Jag förundras över den hätska tonen i den genusvetenskapliga debatten. Tanja Bergkvists blogg är rolig och oförutsägbar. Hennes attacker mot genusvetenskapens dominans inom högskolan är dräpande och hon rör sig oblygt mellan höger- och vänsterpositioner. Själv skulle jag nog inte blivit lika glad över att få pris av Ian Wachtmeister. Länk
Pelle Billing har en mer eftertänksam ton och försöker verkligen förstå hur förhållandet mellan mansrörelse och feminism blivit så komplicerat. Länk
Både Pelle och Tanja tangerar en lös rörelse som ibland kallas antifeministisk och jag gissar att genusvetenskapen har som övergripande strategi att i-n-t-e diskutera med den. I utkanterna finns en massa kvinno- och sossehatare som jublar över att få ge igen efter år av plågsam politisk korrekthet – men den här uppdelningen är farlig och föder hämndlystnad.
Jag tror det finns en möjlig väg mot samförstånd, men är djupt medveten om att de flesta anser att här gäller det att välja sida.
På sidan Feminetik finns ansatser till en öppen och konstruktiv debatt bortom skyttegravarna. Länk
Min lille vän på danskurs
Tysta tankar 
Läst ditt inlägg – och har kollat på ditt fotografi… och en viss felläsning kröp sig in och fick mig att fnissa – jag trodde din vän var på dasskurs, tänker jag utan att ingå i diskursen. A-M
LikeLike
Är inte en del av problemet med ställningstagande för den ena eller den andra sidan just att man, i samma ögonblick som man väljer sida, högt och tydligt deklarerar att här FINNS två olika sidor, och inte två sidor av samma mynt som båda behövs för att ge en komplett bild utan två sidor med en skyttegrav emellan, varav den ena måste nedkämpas och underordnas den andra?
LikeLike
Jag har så svårt att förstå den här oförsonligheten. Samtidigt som vi har ett samhälle som bygger på idén om samförstånd och samarbete har vi skapat en ideologi som menar att könsmaktsordningen är en överordnad kategori för analysen av spelet mellan människor. De erfarenheter som inte passar in marginaliseras då och andra perspektiv upplevs som hotande.
Jag har prövat idén om “klasspedagoger” som ett alternativ till “genuspedagoger”. Dessa klasspedagoger skulle då utifrån observationer antagligen i sitt arbete utgå ifrån att arbetarbarnen som grupp är språksvaga och våldsamma. Pedagogens uppgift blir då att göra dem milda och få dem att använda medelklassens rika språk.
Å andra sidan ska klasspedagogen också se till att medelklassbarnen får tillgång till sina våldsamma sidor och dessutom lär sig att avstå från att prata ibland. Målet är att alla ska bli lika (eftersom vi tror att det är en förutsättning för lika värde).
På ett sätt är det kanske just detta kompensatoriska tänkande som genomsyrar svensk skola och som gör den så intressant. Min förhoppning är dock att dessa åtgärder inte sker utifrån diffusa föreställningar om klasser som bärare av egenskaper (inlärda eller inte). När det gäller genuspedagogiken är den uppfostrande ansatsen mer oblyg. Pojkarna ses som problem (representanter för könsmaktsordning) och ska botas/avväpnas.
I skolans värld korsas klass, etnicitet och kön. Det kostar på att uppfostra ett folk till god svensk kvinnlig medelklassmoral.
LikeLike
Jag har nog missförstått genuspedagogers arbete – jag trodde att de hade till uppgift att högljutt hojta och peka ut när någon t ex sätter den lugna flickan bredvid den stimmiga pojken för att lugna honom och upplysa denne Någon som begått detta i svenska klassrum alltför vanliga dåd om att tösabiten är en individ och har rätt att sitta på en plats där hon kan utvecklas och blomma, inte reduceras till lugnande faktor. Jag såg också för mig hur genuspedagogen sedan pedagogiskt förklarade för Någon att gossen i fråga må vara stimmig men det går faktiskt att tala med honom och höra om han t ex har något bra förslag på hur det skulle kunna gå till att få honom att sitta hyggligt stilla och lyssna vid behov.
Men det var visst del det. Där ser man, det var bra att jag fick det utrett.
Fast du, visst var min modell bättre?
LikeLike
fel menade jag såklart, inte del.
Duh!
LikeLike
Jo – det finns en massa konstigheter som flickor har utsatts för och den här hjälpfrökenpositionen är bedrägligt lockande och långsiktigt ödesdiger.
Kanske behövs det genuspedagoger för att se problemet.
Vad tror du om att använda svenska medelklassbarnen för att lugna ner de vilda arbetar- och invandrarbarnen? Ingen vidare bra idé det heller…
LikeLike
Det är ju samma dumma tanke, vad är vitsen med att flytta över en dumhet till ett annat sammanhang?
Dessutom tror jag du skulle behöva vända på perspektivet. Det är snarare de vilda, bortskämda medelklassbarnen med föräldrar som vägrar tro på lärarens redogörelse för hur barnen uppför sig som behöver lugnas och de milda invandrarbarnen med föräldrar angelägna att göra rätt som hamnar i den destruktiva hjälpfrökenpositionen.
LikeLike
Visst är det korkat att beskriva individer utifrån den här typen av generalistiska påståenden – samtidigt är det intressant att en kompensatorisk syn på könsmaktsproblemet är politiskt okontroversiell medan klassfrågan är helt tabubelagd.
LikeLike
Är den? I rikspolitiken, kanske, men bland övriga människor? Jag tycker den lyfts fram ständigt och jämt, klassaspekten, minst lika ofta om inte oftare än genusaspekten.
Vi rör oss i olika cirklar.
LikeLike