Missa inte Skolfronts program om pojkarnas skolresultat:
“Jag tror inte att det kommer att hjälpa – vi får all hjälp vi behöver”
Nu fattas det bara att jag har en åsikt i frågan.
Gissa mitt kön?
Tysta tankar
Lärandet börjar där den trygga zonen upphör
Tysta tankar 
Mats
1) Vad var det för kön på de vuxna som intervjuades.
2) Vad är sexuell selektion och hur kopplas detta till “ansträngning”.
3) Vad bygger lust och bekräftelsemetod i en viss riktning.
Jag har svaret:
http://andersbwestin.wordpress.com/2009/04/14/tio-orsaker-till-kvinnoskolan/
Kompetensen ang samhällets primala funktioner är bottenlöst låg.
LikeLike
Jag lägger till.
I matrialkala kulturer gör männen i stort sett ingenting.
Varför anstränga sig när kvinnorna inte ser en och istället ser sig själva.
Och har man dessutom inga manliga förebilder som visar vägen så kan det vara svårt att göra rätt.
För att göra som kvinnor det är helt enkelt tabu.
LikeLike
Jag lägger till.
Gör om skolan så att 50 % av lärarna är män.
Om så krävs återgå till pojk och flickskolor.
Höj lönerna tills 50 / 50 uppnås.
Annars tar välfärden slut.
LikeLike
Anders, du säger alltså att med höjd lön får man fler män att söka sig till lärarutbildningarna?
LikeLike
Morrica – så är det. När män ser bättre betalt någon annanstans flyr de dit.
Skolan och vården har blivit kvinnornas domäner och därmed ett låglönefäste. En sanning som inte ens Majoren förstått när han talade på FPs landsmöte idag.
LikeLike
Inte alla män…
LikeLike
Nej, men majoriteten i regioner där det finns alternativ arbetsmarknad.
LikeLike
Det räcker inte med lönerna.
Män måste också få “göra kön”.
Jag säger något tabu.
Jag tror inte att män klarar av kvinnliga hierarkier. Då dör den manliga lusten.
Det saknas helt enkelt forskning på detta område. Hur stor andel kvinnor i ledande ställning får finnas i en organisation innan männen flyr.
Jag får helt enkelt inte ihop ekvationen. 50/50 % målet strider troligen mot det manliga påfåglingsbehovet.
Blir kvinnorna nöjda så blir männen missnöjda.
Men om genusvetenskapen vore vetenskap så skulle man seriöst forska på detta.
Hur skall vi organisera vårt samhälle så att både män och kvinnor kan påfågla sig utan att död det andra könets lust till framåtskridande.
Detta kunde man ha gjort istället för att svammla om överordning.
LikeLike
Oj va smalt det blev. jag klistrar in det här istället:
Det räcker inte med lönerna.
Män måste också få ”göra kön”.
Jag säger något tabu.
Jag tror inte att män klarar av kvinnliga hierarkier. Då dör den manliga lusten.
Det saknas helt enkelt forskning på detta område. Hur stor andel kvinnor i ledande ställning får finnas i en organisation innan männen flyr.
Jag får helt enkelt inte ihop ekvationen. 50/50 % målet strider troligen mot det manliga påfåglingsbehovet.
Blir kvinnorna nöjda så blir männen missnöjda.
Men om genusvetenskapen vore vetenskap så skulle man seriöst forska på detta.
Hur skall vi organisera vårt samhälle så att både män och kvinnor kan påfågla sig utan att döda det andra könets lust till framåtskridande.
Detta kunde man ha gjort istället för att svamla om överordning.
LikeLike
Exakt hur menar du när du säger att män också måste få “göra kön”? Hur gör kvinnor när de ‘gör kön’?
LikeLike
Se min sarkastiska påstående nedan.
Jag personligen har inte haft problem med starka kvinnor. Av mina kvinnliga kollegor finns inte problem med starka män. Respektera man varandras professionella kompetens är det inget problem.
Problemet uppstår när strebrar försöker hävda sitt revir.
Personliga erfarenheter säger mig att enkönade arbetsmiljöer, oavsett kvinnliga eller manliga är fattiga och torftiga.
Bästa dynamiken har jag upplevt i miljöer där den naturlig mix av könen finns.
Om det är genusriktigt eller inte är ointressant. Som all empirisk forskning beskriver den en verklighet som praktiker för länge sedan tillämpar.
LikeLike
Att kanske vara provakativ så här på sen fredagskväll.
Svaga män klarar inte av starka kvinnor. Svaga kvinnor klarar inte av starka män.
Men är båda starka uppstår en underbar symbios. Platser där båda könen frodas växer dynamiken.
Enkönade arbetsplatser är undergångs destinerade. Oavsett det är snåla systrars sällskap eller alfahannarnas apberg.
LikeLike
Jag känner fortfarande att jag borde ha en åsikt. Den traditionella reaktionen att identifiera en svag grupp (pojkarna) och föreslå åtgärder.
Dessa kan vara av individuell natur (fler specialpedagoger) eller av strukturellt slag (gör om skolan och rekrytera fler män som då förväntas lyfta de här ovilliga grabbarna)
Det kan bero på att solen skiner efter 14 dagar av gråväder men just idag kanske jag hänfaller åt den största (???) synden: Lättja!
De där killarna som helt enkelt inte bryr sig (skolan är tråkig – jag kan alltid jobba på verkstaden) Hur gick det egentligen till när de blev ett samhällsproblem?
Om målet är att alla ska ta sig igenom gymnasiet med full behörighet är det naturligtvis ett gigantiskt misslyckande att det finns barn som väljer bort skolan som framgångsväg.
Sedan kan vi väl turas om att bära tagelskjorta med kråsbröst och spetskrage.
LikeLike
Mats, du skriver “De där killarna som helt enkelt inte bryr sig (skolan är tråkig – jag kan alltid jobba på verkstaden) Hur gick det egentligen till när de blev ett samhällsproblem?” och sätter (trots solens skadliga inverkan) fingret på något viktigt. Alla är inte motiverade att studera på gymnasiet, inte i den klassiska gymnasieåldern och ibland inte alls. Så är det och så förblir det.
Nackdelarna med att inte ha läst gymnasiet är mångahanda, och jag tror någonstans på något vis att tanke sannolikt var god när man ville buffla alla igenom treårigt gymnasiet. Allmänbildning är viktig för människors välbefinnande, för integration, för jämställdheten i samhället, kunskap är viktig för människors självkänsla och bildning är viktigt för att människor inte skall stangera utan fortsätta utvecklas.
Men vägarna till bildningen är lika många och vindlande som vägarna till Rom, och kunskapen ligger inte bara samlad på hyllorna i skolorna. Det finns så många andra vägar att gå, och kunskapen dräller omkring överallt i samhället omkring oss. Alla lär sig inte på samma sätt, och alla lär sig inte på samma ställe.
Inte bara för pojkarna, utan för alla bör vi tänka över hur mycket vi ska styra människors bildningsresa, och hur mycket vi behöver kontrollera den.
Ursäkta att jag blev lite agitatorisk igen. Det är antagligen solen som rår för det.
LikeLike
Jag tycker att det är intressant att ingen i inslaget pratar om vad pengarna skulle kunna användas till och att ingen tycks reflektera över hur varken verksamheten eller den egna inställningen om hur “pojkar är” påverkar killarnas (brist på) studiemotivation…
LikeLike
Det är lättare att hojta ‘mer resurser’ än att klokt argumentera och motivera ‘för att ändra på — och kunna tillföra — vilket skulle gagna elevgruppen — behöver vi XXX kronor och därtill resurserna — så var snäll och hysta fram pengar till det, kommungubbar och regeringsgubbar’, i synnerhet när man har begränsat med tid och utrymme som man har när man blir intervjuad.
LikeLike
Men lärarna ville ju inte ens ha pengarna? Det verkade väl snarare som att kommunen gav dem pengar utan en plan på hur de skulle användas och hoppades på att det skulle lösa sig…
LikeLike
Pengar styr! Frågan är vad de ska styra? A-M
LikeLike
När? och hur? också…kanske också frågan varför? Kort sagt – pedagogiken kring slantarna! A-M
LikeLike
Om det inte handlar om Genus, vad handlar det då om?
LikeLike
Susan, det handlar säkert om genus på ett eller annat sätt, men hur ska pengarna lösa problemen? Och vad är egentligen problemet; att pojkarna är pojkar eller hur verksamheten ser ut?
LikeLike
Ibland hamnar man på tunn is och djupt vatten. Jag anar att det finns en uppenbar risk i att den oskyldiga frågan om pojkstöd kan leda till ett radikalt ifrågasättande av skolan som institution och i förlängningen hela kunskapsbegreppet.
Kanske behöver vi göra sådana utflykter ibland (särskilt i vänners lag när solen skiner) men i morgon kommer vi att ställas inför krav på goda kompensatoriska åtgärder av oroade skolpolitiker som vill framstå som handlingskraftiga.
Men att handla utan teori verkar korkat.
LikeLike
Hur menar du mer i detalj?
LikeLike
Jag menar nog att den teorilöshet som mansrörelsen anklagas för är ett försök att slippa ta ansvar för förklaringar som lätt skulle kunna avslöjas som biologistiska eller essentialistiska.
De privata erfarenheterna, hjärnforskarnas vidlyftigheter, allmänhetenes sunda förnuft… usch nej – här krävs bättre redskap!
Samtidigt blir det underligt tomt om vi ska föreslå åtgärder och kräva pengar utan att presentera någon form av sammanhängande förklaringsmodell.
LikeLike
Varför behöver teorin vara annorlunda än den övriga genusforskningen? Är det inte samma teorier och principer som gäller (eller inte gäller…)?
LikeLike
Lyssna på detta. Här beskrivs den manliga ytterlighet av “att göra kön”.
I grunden så beskriver denna mycket skickliga dokumentär nästan allt om man lyckas översätta den utsatta situationen till vanligheten.
Att oavsett konsekvens få “göra kön”. Tom ända in i döden.
http://www.sr.se/webbradio/webbradio.asp?type=broadcast&Id=2065968&BroadcastDate=&IsBlock=
LikeLike
Christermagister, jag vet inte problemets orsak, är också mycket intresserad av detta.
Mina frågor just nu då:
*Har den målstyrda skolan prioriterat andra bedömningssätt och prestationer än tidigare? missgynnar det pojkarnas “performance”? vilket kanske tidigare belönades, för att det sågs och hördes mest?
*Är det förbjudet att vara pojke och pluggis? som redan antytts?
*Har pojkar svårare att förstå sammanhang och omsätta till prestation, vilket många ämnen förutsätter numer?
*Har pojkar svårare att bibehålla uppmärksamhet?
*Har pojkarna svårare att producera, inlämningar, arbeten, etc. som dagens skola kräver mer än gårdagens?
MEN, Förresten. Jag kommer på mig nu:
Måste man inte som den observerande analytikern man försöker vara när man vill förstå detta fenomen göra klart för sig vilken grundsyn man har på lärande och individ?
Frågetällningar och ev. åtgärder blir ju väsensskilda beroende på om man förklägger problemet i knät på den enskilde eller som ett resultat av miljö och sammanhang (förhållningssätt, förväntningar, institutionaliserade regler, förebilder, värderingar).
Jag som gärna hemfaller åt det senare sättet att se får nog fundera lite till …
Pojkar är inte dumma, men de kanske har mindre uthållighet, i vissa åldrar, möjligen är det så mycket individuell tolkning detta problemet förtjänar.
Men det INTRESSANTA är ändå hur olika skolan bedömer pojkarna nu jämfört med förr, för ungarna är väl desamma? eller inte?
LikeLike
Susan – du har en point i ditt resunemang. Stöds av Martin Ingvar och egna erfarenheter från uppväxten.
Vi grabbar lämnar in hjärnan på underhåller i tonåren. Tankar och hormoner spretar åt femtielva håll.
När jag växte upp fick man inte ha mössan på för att hålla ihop tankarna. Idag får man och kanske är det en signal till omvärlden, vi är inte dumma men just nu är hormonerna ivägen för pluggkunskaper. Det ni flickor är duktiga på upp till examanen i gymnasiet.
Där någonstans skiftar perspektivet och vi grabbar kommer tillbaka till lärandet. Själv var det när jag började på akademisk nivå pluggandet blev intressant.
Fördomsfullt ur ett genusperspektiv kanske.
LikeLike
Bra frågor Susan!
Kanske är många av oss oroliga över att hamna i politisk inkorrekta svar och väljer därför en mumlande inställning.
“*Har den målstyrda skolan prioriterat andra bedömningssätt och prestationer än tidigare? missgynnar det pojkarnas ”performance”? vilket kanske tidigare belönades, för att det sågs och hördes mest?”
Den målstyrda skolan har ett dubbelt ansikte – å ena sidan skrivs kriterierna i en kvalitativ anda som belönar reflektion och analytisk förmåga, men å andra sidan finns det starka drag av lärarberoende och ledtrådssökning. (Ta reda på vad läraren vill ha och leverera det i rätt form vid rätt tid)
Ja – jag tror att den senare tendensen gynna flickor som gärna anpassar sig och väljer “duktighet” som livsstil.
Inget system gynnar en självständighet som spränger ramarna. Då vore det inte ett system.
LikeLike
Tja – vet inte om jag håller med riktigt att anpassa sig till lärarna.
Kan lika mycket vara hur du manipulerar systemet för att fortast möjligt komma ur skolan och ta din examen. Praktiserade det när jag gick på Teknis. Man kan inte var besjälad av alla de 50 ämnena man har i civilingenjörsexamen. Det gäller att på bekvämaste sättet göra de tråkiga eller ointressanta.
Det är ett sätt att spränga ramarna.
Och system kan sprängas när det spelat ut sin roll. Ta bara DDR och Berlinmuren, där vill befolkningen bli självständig och sprängde ramarna. System mår bra av kreativ förstörelse ibland.
LikeLike
Jo ledtrådssökeri är ett försåtligt sätt att underminera ett system det blir en sorts kapplöpning i att lista ut hur den andre tänker som nog kan vara kreativt. Ungefär att “jag tror att du tror att jag tror att du tror att det är så du vill att jag ska göra…?
Jag känner igen mig i de studenter som tittat på mig storögt när jag kräver att de “ska tänka själv”:
– Ja men h-u-r vill du att vi ska tänka själv?
På ett plan känner jag en spontan respekt för de killar som inte orkar spela med i det här och vänder ryggen till det hela. Tyvärr har de inte full överblick på de framtida konsekvenserna.
Samtidigt finns det en möjlighet att de går helare ur sin skoltid än de som gjort anpassning till en livsstil.l
LikeLike
Susan, för det första hemfaller även jag för det mesta i tolkningar av miljö och förhållningssätt. Jag har svårt att tro att den enorma skillnad i inställning till utbildning som killar och tjejer uppvisar enbart grundas i biologi!
Jag funderar lite runt de frågor som inte Mats kommenterade, för jag håller med honom i det han skrev. (Om det blir politiskt inkorrekt kan jag alltså friskriva mig med uttrycket ”Jag funderar lite…” 🙂 ) Allt är förstås svepande generellt, men annars kan man ju inte fundera…
”Men det INTRESSANTA är ändå hur olika skolan bedömer pojkarna nu jämfört med förr, för ungarna är väl desamma?”
Har inte pojkarna inom överskådlig tid haft sämre betyg? Jag skummade lite statistik alldeles nyss och sedan 1990 är det så i alla fall.
”Är det förbjudet att vara pojke och pluggis?”
Ja, på många skolor upplever jag att det är så. Jag tror att det har att göra med vad Mats skrev. Skolan kräver anpassning och att man faller till föga för ”överheten”, vilket inte anses speciellt manligt… För att få killarna att anpassa sig måste vi hitta mycket bättre argument än ”för att jag säger det!” och ”för att du ska få höga betyg”. (Det borde vi ha till alla förstås.) Det första uttalandet är självklart fel, men inte ens det andra fungerar på många elever. I den åldern kan man ju inte riktigt se ett liv som vuxen framför sig, det är inte verkligt, och alltså pluggar man egentligen inte till höga betyg för sin egen skull, utan för lärarens eller föräldrarnas skull.
”Har pojkar svårare att förstå sammanhang och omsätta till prestation, vilket många ämnen förutsätter numer?”
”Har pojkar svårare att bibehålla uppmärksamhet?”
Så kan det vara… Men jag tror att ämnet och utformningen på undervisningen kan göra stor skillnad. Tänk bara på hur en del ”okoncentrerade killar som har svårt för sammanhang” kan sitta i timmar och lära sig ett nytt dataspel eller studera en ritning och sedan bygga ett modellplan…
”Har pojkarna svårare att producera, inlämningar, arbeten, etc. som dagens skola kräver mer än gårdagens?”
Framförallt har de väl svårare att uttrycka sig “verbalt” överhuvudtaget? Det spelar ingen roll om det är skriftligt (där ofta motoriken är ett bekymmer när man måste skriva för hand) eller muntligt… Killar brukar ha svårare att få fram vad de vill i långa utläggningar där man ska ta hänsyn till olika faktorer… Rött och gult kort i fotboll är tydligt och bra… (Om det styrs av biologi eller bemötande är en annan sak… Kanske pratar vi inte lika mycket och på samma sätt med små pojkar?)
När det gäller bemötandet funderar jag mest på pedagogernas och föräldrarnas inställning om ”hur killar är”. Hur mycket har de inte kommit undan med under uppväxten? De måste ju ha fått sin inställning om att ”det kommer att ordna sig” någonstans ifrån. Det känns som att de har ”drabbats” av lägre krav och förväntningar än tjejerna… Att man inte har lyckats motivera dem med ärliga argument…
LikeLike
Mina elever idag är lite äldre än genomsnittseleven i högstadiet eller gymnasiet, men jag har jobbat där också och har funnit att det inte är någon direkt himlastormande skillnad.
Det är ofta så, tycker jag mig ha funnit, att de elever som förefaller ha svårt att få saker och ting ur händerna och verkar fladdra iväg i tanken snarare än att fokusera på skolarbetet har stor glädje av att få de olika momenten placerade i ett sammanhang. Det sker alltför ofta för att vara en tillfällighet att en förklaring, gärna med lite rita och berätta, på hur detta moment är till nytta i nästa moment, hur det fungerar som en länk i en kedja eller ett byggblock i en grund eller vilken slags moment det nu råkar vara kan få det att lossna. Att förstå varför man förväntas göra något motiverar ofta elever att faktiskt genomföra projektet i fråga, och gör det ofta enklare att veta vad man ska säga i de där långa utläggningarna som kan vara svåra att få fram.
Som du skriver, Christermagister, ärliga argument!
LikeLike
Ja, detta är mer spännande än novemberregnet.
Kul.
Verkar vagt, system, system, aspelar Mats.
Chirstermagister, går på system, emn mer i den privata sfären:
“När det gäller bemötandet funderar jag mest på pedagogernas och föräldrarnas inställning om ”hur killar är”. Hur mycket har de inte kommit undan med under uppväxten? De måste ju ha fått sin inställning om att ”det kommer att ordna sig” någonstans ifrån. Det känns som att de har ”drabbats” av lägre krav och förväntningar än tjejerna… Att man inte har lyckats motivera dem med ärliga argument…
Vem vet hur det är? Vet nån? Näe, knappast …
Projekt med mest björklundskt kommer få peng …
LikeLike
Här öppnar sig en liten spricka. Det går att se pojkarnas sätt att smita eller “komma undan” som en form av omvänt förtryck och att den här formen av biologistisk tolerans är ett uttryck för slapphet. Kanske en samhällelig lättsinnighet i trygg förvissning om att den manliga överhögheten alltid reproduceras till sist.
Samtidigt är det ett grundläggande problem att vi ser det som skolans uppgift att motivera barnen. Här hoppar behaviourismen upp och biter oss i näsan. Vi lärare ska både vara belönare, bestraffare, motivator, coach, kompis, medmänniska och förebild.
Vilka är de där “ärliga argumenten” som skulle kunna reda ut den här förvirrad soppan av vårdande hållningar?
Min grundinställning är en aning hård: Skolans uppgift är att hjälpa de barn som vet vad de vill att uppnå sina mål.
Om vi ska ideologisera “skola” som livsinnehåll får det andra konsekvenser.
LikeLike
Och di andra ongarna då, di som inte vet vad de vill?
LikeLike
Kommer vi inte tillbaka till en sorts nollpunkt här – om du inte vet vad du vill å är skolan rätt plats. genom att vara duktig och skaffa dig bra betyg köper du dig frihet att skjuta upp beslutet om yrkesinriktning.
Å andra sidan finns det barn som vet vad de vill och för dem är skolan en rationell plats att vara på – här skaffar jag mig de nödvändiga redskapen att förverkliga amin vision på.
Den tredje gruppen (de som inte vet och inte orkar bry sig eftersom varje dag är sin egen plåga) ja, den gruppen borde kanske vara någon annan stans,.
LikeLike
Är vi tillbaka vid utgångspunkten får vi prova att gå en annan väg, helt enkelt.
Är en skola för alla det bästa alternativet, eller behöver vi månne olika skolor för olika behov och önskemål? Hur tillgodoser vi i så fall behoven i det lappverk som är kommunaliseringens skolsverige?
LikeLike
Hoppsan, kommenterade från en dator jag inte träffat tydligen och glömde tala om vem jag var. Sorry, Anonym ovan = Morrica
LikeLike
Pingback: Hinder för lärande: tråkiga förebilder « Christermagister