Våra studenter hade en temadag om digitala mötesplatser för unga och jag är bekymrad över att de flesta lämnade dagen med en ganska negativ känsla. Det är lätt att förfasa sig över jakten på bekräftelse och tillsammans kunde vi kloka och mogna önska att allt var trevligt och oskyldigt.
Min primitiva och inte så vackra åsikt är att “allt som inte fanns när jag var barn borde förbjudas”. Det kan gälla såväl tecknade filmer på andra dagar än julafton som tevespel. Ibland anstränger jag mig för att verkar modern och öppen – men oftast slår min djupare misstänksamhet igenom.
Hanna Fridén skriver en övertygande debattartikel om värdet av att barn får utforska sin sexualitet på nätet.
Jag tror att alla, erfarna som oerfarna, har mycket att lära sig av sex på internet. Det är kravlöst, du kan vara vem du vill, och du får tycka om precis vad du vill. Det finns ingen som kommer snacka skit om dig för att du är slampig eller vill konstiga saker. Jag har många kvinnliga vänner som aldrig riktigt levt ut sin egen sexualitet, tagit plats i sängen, vågat förmedla vad de vill eller ens fått en orgasm. Tänk om de hade vågat prova sig fram på internet? Skulle det här kanske ha hjälpt dem att våga?
Jag tycker att föräldrar, ungdomar och vuxna måste öppna sin ögon. Seså nu! Logga in på en sexchatt någonstans och gör det där som du alltid velat testa på. Kanske är det något så enkelt som en fantasi om oralsex, kanske handlar det om att du vill klä ut dig, kanske handlar det om att du vill njuta av en hel hög med älskande människor på en gång. Och du har allt det här inom ditt räckhåll; så vad skrämmer dig?
Det kan nämligen inte vara riskerna, då du varken kan bli våldtagen, få könssjukdomar eller råka ut för en oönskad graviditet på internet. Det kan du däremot i verkligheten, så varför inte våga på en säkrare nivå?
Jag kippar efter andan och inser att nu har jag verkligen fått lära mig någonting igen. Frågan är hur den här insikten kan omsättas i undervisning? Och varför vi är så beroende av bilden av den oskyldiga barndomen?
Den oskyldiga barndomen
Tysta tankar 
Det är en viktig fråga du ställer, ty den ligger till grund för mycket: “varför vi är så beroende av bilden av den oskyldiga barndomen?”
Jag har inget svar, men den teori som genast, oombedd nästan, inställer sig är att det hänger ihop med en längtan efter en tid då allt var enklare, då världen var mindre och kraven på oss var färre. Vi vill att barndommen skall vara sådan, vi vill att våra barns liv skall vara sådana för att inte vår längtan skall avslöjas som en längtan efter något som egentligen aldrig funnits.
Jag kan ha kapitalt fel.
LikeLike
(och jag kan uppenbarligen inte stava till dom heller =/… hur kan det komma sig att ens egna stavfel hoppar upp och biter en i näsan medan andras glider förbi utan att man noterar att de ens finns?)
LikeLike
Stavfel är bra – de länder till ödmjukhet!
Problemet är väl att den här romantiseringen av den oskyldiga barndomen hindrar oss från att förstå – och värre – att våga prata om hur det känns.
Sen är vi fast i vår iver att skydda!
LikeLike
Frågan är vem vi egentligen vill skydda, och mot vad?
LikeLike
Jag tror att lärare tycker om att se sig just som “skyddande” – din fråga blottlägger det obehagliga i att vi så gärna vill vara på den goda sidan att vi glömmer bort att fundera över var faran kommer ifrån!
Tänk om det är oss själva vi vill skydda oss ifrån?
LikeLike
Tanken är inte helt behaglig, man skyggar gärna bort ifrån den. Ändå måste den tänkas och betraktas med öppet sinne.
För tänk om det är så?
Vilken slags framtid rustar vi då våra elever för?
LikeLike
Jag måste nog bryta ner frågan – jag har svårt för att skilja mig från tanken på ett ont kommersiellt samhälle som vi ska skydda barnen ifrån genom att ge dem god självkänsla och goda värderingar.
Å andra sidan sidan använder Hem och Skola samma argument samma argument för att pracka på oss sin gottköpsmoral.
LikeLike
Jag är inte alls bekant med Hem och Skolas argument, jag har lyckats klara mig undan deras nät i alla år, så berätta gärna lite mer?
LikeLike
Tro mig – du vill inte veta!
Om du tänker essensen av alla överpräktiga moralister upphöjt till sju…
LikeLike
Åhå.
Jag förstår.
Oh, så lyckligt ovetande jag känner mig nu!
Men du, om vi skyddar våra barn från samhället, hur ska de kunna klara sig den dag de tvingas möta det på egen hand? Är det inte vår skyldighet att efter bästa förmåga rusta dem för detta möte, från förstaste början? Det är möe de behöver lära sig och det vore trist om de finge hoppa över en del för att vi väntar för länge, vore det inte?
Som Disneymusen Fivels pappa sa: om det vore lätt att växa upp, skulle det då ta så lång tid?
LikeLike
Bra sagt – för att vara en mus!
Eller kanske just därför?
Jo det skulle finnas en lite träningsanläggning för livet och kanske är nätet en sådan?
Kanske borde det finnas någonstans man kunde träna för nätet också!
LikeLike
Eller så hoppar man över steget med tillrättalagda träningsanläggningar och låter barnen lära sig genom att möta verkligheten, steg för steg tillsammans med vuxna som vågar och törs?
LikeLike
Det finns kulturer som överlåter uppfostran till faderns broder – föräldrarna är för nära och har inte den nödvändiga distansen.
LikeLike
Det är inte helt bakvänt tänkt
LikeLike