Jag har varit på Gunnilla Welwerts licentiandseminarium och tror att det är en spännande text inom det bildpedagogiska fältet. En vänlig opponent och ett trevligt samtal om ett angeläget ämne (ungdomars identitetsarbete). Jag borde vara nöjd men känner ändå inte den där riktiga entusiasmen.
Kanske är den etnografiska metoden svår att förena med olika teoretiska perspektiv. Bilderna och barnens tankar är säkert spännande och väl beskrivna – men vad tillför analysen? Jag måste nog läsa texten!
Förstora bilden
Dessutom är jag tveksam inför den dramaturgiska och visuella formen för seminariet.
- Varför sitter de två så långt ifrån varandra i en halvdunkel sal?
- Varför sitter Gunnilla med ansiktet i skuggan bakom en blombukett?
- Varför använder bildpedagogen Liza Öhman Gullberg powerpoint när alla vet att det dödar varje ansats till energi i rummet?
Jag måste träna mig på den här formen av akademiska tillställningar – syftet är inte underhållning
Tysta tankar 
Jomenvisst … kontext i all ära, men man ska veta om settingens betydelse för bildens komposition. Man kan lätt föra tankarna till eleganta retoriker i den Attiska världen där teater och performance föddes sida vid sida med politik och alla möjliga sportevenemang. Där även en Sokrates tänkte på sin setting?
Det finns en respekt i att haja att “allting föreställer”, och vi kan alltid vara skyldiga oss själva att lyfta oss en aning, att estetisera, att få det att röra sig, det ÄR ju ändå pedagogik.
Men, jag tycker om föreläsningar med pwp. Jag gillar att se och höra – samtidigt, slippa ta in talarens rodnader på halsen och alla såna grejer.
LikeLike