De tystlåtna forskarna

d1

Hur recenserar man en debatt? Jag var väldigt förväntansfull inför diskussionen på Malmö högskola som enligt inbjudan skulle handla om varför forskarna inte delar i den politiska debatten om skolans framtid.

Bengt Persson från högskolan i Borås har skrivit en kraftfull artikel i GP som beskriver forskarsamhällets försiktiga hållning som ett resultat av bidragsberoende. Osjälvständigheten är då ett moraliskt problem och om de som utger sig för att vara objektiva och reflekterande i själva verket är ängsliga opportunister har vi ett allvarligt dilemma. Detta tema berördes sparsamt i debatten.

Lärarutbildningens dekan Johan Elmfeldt menade att man kan faktiskt hålla med Björklund – även som intellektuell (VSB)! Förhållandet mellan vetenskap, ideologi och makt diskuterades inte. Marxismen är nog död och tyvärr tog den med sig förmågan till kritisk analys av den egna verksamheten.

Ingegerd Tallberg Broman beskrev den tveksamhet som akademiker känner inför det snabba tempot i medierna och att en del av tystnaden kan bero på att det enbart finns 100 professorer inom pedagogiken. Kanske är det förmätet att ställa krav på högre grad av offentlighet från dessa hundra, men idag är det enbart två som väljer att öppet ställa sig utanför gemenskapen (Scherp och Kroksmark). Vilket pris har de fått betala för sina kritiska uttalanden? Vilka belöningssystem finns inbyggda under ytan? Vem kan tyda syltburkens (Vetenskapsrådets) logik?

Talet om “den mediala logiken” är ett försåtligt sätt att göra sig själv till offer. Idag finns det ingen anledning att truga och fjäska för debattredaktörer. Särskilt inte på en högskola som har 15 informatörer anställda som kan hjälpa de försiktiga forskarna att föra ut sitt budskap.

Historieprofessorn Mats Greiff lyckades med ett nödrop avhålla sig från att nedvärdera den pedagogiska forskningen – grattis!

Magnus Jiborn från Sydsvenskan försökte förklara hur en debattredaktion fungerar och att det finns vissa former som skiljer sig från det akademiska språket. En tidning är nyhetsdriven och en redaktör söker det som väcker debatt. Jag har goda erfarenheter av att samarbeta med journalister som kan hjälpa till att förtydliga budskapet.

De fackliga representanterna från LR och LF ville nog hellre prata om andra saker. Det råder ingen brist på käpphästar.

Debattledaren Lars Mogensen höll ihop det väl. Samtidigt som det bakomliggande ljuset avtog framträdde  debattdeltagarnas ansikten och åsikter tydligare.

Jag undrar vad Christer tycker?

d2

7 thoughts on “De tystlåtna forskarna

  1. Pingback: Att nå ut i skoldebatten « Christermagister

  2. Tack för referatet.

    Varför inte forskare når fram, tja i debatten, kan bero på att man inte kan bygga den på vetenskaplig exakthet, utan på att alltid ligga ute i marginalen med diskussionen.

    Tre saker triggar journalister: Drotting Silvia, sex och siffror.

    Det sissta måste vara mumma för akademiker och skolan. Prata utifrån siffror ska ni se att det blir liv i luckan. Se bara BEO och skadeståndskraven på sexsiffriga belopp för kränkande behandling! Vilket rabalder.

    Exakthet har aldrig varit någon vinnande linje i debatten. Däremot måste det alltid bygga på fakta. Annars blir det som med SD och debattinlägget i Aftonbladet…..

    Lyckat till och kom ut ur graderoben.

    Like

  3. Christer lyfter den tekniska aspekten – jag är mer intresserad av den moraliska aspekten som handlar om “Rätten att tiga i förhållande till skyldigheten att tala”.

    Pedagogikprofessorerna agerar helst i grupp – upprop tycks vara en mer bekväm form som minimerar riskerna för personliga förluster.

    Men det är intressant att se ur svalt gensvar t.ex. Kroksmark har på sin blogg från den akademiska världen.

    Jag förstår att ingen vill smutsa ner sig genom att debattera på min lilla blogg när man kan nå minst 25 läsare genom att publiceras i en ansedd tidskrift (OBS – ironi)

    Like

  4. Är inte humanistisk forskning av tradition (och kanske nödvändighet) ganska “feg”? Det är ju sällan man läser några starkare uttalanden än “det skulle kunna vara så att…”. Förutom feghet så är väl forskarna helt enkelt inte vana vid att tydligt ta ställning för något.

    På tal om upprop så minns ni väl “Barnuppropet” som många forskare skrev på och vilken respons det gav?

    Barnuppropet: “Barn har rätt”

    Like

  5. Tesen om bidragsberoendets korrumperande effekt prövades inte – men det är svårt att bevisa ett så kontroversiellt påstående. Det mesta sker under täcket.

    Like

Leave a reply to Morrica Cancel reply