Björklund vill göra allvar av förslaget att återförstatliga skolan.
Länk DN, AB, SvD, Expressen, Sydsvenskan
Christer och Morrica är inne på samma linje och jag är förvånad över att tilltron till staten är så stor – eller är det misstänksamheten mot kommunerna som är ännu större?
Jag funderar på om ändå inte det är dags odla min trädgård. Politiken har aldrig varit mindre inbjudande. Nostalgiska centralistiska lösningar skrämmer mig.
Tysta tankar 
Det är nog misstänksamheten mot kommunerna som är ännu större… Det finns helt enkelt inte tillräckligt med insatta människor i kommunstyrelserna för att det ska bli bra. Dessutom upplever jag att de allför ofta styrs av kortsiktiga eller lokalpatriotiska målsättningar.
Centralistiska lösningar låter ju inte bra, men dels tror jag att skolledningens makt kommer att öka och dessutom är ju faktiskt inte Sverige större än många städer i världen…
LikeLike
Jag kan sträcka mig till ett försiktigt förstatligande förskolan… Om nu detta skulle vara vägen mot högre status!
LikeLike
Jag instämmer med Christermagister, fullt ut i hans ord här.
LikeLike
Mats, jag undrar om inte ett alltför veligt genomförande av detta gör större skada än nytta. Man riskerar liksom att bli stående med ena foten på bryggan och den andra i båten som glider allt längre ut på vattnet. Det är en rätt vinglig position det.
LikeLike
På vilket sätt skulle staten ge stabilitet?
Jag tror att förslaget är ett enkelt populistiskt krav som flirtar med de frustrerade lärarna som sörjer sina gamla fina arbetstider och tror att statusen kommer direkt med kopplingen till staten.
Hela inspektionsapparaten är en rest av det gamla kontrollsamhället och spåren från England avskräcker. Centralism kan aldrig leda till något gott – femårsplanernas tid är förbi!
LikeLike
Det må så vara, men systemet vi har idag gör slarvsylta av alltför många elevers framtid för att det ska vara acceptabelt. Kommunerna har gång på gång bevisat att de inte reder ut att ta detta ansvar, och deras oförmåga går ut över barnen.
LikeLike
Jag kan faktiskt tänka mig en kommunalisering även av Lärarutbildningen – idag är den s.k. forskninganknytningen ett allvarligt kvalitetsproblem och grundutbildningen utnyttjas som mjölkko för högskolor med ambitioner att kvala in i den fina universitetsvärlden där det bara är publiceringar som räknas.
LikeLike
I mitt fall finns en mycket stor misstänksamhet mot kommunerna, speciellt min egen. Den sköter sig inte bra på skolområdet, skamvrå och dumstrut är ord som far genom mitt huvud när jag tänker på mina representanter på rådhuset. Om det statliga alternativet är bättre återstår att se, men det kan knappast bli sämre.
LikeLike
Det kan alltid bli sämre!
Det är aldrig för sent att ge upp!
LikeLike
Har man suttit och fikat med ledande kommunpolitiker och efter en stund förstått att de ser som sin främsta uppgift att “sätta dit” lärare eftersom kommunpolitikerna som barn upplevde sig förtryckta av fisförnäma lärare.
Ja då inser man i vilken sandlåda som man befinner sig.
Och det hör till saken att fikastunden endast varit ett av flera tillfällen då denna livsideologi framträtt som dominant.
Är det detta som brukar benämnas jante.
LikeLike
Mats, snälla, visa oss vad det är du ser i kommunaliseringen som är av godo för eleverna, lärarna och den generella bildningsnivån i landet?
LikeLike
Det finns nyanser – men demokrati handlar om inflytande och då får det inte bli alltför långt mellan de som väljer och de som är valda.
Jag romantiserar lokalsamhället och har en stark tilltro till medborgarnas vilja att vara delaktiga i utformandet av samhällets gemensamma funktioner.
Om föräldrar och kommunpolitiker verkligen ska lockas in i dessa processer kan det inte vara utifrån ett nervöst “gör vi rätt nu-förhållningssätt”. Problemet med den misslyckade decentraliseringen var dess halvhjärtade genomförande.
Men jag ser en del faror i den här närheten – det förutsätter lärare som kan stå upp för centrala värden i skolan och har förmåga att formulera sin vision på ett sätt som brukarna förstår.
LikeLike
Ett är säkert – det går inte att tjäna två herrar. Vården och skolans gemensamma problem. Dubbelkommando leder alltid till dikeskörning.
Frågan är om (FP) önskar sig tillbaka till SÖ-tiden eller någon ny form av statlig styrning.
Om likvärdigheten ska sitta i högsätet är det inte realistiskt med kommunalt självstyre. Ska kommunerna fortsättningsvis vara arbetsgivare åt rektorerna och rektorerna har att åtlyda statens krav på pedagogiskt ledarskap måste rektorerna välja sida eller abidkera.
Det största problemet är att småpåvarna i kommunerna både missbrukar och misstolkar sin ställning. De har bara ett genomförande uppdrag från staten som de grovt missköter.
Kanske lösningen på problemet skulle kunna vara statlig skolpengen, som barnbidraget, och föräldrarna tillsammans med barna fick välja den skola som bäst kunde skapa den utbildningskvalitet alla ropar efter.
Men det kanske är en för magstark tanke att skolvärlden måste svänga från ett invärdes perspektiv till ett utvärdesperspektiv, där föräldrar och barn har makten över skolans fortlevnad genom skolpeng från staten.
LikeLike
Det är ett stort steg att lämna skolvärldens extremt kompensatoriska strategi till den här marknadstanken.
Är makten delbar? Idag har vi redan skapat ett system där föräldrarna kan lämna det kommunala systemet – samtidigt som kommunen har kvar alla skyldigheter (och en ständigt missnöjd stat)
LikeLike
Helt riktig Mats – men ska jag vara tydlig.
Det innebär ju inte att det inte nödvändigtvis är kommunerna som är producent i utbildningfabriken. Men det är väl en gammal socialdemokratisk ingenjörskonst att det offentliga både ska stå för resurserna och producera dem.
Därför får du aldrig ett utvärdes tryck. Bara en gnällande befolkning. Precis som jag såg på TV om cancervården i Skåne. Långa köer och läkare som flytt över sundet för att de är en annan syn på andra sidan bron. Och vem vinner på ett sådan systemfel. Inte patienterna. Samma är det för barn och elever som har rätt till kunskaper som systemet inte klarar att leverera som tänkt.
LikeLike
Det blir väl som med SJ – de privata tar hand om de lönsamma linjerna och staten får sköta glesbygdstrafiken.
LikeLike
Mats, människor i glesbygd är också människor, och vill också kunna åka tåg till rimligt pris. Är det orimligt, ojämlikt och odemokratiskt att staten tar ansvar för att möjligheten finns?
LikeLike
Detta är väl blandekonomins dilemma. En illusion av valfrihet samtidigt som staten ska garantera ett antal rättigheter för medborgaren. Om det är bredband, järnväg eller gymnasieskolor till glesbygden kvittar lika – ur ett individperspektiv väljer du bostadsort och servicenivå.
I den svenska modellen är detta inbyggt och vi har en tradition av att hantera den här formen av motsättningar. Om vi avlägsnar den kommunala nivå blir det kanske tydligare: Marknad/Stat.
Drömmen om en tämjd och vänlig kapitalism utan vinstintressen ser jag inte som ett alternativ i skolvärlden.
LikeLike
Jag förstår inte riktigt hur du resonerar, så istället för att kommentera frågar jag hur du menar?
LikeLike
Jag förstår inte heller var denna tilltro till staten som problemlösare kommer ifrån!
Vi famlar efter lösningar på komplicerade problem och skolan bör väl betraktas som ett sådant. På ett plan skapar internationalisering ett tryck på enhetliga lösningar (Bologna) och bilden av den lilla skolan i det lilla samhället med det nära inflytandet går säkert att förlöjliga.
Min bild är enkel: De starka grupperna kommer alltid att hitta segregerande lösningar där de slipper att blanda sig med problemgrupperna. Inom kommunen finns det ambitioner att bryta detta vid t.ex. gymnasieval som inte bygger på geografi – men slutbilden är ändå deprimerande statiskt. Klassamhället låter sig inte enkelt reformeras bort.
Den s.k. frihetsreformen skapar utrymme för de här uppdelningarna och jag ser inte att ett förstatligande på något sätt skulle ge större rättvisa eller likvärdighet. Kampen om skolpengen bygger ju på att enheterna slåss om barnen och att de olönsamma verksamheterna slås ut.
Jag vet att det finns andra sätt att se på skolverksamheten och har starka minnen av något som på 90-talet kallades “En skola för alla”. Om jag verkligen hade trott att den tanken levde starkt inom förespråkarna för ett förstatligande hade jag också omfamnat idéen.
Men mångfald har aldrig varit statens bästa gren och jag tror att Björklund kommer att gå till historien som “Den store sorteraren”.
Staten kanske ger status och det privata kanske ger pengar – men jag saknar en bärande idé för förändringen. Just nu verkar det vara mest missnöje som styr motståndet mot kommunerna.
Vad säger ni om kyrkan som huvudman? Det var väl också en härlig tid?
LikeLike
Mats
Seriöst. Kan du inte se vad som händer (har hänt) med lärarstatusen.
För mig räcker detta.
Jag minns för tre år sedan när jag följde min dotter till högstadiet för en kvällssamling. På aulans scen kom det in en ung tjej/kvinna klädd i tonårsattribut och började snacka.
Efter ett tag frågade jag min dotter vem hon var och i vilken klass hon gick.
Vadå sa min dotter?
Det är vår nya rektor!
Suck! Jag har inte hämtat mig än.
LikeLike
Anders, sånt händer när man blir äldre, människor i olika positioner förefaller bli allt yngre. Det är relativiteten, den är skitjobbig ibland.
Mats, du pratar om ‘kommunen’ när jag pratar om ‘kommuner’ och jag tror att vi båda är väl medvetna om att trots att det finns kommuner som sköter sitt uppdrag på ett klokt sätt som gynnar elevernas utveckling så finns det också kommuner som missköter sig å det grövsta och krossar elevers framtidsutsikter till småsmulor under politikers stövelsulor.
Mångfald är inte kommunernas starkaste gren heller, i många fall raka motsatsen.
Jag valde inte läraryrket vare sig för status eller pengar, jag valde det för att jag, naivt och idealistiskt, anser att det är min förbannade skyldighet att göra vad jag kan för att bidra till att imorgon blir lite bättre än idag, om inte för alla så för någon. Jag tillhör de där förbannade idioterna som skulle undervisa även om jag inte överhuvudtaget fick betalt för det, eftersom det finns värden som är långt större än pengar.
Demokratik, jämlikhet, solidaritet, människovärde är ett par sådana värden.
Och du Mats, ärligt talat, din kommentar om kyrkan känns som ett slag i ansiktet. Jag trodde mer om dig.
LikeLike
Morrica
Så gammal är jag inte att en rektor skall se ut, tala och agera så att jag spontant tror att hon är elev på ett högstadium.
Något måste ha slagit allvarligt snett när detta kan hända.
LikeLike
OK – jag erkänner ett retoriskt övertramp.
Men fortfarande tycks det vara en brokig samling som vill in under de statliga vingarna. Om tanken om de svaga och allas rätt till en bra utbildning är argument som jag respekterar i djupet av mitt hjärta.
Längtan efter status och lusten att distansera sig från förskollärarna är en ytterst obehaglig position som har mitt yttersta förakt. LR har aldrig erkänt förskollärarnas och fritidspedagogernas tillhörighet och nu blickar de tillbaka på en tid då gränsen mot de andra grupperna var knivskarp.
Jag menar att det är en ovärdig nostalisk elitism som ligger i botten på förstatliganderomantiker. Jag tror inte att Morrica vill bli hopbuntad med de här personerna. Innan kommunaliseringen var arbetslag en extremistisk och bisarr idé – idag menar de flesta att svensk skola bygger på ett gemensamt ansvarstagande. Även om det ibland är både jobbigt och tidskrävande.
Men Anders – hur gammal är du?
Vilka personer känner du förtroende för?
Jag blir orolig när du reagerar så fördomsfullt om människor utifrån deras klädsel.
LikeLike
Mats
Om jag enbart skrivit klädsel. Det handlade faktiskt om hela uppenbarelsen. Men jag har nog i och för sig höga krav på skolans personal. Dessutom skall vuxna vara vuxna. Inte några nivellerade kompisar till tonåringar.
Sedan förstår jag inte. Varför skulle inte Förskoleklass i samma rokad kunna bli statlig.
Heter det inte F-9 klass nu för tiden.
Kan du inte tänka dig en statlig skola som är lika demokratisk som den kommunala.
Jag förordar en separat skolriksdag där ledamöterna i första hand är icke politiker och istället hämtade ur ett tvärsnitt av Sveriges samlade yrkeskår, naturligtvis med bidrag av politikerkåren och skolvärlden.
Först lyfter man folkets samlade erfarenhet och befriar den från jante och sedan återför man den kollektiva insikten tillbaka till folket.
Dvs det “bullshit filter” som jag upplever ett behov av.
LikeLike
Jag har tänkt och kommit fram till att det handlar om ganska privata erfarenheter.
25 år i kommunal tjänst gör att jag har i grunden positiva upplevelser av den styrningsmodellen. Malmö stad har ganska sofistikerade metoder att fördela medel mellan stadsdelar i förhåålande till invånarnas behov.
Förhållandet mellan stadshuset och stadsdelarna skulle i viss mån kunna liknas vid förhållandet mellan stat och kommun. I viss mån behövs det samordning och kompetensförstärkning – men de flesta beslut tas nära brukarna och de professionella.
Så när jag romantiserar förskolan är det utifrån det faktum att vi har ett senstationellt högt tal när det gäller nöjda föräldrar. Både i jämförelse med andra verksamheter och internationellt.
I min värld hänger förskolan och skolan samman – om vi i förskolan kan hantera ett kommunalt ledarskap borde väl skolan kunna det också? Tyvärr ser jag ett mönster där lärare gärna vill skylla på “dom där uppe som inte förstår” men inte gärna vill ta ansvar för verksamheten själva.
Ett avgörande problem med kommunaliseringen var att de här enkla syndabocksmodellerna inte fungerade när besluten låg i egna händer.
LikeLike
P.S. Vi släpper kläddiskussionen. Min vuxenhet sitter inte där.
LikeLike
Mats
Självklart har du rätt i detta med det privata. Din upplevelse är sann och likaså min.
I de lagom stora städerna finns kanske många bra exempel medan vissa mindre orter och vissa förorter kan råka hur illa ut som helst.
Vet du vad “bruksmentalitet” är för något. I vissa svenska kommuner styrs kommunen med järnhand av avdankade fackpampar från det stora bruket. Det har jag erfarenhet av. Inte ett intellektuellt glatt samtal så långt något öga kan nå.
Tror du att någon lärare får ha högre status än någon i “fackpampgänget”? Nej: Det pågår en förödande maktkamp om status.
Lärare och rektorer är förlorare.
Det är så tydligt så vad du än skriver så vet jag vad jag vet från mitt perspektiv. Jag vill ha ett helt nytt perspektiv.
Förlorarna skall vara de trötta fackpamparna.
LikeLike
Aha – jo jag känner igen de där pamparna också och Malmö har haft sin beskärda del genom åren.
Jag undrar över om de här maktkamperna finns beskrivna i forskning eller skönlitteratur? Det låter spännande.
Kanske är det förskollärarens hopplösa underdogposition som gör att min medkänsla med statuslösa gymnasielärare är ganska begränsad. Det finns en mycket trist tradition inom skolan att se ner på dem som jobbar i stadiet under dig. Gymnasieläraren på Högstadieläraren på mellanstadieläraren på lågstadieläraren på förskolläraren på barnskötaren på barnen…
Bra chefer kanske ska den särskilda förmågan att skydda verksamheten från klåfingriga politiker – samtidigt som de måste skapa en illusion av att politikerna har kontroll över ekonomi och kvalitet?
LikeLike
Statligt eller kommunalt? Spelar det någon roll egentligen? Ja det blir skillnad på vilka politiker som skall besluta om nedskärningarna, det blir andra politiker som vill kontrollera lärarna osv. Men nedskärningar och kontroll blir det likt f-bannat.
Lärarnas status och löner skulle ha sjunkit även om skolan inte hade kommunaliserat. I grunden handlar det om förändrade maktförhållanden i samhället. Lärarnas status har sjunkit i hela Europa oavsett vem som är huvudman. De försämrade arbetsvillkoren för elever och lärare är ett resultat av den nyliberala politiken som har bedrivits i Europa. Kommunalisering var ett av de sätt som den bedrevs på i Sverige men hade skolan inte kommunaliserats så hade den nyliberala politiken hittat andra vägar.
Vi kan inte stoppa urlakningen av skolan genom tekniska förändringar – det behövs maktförändringar. Lärare, elever och föräldrar som protestera mot neddragningar och försämringar är den enda vägen framåt
LikeLike
Jag är beredd att hålla med – det reformistiska projektet innebär upptrissade förväntningar på att skolan ska motverka sortering och utslagning. När skolorna misslyckas och klassamhället reproduceras upplever lärare och rektorer det som individuella misslyckanden.
Samtidigt får det kritik från klassamhällets starkaste garant (staten) som moraliserar:
– Fy, ni har inte lyckats dölja skillnaderna!
Problemet är att den här formen av kritisk utbildningssociologi riskerar att bli väldigt pessimistisk och deterministisk.
LikeLike
Stilla undran – vad har kommunaliseringen att göra med nyliberalism?
När blev sossarna nyliberala?
Fakta är att kommunaliseringen genomdrevs av regeringen Carlsson. Carlsson rekryterade medvetet in skolminister Persson i regeringen för att genomdriva reformen. På den tiden, för 20 – 25 år sedan, hade det svängt från att staten detaljstyrde med öronmärkta pengar till att ge kommunerna en påse pengar att driva det kommunala.
Om det sedan prioriterade asfalt och idrottsanläggningar istället för skolor var det inte statens problem. För det är ju det kommunalt självstyre handlar om. Enda styrinstrumentet staten skapade var mål- och resultatstyrda skola utifrån nya läro- och kursplaner. Att man sedan haft en tandlös uppföljning är en helt annan sak.
Allt annat är bara efterhandskonstruktioner eller konspirationsteorier.
Och sedan är väl sossarn de som stått för klassamhällets avskaffande. Även om resultatet skiljer sig från retoriken.
LikeLike
Vad som egentligen är socialdemokratisk utbildningspolitik står skrivet i stjärnorna. Men det kanske är viktigt att inte fastna i en teknisk diskussion om huvudmannaskap och formellt ansvar.
Kommunalisering, friskolereform och lågkonjunktur samverkar till att komplicera bilden av vad som egentligen hände.
Vi diskuterar kanske mer den här illusionen av likvärdighet som vi gärna vårdar – i Malmö är det spännande att se vad som hände när närhetsprincipen ersattes av betygsprincipen för intagning till gymnasieskolan. En viss integration har skett med avseende på geografi, utbildningsnivå och inkomst, men det övergripande mönstret ligger kvar.
Dessutom överger överklassens barn en skola när dess status sjunker – friskolorna ger utrymme för andra form av exkludering.
Det kommunala självstyret fick alltså genom frihetsreformen 2001 möjlighet att mer aktivt angripa problemet med segregering – men de snabba vinsterna lät vänta på sig.
Huruvida socialdemokraterna är nyliberala eller inte vet jag inte. Men hela det individuella projektet som går ut på att göra en klassresa genom utbildning är en hyllning till individens möjligheter. En väldigt förförisk tanke som det gör ont att inte fullt dela.
En del av skolans problem är kanske de lärarna som tyngs av skuld när de möter barn som “inte vill”. De som har tappat tron på sig själva och förhoppningen om att kunna förränta sitt utbildningskapital till socialt eller ekonomiskt kapital.
På samma sätt som arbetarpojkarnas misslyckande i matematikproven är ett strukturellt problem är samtidigt upplevelsen individuell – hos barn, föräldrar och lärare.
Jag ser ingen avgörande skillnad mellan stat och kommun i den här frågan. Tron på att vi betyder något för barnens framtid måste vi bygga upp varje dag och helst tillsammans. Min ideologiska position är att skolutveckling kommer underifrån.
LikeLike
Mats, hur kan längtan efter högre yrkesstatus vara något som du föraktar? Det är en ytterst obehaglig uppfattning om lärarkårens vilja att förbättra sin och ytterst elevernas långsiktiga kunskapsinhämtning. Vore det bättre om läraryrkets status försämrades eller förbättrades?
/Anders
LikeLike
Kvalitet och skolutveckling börjar med individen.
Det hjälper föga hur mycket tjusiga idiologier, styrdokument eller metoder du har. Utan individer, som tror på att varje dag är en ny utmaning till att bli lite bättre än gårdagen, kommer ingen utveckling att ske.
Sedan det här med klassresan. Har den avstannat? Eller var det bar arbetarungar på 60- och 70-talet som gjorde resan? Vad är det för bromsande mekanismer idag? Innan 60- och 70-talet var det pengar.
Idag är det väl knappas den social gruppen som har svårt att ta sig ur sitt ursprung. Det är väl snarare de som inte integrerats i det svenska samhället som har svårigheterna, eller?
LikeLike
Hej Anders!
Läraryrkets status är ett spännande ämne. Jag föraktar inte denna strävan men jag är bekymrad över de som famlar efter nostalgiska lösningar.
Den traditionella bilden av status är knutet till
1) Äldre barn
2) Viktigt ämne
3) Eget yrkesspråk
4) Någon form av yrkeslegitimation som monopoliserar utövandet
5) Hög lön
Carlgren och Marton diskuterar läraryrkest professionalisering även i termer av att lärarna tar plats i den offentliga debatten. De låter sig inte reduceras till objekt för styrning och de tar inte skydd bakom detaljerade direktiv för att dölja de egna misslyckandena.
Kommunaliseringen var ett försök att skpa ansvar genom frihet på lokal nivå. Lpo94 och Lärarutbildningen 2001 genomsyras av denna tilltro.
Nu blåser andra vindar och jag tycker att den här längtan efter status samlar många grupper med motstridiga intressen under sin grumliga paroll.
Den första frågan är:
– Vilka grupper i samhället tycker ni ska minska sin status för att bereda plats för lärarna?
Mats Alveson menar att det är ett nollsummespel – jag är béredd att hålla med.
LikeLike
Hej Plura!
Det är en svår fråga om möjligheten till klassresor har ökat eller minskat, men om jag tolkar Nihad Bunars rapport rätt så har både differentieringen mellan olika gruppers förutsättningar och deras resultat ökat.
Föräldrarnas utbildningsbakgrund är alltså en starkt styrande faktor för att förstå barnens skiftande framgång.
De flesta vill hellre prata om etnicitet – det känns enklare att tycka synd om de stackars invandrarna än att erkänna klssamhällets seghet.
Men vi är överens om att en lärare måste tro på de här resornas möjlighet och utbildningens frigörande kraft.
Varenda dag.
LikeLike
Precis! Varenda dag måste lärarna se detta. Lite som jag tycker mig se när jag med glädje läser Anne-Maries blogg.
Man må säga vad man vill om TV-serien Klass 9A och Stavros Lucas elever i Rinkeby. Med lärare som utmanar spelar inte etnicitet eller andra social förhållanden någon roll.
Har för mig att några av de elever Stavros haft har doktorerar och forskar i biomedicin, ekonomi, mm.
Samtidigt är det intressant att fundera på den egna klassresan. Spelar den egna bakgrunden roll. Ja, skulle jag drista mig att säga. Men det beror på mig som individ om jag är beredd att betala priset för att göra resan. Inte så mycket föräldrarn i sig.
Men det är en förutsättning till som gäller för att du ska lyckas med resan. Du måste ha, som man sa förr, läshuvud för att lyckas.
LikeLike
Mats,
Den bild av status som du refererar till belyser främst vad som anses statusbringande inom skolan, inte i samhället i stort. Den förklarar mao inte läraryrkets generellt låga status, utan snarare varför olika grupper inom skolan har olika status. Den sammantagna listan du visar bör inte användas som underlag för diskussion om hur läraryrkets status ska höjas; den första punkten är t.ex. omöjlig för en förskollärare att uppnå. Fokus för en höjning av lärarnas status måste därav ligga i enbart några av de orsaker du anger, t.ex. hög lön. Jag förstår inte heller varför lärarkåren ska hålla tillbaka sin strävan efter högre yrkesstatus på basis av att det kan generera lägre status för andra? Vill du att den rådande samhällsordningen ska vara statisk för all framtid?
Vi får inte heller glömma bort att kommunaliseringen också, och kanske i huvudsak, var ett sätt att minska de allt större utgifterna för skolan.
Hälsningar
Anders
LikeLike
Anders – intressant vinkling på kommunaliseringen.
Vad skulle regeringen Carlsson med skolminister Persson haft för grund att bara budgetmässigt flytta utgiftskontot från staten till kommunerna?
Nej, bättre upp. Det låg både idiologiska skäl som pragmatism bakom förflyttningen. Det finns en hel lagstiftning på området. Två central dokument är Utbildningsutskottets betänkande, 1988/89:UbU7 Skolans utveckling och styrning och 1990/91:UbU4 Ansvar för skolan.
Undrar om du hittar något med budget i de central dokumenten för kommunalisering.
LikeLike
Plura,
Staten minskade den offentliga sektorns tillväxt genom kommunaliseringen av skolan och därmed också utgifterna (Pierre, Jon. I Rothstein, Bo, 2001, Politik som organisation). Om du läser Göran Perssons memoarer så blir du också helt på det klara med att kommunalisering var ett sätt att förändra lönesystemet i skolan och, skriver han, ledde till att lärarnas status sänktes i samhället – vilket leder till lägre löneutveckling.
Hälsningar
Anders
LikeLike
Anders – Helt riktig.
Men det är en helt annan sak än att säga att det var ökade budget kostnader gör staten.
Persson hade ett klar agenda att gör just detta eftersom han var ilsken på att som kommunalråd i Katrineholm inte kunde domdera över skolan.
LikeLike
Plura,
Sakerna hänger ihop. Det bakomliggande ideologiska skäl du letar efter är att staten inte är lika ekonomiskt som det privata. När kommunaliseringen av skolan kom på tal så hade staten ett stort budgetunderskott och för att försöka lösa problemet och komma tillrätta med underskottet så kommunaliserades skolan, eftersom det skulle skapa mindre utgifter för staten. (Madsén, Torsten, 1994, Lärares lärande).
Hälsningar
Anders
LikeLike
ETT AV DE bakomliggande ideologiska skäl… ska det givetvis stå.
LikeLike
Intressant – hur kan forskare eller andra komma fram till detta.
Den period du referera till var den mest expansiva. Med århundradets skattereform, tillväxt utan dess like, med fastighetsvärden som bara steg och steg.
Staten kan aldrig jämförs med privatekonomi.
Om staten skulle spara pengar var det genom att skippa den överstatliga ryggsäcken SÖ, som centralt hade 5000 pedagogiska experter att försörja. Frågan är bara, blev de försörjad av kommunerna som lärare eller av det nya Skolverket på 500 personer.
Om vi ska prata ideologi, så finns det bara en, Persson själv. Hemma i Katrineholm fick han inte själv bestämma och utveckla skolan. Därför tackade han ja till att bli rikspolitiker.
Och om staten hade ett budgetunderskott vid den tid kommunaliseringen inträffade berodde det på avregleringen av penningmarknaden. Läs Kjell-Olof Feldts “Alla dessa dagar”. Härdsmältan i statsfinanserna kom 1992 i september, långt efter kommunaliseringen.
LikeLike
Gissningsvis genom intervjuer med personer som var inblandade i kommunaliseringen. Och även om härdsmältan kom 1992 så skedde det fortfarande inte över natten och det var inte heller någon överraskning att det skulle bli lågkonjunktur, det visade Konjunkturinstitutet redan 1989. Staten hade ett budgettunderskott innan 1992: budgetunderskottet ökade kraftigt mellan 90/91 och växte sedan lavinartat 91/92, vilket man förutspått. Således: budgettunderskottet fanns innan 1991 och kommunaliseringen var ett sätt att spara pengar.
Hälsningar
Anders
LikeLike
Vad har ett budgetunderskott med kommunaliseringen att göra?
Ingenting. Nationalekonomiskt är det ett nollsummespel. Eller på bokföringspråk, att flytta en summa från ett konto till ett annat. Och vem blir lyckligare av det?
Skilj på realekonomi – lågkonjuktur, den inträffade inte förrens kring 1992. Och mig veterligen var det ingen som då verkade kände till den finansiella härdsmältan som inträffade 1992, när betalningssystemet i landet var snuddande nära att gå över styr.
Skilj på budgetunderkott och lågkonjuktur. Stater är inte som privatpersoner. De har den exlusiva rätten att trycka pengar för att hålla betalningsystemet igång. Och har inget med kommunaliseringen att gör.
Intervju säger du, fråga Ingves, Bäckström och Lundgren som räddade det finansiella systemet för 17 år sedan. Har själv hört Bo Lundgren berätta och han nämner inte med ett ord det du påstår.
Så kommunaliseringen är ett sosseprojekt av regeringen Carlsson och dess skolminister Persson. Ingenting annat.
LikeLike
Ojdå – här gick det hett till. Kanske handlar det om historiesyn
1) Den idealistiskt anekdotiska beskriver förloppet som styrt av Perssons personliga hämndlystnad
2) Den strikt historiematerialistiska underkänner såväl den personliga som den politiskt ideologiska nivån. Förändringarna i produktionsförhållandena kräver att överbyggnaden ändras till detta nya. Jag tror att det fanns ett utrymme för småskalighet och decentralisering i början av 90-talet. Socialdemokratin var trötta på betongstämpeln och flirtade med frihetliga marknadsanpassade lösningar. Det var nog ett sätt att avväpna nyliberala attacker och förändringarna skedde i samförstånd (i alla fall på nationell nivå) När det kom ner till kommunala nivån visade det sig att det var svårt att styra ekonomin på ett sätt som inte utarmade den kommunala verksamheten.
Fast idag känns de här positionerna bisarrt uppsnurrade. Efter Björklund har begreppet liberal fått en helt ny klang.
LikeLike
Plura,
Som jag förklarade tidigare: kommunaliseringen sparade pengar genom att den offentliga sektorns tillväxt minskade och därmed också statens utgifter för den. Om du inte tror mig så finns det väl belagt i de källor jag anger. Jag är inte nog konspiratoriskt lagt för att tro att Torsten Madsén och Bo Rothstein ljuger om detta. Ingves, Bäckström och Lundgren var mig veterligen inte med och drev igenom kommunaliseringen, och förefaller därför ointressanta att intervjua ur den aspekten i det sammanhang vi diskuterar.
Du har inte fört fram några nya tankar eller källor som visar att jag har fel. Till dess du gör det finner jag den här diskussionen avslutad.
Mats,
Jag kanske har varit otydlig i mitt resonemang. Det fanns givetvis, som jag nämnde ovan men kanske borde ha understrukit, också andra orsaker än strikt ekonomiska: politiska, ideologiska, personliga, etc.
Hälsningar
Anders
LikeLike
Anders – du skriver “Jag är inte nog konspiratoriskt lagt för att tro att Torsten Madsén och Bo Rothstein ljuger om detta.” Kan så vara. Herrarna är statsvetare och inte nationalekonomer.
Då blir perspektivet ett annat. Och vetenskap inom detta område är lika sann som de männiksor som framför dem, färgade av den samhällsysn man har. Så ljuger gör de inte, frågan är bara genom vilka glasögon vetskapen filtreras.
Det är bara naturvetenskap, teknik och medicin som kan vara strikt objektiv vetenskap.
Tack för debatten.
LikeLike
Jag vet inte om det slutade i samförstånd – och frågan om varför kanske inte är lika angelägen att besvara? Jag är mer intresserad av vilka problem som man förväntar sig att lösa genom återförstatligandet.
Mitt huvudargument var att staten abdikerade och lämnade utrymme för en rad lösningar på olika nivåer. Ur lärarutbildningssynpunkt var det en stor förändring att studenterna kunde forma delar av sin utbildning själv. Deriskerade att göra otaktiska val och kunde i värsta fall bli “icke anställningsbara” – men jag ser ingen väg tillbaka till en centralistisk modell där staten har full koll på det framtida behovet av ämnesspecialister och åldersinriktningar.
Den typen av trygg planekonomi tror jag inte vi kommer att få tillbaka. Även om Björklund återskapar 50-talets skola
LikeLike
Plura,
Att det fanns ett budgetunderskott 90/91 samt 91/92 framgår av all tillgänglig statisk och är ett vetenskapligt/historiskt faktum. Att den offentliga sektorns tillväxt minskar innebär också att statens utgifter till densamma, i det aktuella sammanhanget, minskar. Jag förutsätter att Rothstein och Madsén har empiri för vad de säger, och att säga att de är färgade av sin samhällssyn är inte ett trovärdigt eller hållbart argument mot den forskning de framfört.
Tack själv!
Hälsningar
Anders
LikeLike
Anders – fakta är en sak. Slutsatser av fakta en helt annan sak och det är det herrarna Rothstien och Madsén gör. Och i den stund du drar slutsatser utan en given tes blir utvärderingen subjektiv.
Mats – har du läst SvD i dag om den stor undersökningen som gjort av Cambridge Pimary Review?
Om inte går den till storms mot det engelska skolan och deras nationella prov, Sats. Läsvärt! Kunde inte låta bli att fundera är detta “Björklunds roadmodle”. Tyckte mig kännan igen delar av hans argumentation när det gäller nationell kontroll av nationella prov.
LikeLike
Artikel hittas på följande länk
http://www.svd.se/nyheter/utrikes/artikel_3702837.svd
LikeLike
Plura,
Du avfärdar således den typen av forskning på basis av att det är svårt och ibland omöjligt falsifiera. Personligen håller jag forskning baserad på vetenskapligt accepterade metoder väldigt mycket högre än anekdotisk evidence.
Mats,
Jag tror att ett förstatligande handlar om ett vägval. Kommunaliseringen blev ett misslyckande av episka proportioner och något som skolan fortfarande lider av. Nu måste en förändring ske, en fortsatt kommunalt styrd skola i samma anda är inte hållbart. Och de enda lösningar som finns är att antingen förstatliga skolan igen eller att ge den ännu mera frihet.
Om staten väljer att göra skolan statlig igen så kan de rent teoretiskt fördela de totala resurserna på ett sätt som anses mer jämlikt, i den meningen att de skolor/områden som behöver mer resurser får det. Staten skulle också kunna satsa mer långsiktigt på skolan än vad kommunerna hittills har gjort.
Om staten väljer att ge mer frihet till de olika skolorna så skulle det rent hypotetiskt kunna skapa flera svårförutsedda kedjeeffekter. Staten är kanske rädd för att förlora sin roll som upprätthållare av ”rätt” värden?
Hälsningar
Anders
LikeLike
Ja – vägvalsmetaforen är viktig. Nu försöker staten återskapa likvärdigheten genom kontroller och styrning – det känns som en väldigt nervös tonårsförälder som låtsas lita på sina barn.
Samtidigt är det få föräldrar som verkligen ger sina barn redskap att utveckla en verklig självständighet.
Den här statliga överbyggnaden riskerar att bli väldigt stor och kostbar. Det lär väl bli finare att vara den som kontrollerar än den som utför.
Staten vill gärna bevara bilde av sig själv som det rätta och det goda – i andra samhällen försöker medborgarna att skydda sig från den här typen av omhändertagande. I Sverige rusar vi in i denna illusion av trygghet.
Frågan är vad som händer när staten ändrar politisk karaktär och SD får riksdagsmajoritet…
LikeLike
Mats,
Givet är likvärdigheten i skolan ett kraftfullt slagträ för staten i den allmänna debatten. Och med viss rätt kan jag tycka. Den fråga som vållar mig huvudbry är huruvida den svenska skolan verkligen skulle klara av att hantera den frihet den får om den inte blir förstatligad. Den lilla frihet skolan har fått i dag har resulterat i skandalösa resultat och en tydlig brist på kunskapsfokus, vilket i huvudsak kanske är kommunernas fel, men det är lätt att gå i gamla spår…
Om SD skulle få riksdagsmajoritet så kan vi bara föreställa oss vad de skulle vilja skriva in i skolans läroplaner. Det är hög tid att skolans värdegrund avskaffas i sin nuvarande form!
Hälsningar
Anders
LikeLike
För att för en sekund släppa skyttegravarna kanske vi ska fokusera om debatten.
Enda rättvisa är att göra två systemändringar.
För det första inför en statlig skolpeng efter mönster från barnbidrag och rätten att välja den skola som bäst uppfyller kriterierna för en kvalitetsskola.
För det andra, som Statskontoret vill i sitt remissvar till nya skollagen, inför en författningsenlig självvärdering baserat på kända kriterier. Självvärderingen bör givetvis bygga på internationellt erkända mätstandarders. Här finns ett evidensbaserat system baserat på utvärderingsmetoden enligt utmärkelsemetoderna.
Låt Skolverket tillhandahålla själv bedömningsbasen så föräldrar och elever kan välja skola efter bästa kvalitet. Som grädde på mostet får staten via Skolinspektionen ett instrument för kvalitetsgranskning. Och givietvis ska de kända kriterierna bygga på de skolformsvisa läroplanerna.
Då kanske vi kan få en skola som har kvalitetsundervisning.
Kanske en hemsk tanke. Men det är vad vården just nu genomgår för att demontera det sista Stalinistiska fästet i svensk förvaltning. Stavas vårdval.
LikeLike
Släpper du hela den kompensatoriska resursfördelningsmodellen samtidigt?
LikeLike
Yes!
Vet att när man gjorde det i Vårdval Stockholm, då blev det ett himla liv. Nu hör man inte så mycket av det efter vissa justeringar.
Det är väl lika här, släpp fångarna loss, så får vi se.
LikeLike
Det är ett stort steg – och hela den socialdemokratiska världbilden bygger på att det är samhällets uppgift att korrigera orättvisor.
Resultaten brukar bli blygsamma och kortvariga, men det känns ändå bra att höra till de goda!
LikeLike
Jo tack, det lyste igenom som bara den i kvällens Agenda när skolan var uppe på tapeten inför kongressen nästa vecka.
Om vi tycker Björklund är detaljstyrande är det inte snack om vad sossarna vill. Så om de är god, nja. För mycket storebror även där.
Och inte kommer kommunaliseringen att försvinna. Verkar bara var Björklund som är en ensam röst i öknen, möjligen kompad av LR.
LikeLike
Kan vi inte förstatliga hela kommunen i stället?
LikeLike
Spännande tanke.
Blir väl som vid regionaliseringen. De gamla länspolitikerna sitter kvar i sina gamla län och man skapar en hybrid av ett regionförbund.
Makt korrumperar och 290 småpåvar släpper inte frivilligt sin status och makt.
LikeLike
Jag är ganska romantisk inför alla som vill göra en insats för att utveckla den lokala demokratin. Det kan vara allt från föräldraföreningen och idrottsföreningen till att vara suppleant i biblioteksnämnden.
Säkert finns det en del skumma drivkrafter – men “småpåvar” är inget bra ordval. jag föreslår “lokala entusiaster”!
LikeLike
Mats – finns väl båda sorten.
Förenklat kan man säga att “småpåvar” = HSB.
(läs en känd kommunpolitiker som blev statsminister)
LikeLike
LO-tidningen är inte direkt negativ:
http://lotidningen.lo.se/?id_item=25172
LikeLike
I stort en bra artikel.
Men förlovt sagt, det är bra naivt att tro att efter tre års ändrad inrikning det ska ge bestående resultat. Är som att bromsa en supertanker. Innan man får stopp och kan rikta om färden tar det många år.
För att gå från att konstatera att resultaten är på ett sluttande plan utför, under de tio år mätningarna gjorts, till att vända det till långsikt goda trender krävs det mycket kraft och uthållighet. Finns den hos lokala politiker som är satta att genomför det nationella uppdraget?
För det är inte bara resultatet man kan ändra på. Det krävs att man backar tillbaka och fundera på hur bra fungerar det pedagogiska arbetet. För att lyckas vända skutan måste man gå ut i verksamheten och se, speciellt de lokala politkerna som fattar besluten.
All erfarenhet kring förbättringsarbete bygger på de små stegs tillvaro av förbättringar efter varandra. De som är duktiga har kämpat i åtta till tio år för att svänga skutan.
Löjligt att komma efter tre år och säga att de förändringar som startats inte givit resultat. Det är självklart för oss alla som sysslat med att förbättra verksamheter att det inte går. Det är ingen quick fix!!!!
LikeLike
Höstlovet närmar sig sitt slut. Då drämmer LR till med en debattartikel i SvD om förstatligandet .
Läs och begrunda.
http://www.svd.se/opinion/brannpunkt/artikel_3728371.svd
LikeLike