Förstora!
Ibland går jag över till andra sidan hamnbassängen och betraktar det hus som kallas Orkanen. På översta våningen lyser biblioteket. Där förkroppsligas visionen om högskolan som en öppen plats för bildning och möten.
Jag ser musik-, drama-, slöjd- och bildsalar på tredje och fjärde våningen ligga ömkligt underutnyttjade . När huset planerades var estetiska uttrycksformer modernt. Nu är det LÄSA-SKRIVA-RÄKNA som gäller och lokalbokningen brottas med de svårutnyttjade salarna.
Jag ser en underdimensionerad idrottshall som tvingar de blivande idrottslärarna att flacka över staden i sin jakt på användningsbara lokaler.
Jag ser tomma kemi- och fysiksalar som dimensionerats efter skolans behov av lärare med inriktning mot naturvetenskap.
Jag ser min egen arbetsplats i ett litet kontorslandskap. Den storslagna utsikten och närheten till arbetskamrater kompenserar inte bristen på spontana möten med studenter. Vi har byggt in ett avstånd mellan studenter och lärare.
Jag inser att den här texten inte lever upp till sin pretentiösa rubrik. Någon har klassificerat människans möten med omgivningen i olika kvalitativa nivåer
- Att uppleva med sinnena
- Att erfara och tolka med hjälp av tidigare kunskaper
- Att beskriva
- Att analysera
- Att reflektera över
På en avlägsen upphöjd nivå kanske det är möjligt att dessutom ”förstå” lärarutbildning. Jag är antagligen alldeles för inblandad och just nu är jag nöjd om huset står kvar på morgonen. På bilden ser det mer ut som skepp på väg att lägga ut.
Jag läser om studenter som demonstrerar mot det låga antalet undervisningstimmar vid a-n-d-r-a delar av Malmö högskola. Det är en ganska hård ton i kommentarerna och jag blir först glad över att kritiken inte riktas direkt mot Lärarutbildningen. Sedan funderar jag vidare över lärarstudenternas extremt låga engagemang i demokratiprocesser som t.ex. kårpolitik.
Då är det möjligt att tolka tystnaden som något betydligt mer oroande.
Länk till Sydsvenskan.
Tysta tankar 
Håll i er, kamrater och mötesdeltagare, ty nu kommer hisnande långtgående (och synnerligen långsökta) tankar utifrån detta – kan det vara så att de som söker sig till lärarhögskolan är de som aldrig riktigt fått kläm på vad man har elevråd och elevkårer till? De som aldrig riktigt upplevt att elevinflytande kan vara på riktigt? Det blir iskallt logiskt om man följer den tanketråden:
På grundskolan och i gymnasiet upplever eleven att det där med elevråd och elevkår bara är för de närmast inblandade. För övriga har den ingen betydelse alls, de kan varken påverka eller få del av det som händer.
På lärarhögskolan är studenten desillusionerad och deltar inte i kåren mer än i de arrangerade festligheterna (om ens det), iakttar på avstånd hur kåren tycks kämpa förgäves mot budget, politik och modets svängningar (för vi vet ju hur det går mode även i pedagogiska teorier, inte sant?)
På sin arbetsplats har den nybakade läraren inte längre en gnutta tro på att det skulle finnas något gott i elevinflytande, och fäster därför ingen som helst vikt vid elevönskemål eller elevförslag, och lämnar därmed sin uppgivenhet inför konceptet vidare i arv.
Huh, jag skrämmer mig själv ibland!
LikeLike
Utifrån dina antagande blir sådant som värdegrundsarbete en ganska bräcklig kuliss för att dölja den individualistiska och uppgivna livshållningen.
kan det vara stormen som har blåst bort våra sista illusioner?
LikeLike
Kan det vara så att många på Lärarutbildningen är lite äldre och har familj? Då har man ju inte tid och ork att engagera sig i kårarbete. Är det kanske så att många pendlar rätt långt då vill man ju bara hem snabbt för att hinna plugga några timmar innan det är dags för en ny dag. Bara en liten tanke…
LikeLike
En g-a-n-s-k-a bra teori. I mitt huvudämne låg medelåldern hos de 300 antagna i höstas på 22 år.
Jag vill inte moralisera men tänker att den här politiska nivån framstår som ganska skrämmande för en kår som ibland tror sig vara demokratins väktare. (Var fick jag det ifrån?)
LikeLike
Vi som pluggar fortsättningsutbildningar är ju helt klart lite äldre och jag tror inte att kårarbete kändes aktuellt för någon av oss när vi skrev in oss. Däremot skickar vi alltid två deltagare till något slags möte med ledningen och lärare (“samverkansmöte”?). Vid alla dessa har vi framfört att vi vill ha mer schemalagd undervisning och fler gästföreläsare (inget fancy, bara t ex någon kurrator, logoped, psykolog mm) som kan dela med sig av sin syn på verksamheten för att ge en helhetssyn på specialpedagogiska insatser. Samma sak har vi framfört under alla både muntliga och skriftliga utvärderingar. Om vi överhuvudtaget fått svar så har det alltid varit: “Ja, det skulle vara jättebra om det gick att ordna, men tyvärr finns inga pengar”.
Tvärtemot vad Morrica skriver så tror jag att vi från början tog förgivet att våra önskemål skulle tas på allvar utan politiska påtryckningar…
LikeLike
Mats, jag är tyvärr gräsligt cynisk, som du vet, och hoppas grundligt att jag har fel.
Christermagister, du lyfter mina livsandar! Om ni skulle ha någon form av glädje av folkhögskoleperspektiv i er utbildning kommer jag gärna och pratar. Jag är billig i sammanhanget =)
LikeLike
Morrica, tack, men tyvärr är det lite sent nu. Alla skriver sina examensarbeten och jag tror inte att någon har den inriktningen. Däremot har faktiskt en av utbildningens stora förtjänster varit att gruppen består av pedagoger från många olika verksamheter: grundskolans alla stadier, gymnasiet, förskolan och särskolan (tyvärr ingen från folkhögskolan). Vi har lärt oss massor av att diskustera med varandra. “Kafferastslärandet” har varit stort!
P.S. Jag tror inte att vanliga verksamma kurratorer eller logopeder är så dyra heller. Det borde räcka med att högskolan startade ett utbyte av tjänster med andra verksamheter.
LikeLike
Ja, tänk så enkelt det vore!
Vi landar ännu en gång i samarbete och kommunikation. Varför ska något så enkelt och självklart bli så stort och svårt? *evigt förbryllad*
LikeLike
Christermagister: Du skriver att responsen på utvärderingarna ofta låter: ”Ja, det skulle vara jättebra om det gick att ordna, men tyvärr finns inga pengar”. Samma erfarenhet har jag av utvärderingar och önskemål, detta har resulterat i att jag numera inte engagerar mig i att skriva utförliga utvärderingar med förslag och önskemål utan bara tar upp saker som är helt uppåt väggarna eller för den delen så bra att de måste lyftas. Jag har varit med om att få som svar att “Ja nu är ju nästa kurs redan planerad men vi ska ha det i åtanke”. Även respons på enskilda arbeten har varit under all kritik (elaka och osakliga) och oftast också uteblivit. När detta på ett sakligt sätt har påpekats har vi fått till svar att “Man ska tåla kritik” samt “Det finns inga pengar för sådant”. Man tappar lusten och viljan att engagera sig i något högre och vidare än sina egna studier.
Dock har jag även varit med om vid kursstart, att läraren har tagit upp förra kursutvärderingen och visat vad de förra kursdeltagarna har kritiserat på kursen och samtidigt visat hur de bara på några få dagar har lagt om kursen för att ändra på upplägget för att förbättra kursen! Men det har bara hänt en gång…
Jag vet, det är när man är missnöjd med följande saker man verkligen borde engagera sig kårpolitiskt men lärarna sitter där de sitter och vill sällan ta debatten men hänvisan till tidsbrist. Tron på vad kåren kan göra för oss studenter är låg, väldigt låg.
LikeLike
Jag tror det finns massor av bra anledningar till att lärare inte är engagerade i olika samhällspolitiska projekt. Samtidigt är det intressant att se det ur historiskt perspektiv att se hur kårens anspråk på att vara experter på barns utveckling har växlat. Hans Lagerberg beskriver skiftningarna väl i “Lärarna”.
Marton/Carlkvist (Framtidens skola)menar att den rådande passiviteten är en del av deprofessionaliseringen. Vi låter politiker och enmansutredningar styra verksamheten utan att protestera.
Det enda som verkligen tycks engagera är arbetstiderna.
I Ontario strejkade lärarna 1999 mot en ny detaljstyrande läroplan (Nåja – en del försämringar av arbetsvillkor också). Den sortens yrkesstolthet imponerade på mig!
LikeLike
“Vi går till botten där vi står
Men flaggan den går i topp”
LikeLike
Mats, du borde verkligen aktivera wordpress-funktionen med trådade kommentarer/diskussioner. Det skulle bli lättare att följa med i diskussionen då…
LikeLike
Janne, stämmer in
LikeLike
Så här?
Sex nivåer låter djupt!
Tack för tipset!
LikeLike
Bravo!
LikeLike
Är det här ett specifikt lärarutbildnings-fenomen? Finns det nån jämförelse? (Ja, om kårpolitiskt engagemang å sånt alltså?)
LikeLike
I Malmö är mönstret väldigt tydligt – lärarutbildningen har haft svårt att skaka fram kandidater till kårarbetet, medan andra små enheter har varit väldigt aktiva.
LikeLike
Det tycks som om lärarutbildningen i Malmö har stor anledning att ställa sig själv den viktiga frågan ‘Voffodådå?’ Handlar det bara om ålder och familjesituation, eller ligger det mer bakom?
LikeLike
Alla frågor behöver inte ställas i den där flagellanta tonen. Vi har arbetat med “tvångsdemokrati” (ni måste utse representanter och fylla i utvärderingar, annars…) men det känns som fel väg.
Uppgivenhet inför stukturer och dåligt lyssnande är en möjlig förklaring. (“kursen ska bara gå en gång till o.s.v.)
Min tes är av det mer storslaget generalistiska slaget: “gruppen lärare är till sin natur individualister och avstår därför från den här typen av kollektiva aktiviteter”.
Som vanligt älskar jag att ha fel!
LikeLike
Tvångsdemokrati fungerar sällan, om ens någonsin, och uppgivenhet låter ju bara sorgligt.
Din storslagna tes gör mig lite fundersam, vi vet ju att det här med elevdemokrati sällan fungerar optimalt i svenska skolor, hänger det, tror du, ihop med att “gruppen lärare är till sin natur individualister”?
“Då är det möjligt att tolka tystnaden som något betydligt mer oroande” skrev du inledningsvis, var det denna individualism du syftade på då?
LikeLike
Ja tyvärr. det är ett så skamligt påstående att jag inte riktigt förmådde mig att formulera det.
Kanske går det att beskriva förskolans barncentrering som en del av problemet. relationen lärare elev plagierar mor-barn och är till sin karaktär individuell och apolitisk.
När det gäller ämneslärare tror jag att det finns en del som älskar sitt ämne mer än institutionen skola.
LikeLike
Givetvis. Jag är en av dem.
LikeLike
Trögheten i systemen tror jag är ett stort hinder för elevengagemang när det gäller större frågor, inom alla stadier. När jag har försökt få elever i grundskolan att engagera sig så faller det ofta på att allt arbete möjligtvis kommer några efterföljande årskullar till godo, och det är väl samma sak på högskolenivå. De flesta ser helst att engagemanget betalar sig inom rimlig tid och till den som lagt ner arbetet.
När det gäller mindre frågor så har jag glädjande nog märkt att elevinflytandet i dagens skola har blivit så pass självklart att något organiserat engagemang i Elev/Skol-råd inte upplevs behövas. “Det tar vi ju direkt med läraren/rektor” är den vanliga inställningen (i alla fall den jag har mött).
LikeLike
Risken med sådana här informella lösningar är att de långsiktiga strukturerna urholkas. Kursplanearbete och engagemang i svårare politiska frågor som kanske kräver en genomtänkt strategi är inte lika spännande som att gå in till rektorn och be om bidrag till en fest.
Men nödvändigt!
LikeLike
Att skapa långsiktiga strukturer som gynnar efterkommande generationer är nog tyvärr ganska omodernt…
LikeLike
Nä
Det sker bara på ett annat sätt än vi väntar oss, ungar av idag bryr sig mycket om andra och om dem som kommer efter, men möteskulturen är långt ifrån dem.
Kanske är vi för dåliga på att visa dem vilka vägar som finns för att påverka?
(*viskar* kanske är vi dåliga på att visa dem vilka vägar som finns för att vi är rädda att de ska gå på dem?)
LikeLike
Kanske den mest förvirrande rockvideon summerar debatten:
LikeLike
I kombination med här:
LikeLike
Men trots detta:
LikeLike