det är väl en självklarhet att responsen ska vara professionell och respektfull! Eller?
LikeLike
Tycker du?
Min tes är att i en alienerad värld är människan så utsvulten på närhet att alla former av kontakt är uppskattade.
Om vi närmar oss frågan utifrån en läroplansnivå så har du naturligtvis rätt – det är så det ska vara! Min vinkel är att vi möter en generation som menar att de har “rätt” till en viss form av bekräftelse och att det är lärarens uppgift att motivera dem. På samma sätt kan en lärare också förlägga ansvaret hos sin chef som ska motivera läraren genom något som vi kan kalla “respons”.
Verkligt respektfull och professionell respons kan ha motsatt inverkan.
LikeLike
Hur bör vi göra istället menar du? Skriver jag ett arbete som ska lämnas in anser jag att jag måste få ngn respons på detta annars blir det inte lärorikt för mig. Detsamma gäller för mina elever. Hur kan professionell och respektfull respons motsatt inverkan (jag förstår dig som om den inte är motiverande)?
LikeLike
Du har naturligtvis helt rätt utifrån ett rationellt perspektiv. Läraren är klok och ger goda råd. Barnet är nyfiket och tar tacksamt till sig av visdomen. Om relationerna ser ut på det sättet är respons en helt underbar företeelse (teveprogrammet Masterchef är ett bra exempel på hur det ser ut när hierarkier fungerar som bäst)
Jag möter tyvärr studenter som har ett ganska uppgivet och undergivet förhållande – de ser betygen som en form av “kvitto” eller belöning för att de lyckats avkoda lärarens system framgångsrikt.
Samtidigt som de har skaffat sig en viktig färdighet (anpassning) finns det också en risk att de har tappat en smula självrespekt.
Men jag menar så klart att respons är bra – som alla former av samtal. Frågan är vilken form av ansvarsfördelning som vi läser in i det.
Som vuxen har jag lärt mig att belöna mig själv. Ibland funkar det – men det finns alltid ett utsvultet barn inom oss som ropar:
– Se mig!
LikeLike
Jag har så oerhört svårt att se tanken bakom att jämföra lärarjobbet med t ex bilarbetarnas jobb, och eleverna med bilarna. För mig är det så fundamentalt olika yrken att den enda möjliga gemensamma nämnaren jag hittar är att i båda fallen får man lön. Trots att jag titt som tätt stöter på liknande liknelser förstår jag dem inte alls, om du har tid, Mats, kan du inte försöka förklara själva poängen?
LikeLike
Jag tänker att den avgörande “belöningen” i livet är en känsla av sammanhang eller mening. Läraryrket har en unik kvalitet i dess möjliga moraliska överbyggnad – det går alltså att se sig som en del av “det goda”.
Den här idén kan vara kvävande och odräglig men den hjälper de flesta av oss att se ett samband mellan det dagliga slitet och det långsiktiga projektet som vi kan kalla “det goda samhället” så som de förkroppsligas i elevernas framtid.
Med en sådan här moralisk (halvreligiös) inställning till yrket minskar behovet av direkta belöningar som t.ex. lön eller status.
På gott och ont!
LikeLike
Aha.
Det är nog min hedniska läggning som får mig att oförstående bekymrat rynka pannan och grubbla när liknelsen kommer upp. Jag har svårt att acceptera att somliga yrken skall vara sin egen belöning, snack om ‘kall’ och ‘tjänande änglar’ och ‘att vara en del av det goda’ låter i mina cyniska öron som ursäkter för att slippa betala någon fullt ut för ett väl utfört jobb.
Ärligt talat, redan konceptet ‘det goda’ får min tankeverksamhet att snubbla och flyga raklång med uppskrubbade knän, för i min tankevärld finns inget absolut ‘gott’, det som ser gott ut kan rätt som det är, vid närmare granskning eller på lite håll, visa sig vara något helt annat, och omvänt. Att i det perspektivet betrakta sig som en del av ‘det goda’ känns både självgott och lite farligt på ett distanslöst sätt.
LikeLike
Jag håller med – men är nog ändå en del av det här sättet att tänka. Kanske har jag levt för länge i förskolevärlden för att helt kunna distansera mig. Där jobbar pedagogerna för att de ä-ä-ä-ä-l-s-k-a-r barn!
På högskolan försöker vi inpränta betydelsen av ett professionellt och distanserat förhållande till sin yrkesroll. Samtidigt är jag djupt misstänksam mot människor siom kan tänka sig att arbeta 8 timmar/dag med något de inte tror på.
LikeLike
Ibland gör man saker för att man vill, ibland för att man måste. Under alla förhållanden är det rimligt att den som köper min tid betalar furstligt för den, om jag gör ett bra jobb. Om jag alltid drömt om jobbet eller halkat in av misstag i branschen spelar ingen roll i sammanhanget, vare sig gäller lön, arbetstid, arbetsmiljö, schemaläggning eller status.
Att få jobba med ‘sin hobby’ eller ‘det bästa jobbet i världen’ betyder inte att det är belöning nog. På sin höjd en krydda.
LikeLike
(ps går det att ställa in mindre sidoförskjutningar i kommentarsfunktionen skulle jag nog gjort det om jag vore du, för ökad överblickbarhet. Det är så trevligt nu när man lätt kan följa diskussionstrådar)
LikeLike
Jag prövade att ändra antalet möjliga nivåer till fyra – men då hoppade gamla kommentarer omkring. Så – nej tyvärr, nu har jag sex nivåer och är nog glad över det!
LikeLike
Då nöjer vi oss så. Det är rätt fint som det är nu trots allt =)
LikeLike
Visst är det sorgligt med människor som har jobbet som livsinnehåll – men jag tycker nog det är ännu sorgligare med dem som drar en skarp gräns mellan sitt yrkesjag och sitt privata liv.
De där åtta timmarna av lidande ska då kompenseras under ledigheten och förväntningarna riskerar att bli orimliga.
Men jag är är också för att lärare får lön.
LikeLike
Jo, man kan ju fundera en stund på vad som ger inre motivation. Och: vad ger det inre motivation?
Det är nog en hel massa saker. Som förstås blir kontext-bundna. Och kulturellt betingade. Det är väl ingen myt att vi infödda infödda nordbor luthersk jantelagskalibrerats? Eller bara utrustats med osedvanligt, märkligt låg självkänsla. (Är det rentav genetiskt, undrar jag emellanåt).
Kan man föreställa sig att vi inte alltid behöver vara narcissister för att vi vill ha yttre bekräftelse? Och om så vore, mår narcissisten bättre av att man minsann inte ska …
Jag tänker mycket på alla de där böckerna som kom i slutet på åttioiotalet, tror jag, dom om att ‘alla är vi narcissister’, och ‘Det narcissistiska samhället’, osv.
Vad hände med det? Vi borde juh nu skörda det som där såddes? Mig veterligen är det nog bara Alex Schulman, eller om det är brorsan, som häromveckan i radio hade bjudit in sin mamma och en psykoterapeut, (alt. KBT:are) för att tala ÖPPET om sin narcissism och andras.
LikeLike
Jag tänker mig bloggen som relativt harmlös form av narcissism i en väl avgränsad form!
LikeLike