Jag minns dessa samtal som ohyggliga. För mig som pedagog var det ett stort misslyckande att inte ha lyckats dra in alla barn i gemenskapen. För föräldrarna var det antagligen en blandning av oro, skuldkänslor och aggressivitet:
– Hur kan ni låta vårt barn vara utanför gemenskapen?
I dagens Svd beskriver Margareta Öhman problemen med att tvinga fram gemensamma lekar.
Under många år var ”alla får vara med” och ”här är alla vän med alla” något som förskolepersonal ofta upprepade när något barn inte fick vara med.
– Man blir inte av med de där gamla spökena. Men om vi försöker knö in barn kan det bli pannkaka av alltsammans. Det kan vara så att man försöker få in ett barn som faktiskt inte besitter lekförutsättningar, som inte kan leka ”mamma, pappa barn”, utan behöver leka ge och ta lekar eller bygglekar med en vuxen för att lära sig det lekande samspelet.
Vad som händer när man försöker få in alla barn är att leken störs. Barn som leker bra ihop har rätt att få göra det. Det kan vara en kränkning att stoppa in barn som förstör leken och även en kränkning för det barn som blir inmotat. ”Nu måste ni låta Oliver vara med”.
Jag tänker att dessa tankar är svåra att förena med certifiering och enkla måluppfyllelser. Processerna är komplicerade och tar tid. Varje försök att styra riskerar att motverka syftet.
Många kloka ord – och absolut ingen uppgiven inställning – men det är svårt att distansera sig från den moraliserande traditionen som har styrt förskolornas relationsarbete:
– Vi måste komma bort från att den som blir utsatt är ett offer som ska ha hjälp, medan den som kränker är en förövare som ska ha ett straff. Vi behöver i stället analysera hur det kommer sig att vi i den här barngruppen har ett sådant samspel. Då studsar det tillbaka på oss vuxna. Vad har vi för ton? Vad behöver vi göra för gemensamhetsskapande lekar?
Ordet mobbning använder Margareta Öhman aldrig när hon talar om små barn.
– Förskolebarn är alltid utan skuld. Också det barn som har ett kränkande beteende har på något sätt lärt sig det. Då handlar det om att vi får lära det här barnet mer konstruktiva sätt att kommunicera.
Tysta tankar 
“ Förskolebarn är alltid utan skuld. Också det barn som har ett kränkande beteende har på något sätt lärt sig det. Då handlar det om att vi får lära det här barnet mer konstruktiva sätt att kommunicera”
Det gäller inte bara föreskolebarn, det. Vi är ofta alltför raska att skuldbelägga, vi människor, man kan byta ut förskolebarn mot skolbarn, tonåringar, vad man vill, och det är fortfarande lika sant. Det handlar om att vi behöver lära oss mer konstruktiva sätt att kommunicera, hela bunten.
LikeLike
En värld utan skuld – är den möjlig? Är den mänsklig?
Tanken svindlar…
På ett plan är det ju skulden som gör oss till människor.
LikeLike
Sannolikt inte, men nog vore det rätt skönt om vi kunde hitta fram till en värld där det är ok att göra fel om man lär sig av sina misstag? Där man inte blir förkastad för eviga tider för ett misstag eller en visad svaghet, en värld där man ser och accepterar att det här med att vara människa är rätt komplext. En värld där man dessutom är generös med att visa sina medmänniskor de där andra vägarna som faktiskt finns att gå, där man stöttar och uppmuntrar den som försöker och där man inser att den som faller igen också kan resa sig igen, med lite hjälp.
Det tycker jag vore ett schysst ställe. Vad tycker du?
LikeLike
Ett mer än schysst ställe!
Problemet med dåligt samvete är kanske att det biter sig fast i själen och präglar vårt sätt att se på oss själva och omvärlden.
Kanske är den här diskussionen om människosyn och Nanny-akut viktig för att förtydliga positionerna när det gäller grundläggande frågor. En del tror att det är möjligt att distansera barnet från sina handlingar:
– Jag tycker om dig, men hatar allt du säger och gör…
Går det att hitta ett lättsamt sätt att umgås med skuld och ångest? Jag vacklar mellan Staffan Westerberg och Franz Kafka.
LikeLike
Jag synar din Kafka och höjer med Pär Lagerkvist
“Ångest, ångest är min arvedel,
min strupes sår,
mitt hjärtas skri i världen”
och käre Loke Nyberg igen:
LikeLike
“Den filt jag har över mig känns rättvist kort och tunn”
Kapitulation!
LikeLike
Det här är intressant spörsmål. Jag har inga smarta lösningar eller kloka tankar att komma med, bara lite mer förvirring. Jag som jobbar med skolbarn tycker att detta är det svåraste som finns att säga till föräldrar; Ditt barn står utanför gemenskapen. Det finns ingen situation man är så maktlös i som lärare. Det hjälper inte att beordra barn att leka med andra barn. Det hjälper inte att sätta in specialundervisning. Det hjälper inte att föräldrar kommer till skolan och är med. Vi har helt enkelt ingen bot att erbjuda.
Sett ur ett systemteoretiskt perspektiv så har vi naturligtvis alla i någon mån ett finger med i spelet när det blir så. Och som lärare så har jag på något sätt de yttersta ansvaret för det sociala och känslomässiga klimate i min elevgrupp. Det är ju ändå jag som är där och ska vara gruppledare. Det är min roll. Det är jag som ska se till att barnen har mig som förebild och vill göra som jag vill att de ska göra. Hur ska jag annars få dem att vilja uppfylla läroplanens och kursplanernas mål? Om de hela tiden vill vara tvärs emot mig och hela tiden provocera?
I skolans värld så är Birgitta Kimbers idéer om hur man kan utveckla sit ledarskap bland barn en bra grund att stå på. Jag vet inte om det funkar i förskolan. Men det finns inga enkla vägar.
LikeLike
Hej Inga!
“Det är jag som ska se till att barnen har mig som förebild och vill göra som jag vill att de ska göra. ”
Hur tänker du här?
Jag tror det är möjligt se på barns utveckling ur ett annat perspektiv!
Dessutom med ganska kraftfullt stöd i läroplanens och barnkonventionens människosyn.
LikeLike
Vilken diskussion. A-M
LikeLike
Men det är klart att vi alla bär skuld. Barn som leker bra ihop ska givetvis få göra detta men vissa stunder under dagen kan man styra leken så att även de som inte “passar in” får delta. Om man inte redan i förskolan visar att leken kan vara flexibel så blir det än mer tydligt att någon är annorlunda och detta tas med upp till skolan där problemet sedan kan leda till mobbning.
Den pedagogiska utbildningen på högskolan borde inkludera mer arbete om mobbning och att inte passa in.
LikeLike
Det finns olika tankar om lekens värde och skörhet. Idag tycks många mena att den är väldigt användbar till olika syften och att den skicklige pedagogen kan träna allt från språk, matematik och sociala relationer utan att riskera lekens kvalitet.
Om vi drar en skala från sovjetisk lekingreppspedagogik till Huizingas strängare homo ludensfilosofi – ja då ligger jag betydligt närmare den senare. Men det är ett ganska personligt val och jag hyser inget hopp om att lärarutbildningen ska kunna peka ut den korrekta mittpunkten på skalan.
I nya Lärarutbildningspropositionen tror jag att det finns en rubrik om Sociala relationer inom det som kallas UVK – utbildningsvetenskapliga kärnan. Skolverket har dessutom lanserat utbildningspaket med evidensbaserade metoder. Sådana insatser är jag undrande inför.
LikeLike