På den klassiska liveskivan Mad dogs and englishman spelad Leon Russel piano och gjorde några egna låtar. Det var modigt av Joe Cocker att släppa fram honom. Idag känns Cocker en aning manierad och Russel mer äkta.
Och så Whitneys version:
Jag undrar hur producenterna tänkte när de släppte loss discokompet?
Tysta tankar 
Whitney är den enda av muskelröstkvinnorna som jag pallar med att lyssna på.
Men Leon vinner ändå fast det var en störande jordslinga i ljudbilden.
70-talet bjöd på en härlig blandning av soul och folksound.
Countrysoul hette det visst.
Numera är soulen så jäkla cool urban med sexistiska undertoner.
LikeLike
Där är något erfaret och slitet i Whitneys röst som inte fanns tidigare och som gör den gripande – fast det kan vara en typisk projektion…
LikeLike
Ingen av dem (även om jag gillar Whitney)! Donny Hathaway har gjort den bästa versionen. Mitt tips är att kolla upp den.
LikeLike
Tack!
Sen har vi Ray Charles:
http://www.deezer.com/listen-2849799
LikeLike
Och Willie Nelson:
LikeLike
Utan någon som helst logik är jag ruskigt svag för just Willie Nelson. Hade han funnits som alternativ hade han fått min röst.
LikeLike
Jo – jag hittade hans version och är beredd att hålla med – just nu är jag ett viljelöst äckel…
LikeLike
Äckel? Vrf?
LikeLike
jag brukar säga så när jag inte riktigt hittar styrsel – ett sätt att göra sig behagligt ansvarslös. Färdig att utnyttjas av allt och alla (det är kanske det som är lite äckligt…)
Det brukar gå över ganska snabbt!
LikeLike