Eva Nyströms utomordentligt fylliga forskningsöversikt mynnar ut i följande analys:

Den tidigare översikten som ju sträcker sig över en betydligt längre tidsperiod än den föreliggande visar på en trend i forskningen mot förändring av könsförståelsen från kön som något dikotomt till att se kön som något som varierar. Denna ”nya” utgångspunkt; att föreställningar om kön/genus är instabila, föränderliga och därmed varierar beroende på t.ex. tid, sammanhang och plats kan nog anses ha stabiliserats i det material (forskningspublikationer och rapporter från statliga myndigheter) som ligger till grund för denna översikt.

Mycket tyder dock på att en stor del av köns-/genusforskningen och de jämställdhetsinsatser som diskuteras från politiskt håll inte helt släppt frågeställningar om skillnader mellan könen när det gäller en mängd aspekter. Då könsskillnader visserligen kan vara väsentliga att kartlägga då de t.ex. säger något om genusordningen i samhället eller skolan, är det, menar jag, ändå problematiskt om utgångspunkten för forskning och jämställdhetsinsatser tas i skillnader eftersom risken alltid finns att könsstereotypier cementeras, snarare än att de faktiskt utmanas.

En förskjutning i fokus från skillnader per se, till att ta utgångspunkt i hur, när och var (makt)skillnader produceras framstår därför som mer produktivt. Vad som ytterligare gör skillnadsforskningen problematisk ligger i det underförstådda antagandet om att det är just två kön som existerar och att den normala samhällsordningen är den heterosexuella. (Nyström, 2009 , s.22)

Trots den återhållsamma tonen finns det en sträng ideologisk och normativ underton. Oron för att avfärdas som essentialistisk gör forskarens vägval lätt. Nyström pekar ut vilket perspektiv som är “produktivt” och vilka antaganden som gör skillnadsforskningen “problematisk”.

De forskare som vill fördjupa sig i “skillnader” får antagligen söka sig utanför högskolornas slutna värld. “Likheter” gå bra.

Jag menar att Nyström skapar en olycklig dikotomisering mellan forskare som studerar skillnader “per se” (????) och det där “nya” som fokuserar på förskjutningar, förhandlingar och förändringar. Det är billig retorik att spela ut dessa två perspektiv mot varandra. En blind apa förstår att båda behövs.

En ny avhandling!