Vem har skrivit det nya läroplansförslaget för förskolan?
Expertgruppen har bestått av ped.dr. Camilla Björklund, fil.dr. Elisabeth Björklund, fil.dr. Carina Fast, professor Ingrid Samuelsson Pramling, docent Sonja Sheridan, fil.lic. Susanne Thulin samt fil.dr. Ann Zetterqvist. Också fil.mag. Susanna Anderstaf, universitetsadjunkt Anette Eriksson och doktorand Eva Norén-Björn har på Skolverkets uppdrag lämnat skriftligt underlag. Professor Gunilla Dahlberg och fil.lic. Ingela Elfström har lämnat synpunkter under hela arbetsprocessen.
Matchen mellan könen slutar 12-0. Jag tror att dessa experter gärna beskriver såväl sig själva som förskolan som “könsneutrala”. Ett bättre uttryck vore “könsblinda” och jag har svårt att ta deras tankar om genus för något annat än en oblyg partsinlaga.
Gruppens sammansättning är ett svårslaget rekord i bristande mångfald inom svenska utredningar. Att utbildningsministern är man innebär ingen tröst.
Placerad vid isskåpet
Tysta tankar 
Ja, vad ska man säga!?
En av dem heter ju i alla fall Björn i efternamn… Två Björklund också noterar jag!
LikeLike
Håller med vad ska man säga!?
Måste bli en väldigt ensidig läroplan genusmässigt.
Det är väl som i grundskolan. Den är konstruerad för tjejer och inte killar. Speciellt inte i tonåren då killars hjärnan är inne på service……
LikeLike
Jag gapskrattar och bekräftar mina insikter samtidigt som jag tänker på Tina Rosenbergs genuscertifieringsprojekt.
LikeLike
Dåligt, mycket dåligt, alla vet att båda könen borde representeras ungefär lika i expertgruppen.
Plura: Killars hjärna på service? Hur menar du? Borde det inte vara ungdomars hjärna eller?
LikeLike
Stråhatt – hörde ett föredrag av Martin Ingvar där han beskrev att vi killar har hjärnor där allt spertar i tonårsålder. Ibland brukar jag skämta att det är därför killar har mössan på för att hålla ihop tankarna.
Biologiskt är det så att det tydligen exploderar i tonårs killars hjärnor. Riktigt hur vet jag inte. Kan bara konstatera så här många år efteråt att så var det.
Plugga var ju inte det högsta som stod på priolistan. Och framför allt inget som vi skröt med till kompisarna, om man faktiskt gjorde det.
Vad jag förstått av Martin Ingvar har tjejer en annan hjärna vid den åldern. Det märkliga är att när killarna kommer tillbaka runt tjugo års ålder tar många tjejer paus….
LikeLike
Plura
Testosteron och det faktum att mannens bråkiga hjärna inte är färdig förens runt 25 års åldern.
Nästa fråga. Varför då?
Gissning!
Risktagande och tävling oavsett arena har haft evolutionär fitness.
En variant: KANONMAT
En annan variant: Nyskapande i en övrigt förvaltande arena. (Tantvärlden)
LikeLike
Hm – jag har aldrig tänkt på hjärnan som “färdig”.
“De gud födde utan hjärnor
dem prydde han med vinklar, kors och stjärnor”
Men hur hamnade vi här?
Det borde ha funnits någon manlig forskare som kunde agera gisslan i det illustra sällskapet.
LikeLike
Biologiskt färdig. Kodning och programmering fortgår till “the bitter end”.
Men visst har du väl läst om detta. Det ogenomtänkta risktagandet minskar markant i 25 års åldern för män och ca 3 år tidigare för kvinnor.
Har jag hamnade här. Det var nog Pluras reflektioner.
Men å andra sidan kan det kanske vara mannens behov av risktagande som inte uppfylls i förskolesektorn vilket då i sin tur leder till att det endast fanns kvinnor bakom läroplansförslaget för förskolan.
Arbetsmiljön måste ju vara certifierad ner till sista bokstaven.
Finns det då utrymme för risk, chans, prestation och tävling? Det som mannens hjärna ständigt är fokuserad mot.
LikeLike
Huga – detta känner jag igen! Jag använde en stor del av min energi till att testa gränser tillsammans med barnen på förskolan. Vi byggde, grävde, brottades, tävlade och klättrade på ett sätt som antagligen var ett försök att bryta den hotande rutinen som hängde över de inrutade dagarna.
Mina kolleger var förstående/uppmuntrande och jag tror att barnen har starka minnen av våra försök att göra något utöver det vanliga.
Idag är miljön söndercertifierad och personalen verkar vara högst upptagen av att dokumentera det som skulle ha varit verksamhet – om tid funnes.
LikeLike
Mats
Detta certifieringsvansinne har nu även läckt in i min roll som teknikkonsult.
Som tur är så har den värsta perioden passerats så nu står ISO-pärmarna mest i hyllorna hos alla tävlingshungriga teknikkonsulter.
Nu kan vi snart börja uppleva oss som Leonardo da Vinci än en gång och helt plötsligt börjar arbetsglädjen återfinna sig. Man får tom lust att jobba över.
Kanske vore det bra att någon gång bara lite då och då fundera över varför män i alla tider startat krig.
Det finns några primala drifter som vi måste vårda istället för att förtränga. Förträngning leder till svårdefinierbart “läckage”.
LikeLike
Det här med certifiering och rutiner. Helt värdelösa om de inte speglar verkligheten i den verksamhet man bedriver. Allt för många beskriver rutiner för något de tror de behöver, så dumt. Vill man följa ledningsstandarder för kvalitet ska man bara se om det vi har uppfyller kraven inget annat.
Rutiner har man för att springa den snabbaste vägen till målet. Verksamheter utan rutiner tendera till att springa sicksack kring den rakaste linjen till målet. Hur mycket möda och energi går inte till spillo där. Detta kallas tidstjuvar eller slöseri med tid som inte skapar ett dugg mer barnomsorg eller undervisning.
Sedan dokumentation, det är inget självändamål. Man ska bara dokumentera det som krävs för att nå de nationella målen i läroplanen – vad vi gjorde, resultat måluppfyllelse, värdering av resultat och hur vi ska öka måluppfyllelsen. Allt annat är ointressant.
LikeLike
Jag försöker diskutera värdegrunden i dagens post om barn som inte får vara med i ett nytt inlägg.
Målet är enkelt – metoderna riskerar att motverka det om inte insikten om processernas ömtålighet finns!
LikeLike
Mats här satte du fingret på debatten – “Målet är enkelt – metoderna riskerar att motverka det om inte insikten om processernas ömtålighet finns!”
Det är just det sista som jag saknar i skolan men kanske finns lite bättre i förskolan. Dock har du ju förtjänstfull illustrerat rivaliteten mellan barnpassning och pedagogisk verksamhet. Här som alltid är det viktig att alla medarbetare, jag menar just alla, måste ha en gemensam uppfattning om processen.
Annars blir det som du tar upp den andra tråden om barn och lek.
LikeLike
Plura, jag tar för givet att du med ‘alla’ inte bara menar alla i en kommun eller ens alla i förskolan, utan alla som arbetar i skolan, över hela linjen från förskola till gymnasium, ja varför inte hela vägen ända upp till universitet och högskolor?
LikeLike
Helt riktigt Mirrica – det finns ju i utbildningsprocessen och läroplanen det här med överlämning mellan skolformerna. Där måste alla vara med.
Samma gäller hela linjen. Både internt i förskolan, skolan, gymnasiet, univeristet och högskolor som externt. Sedan vore det en gudlig behaglig gärning om även alla på kommunen var med politiker som förvaltningsfolk.
LikeLike
Om man nu på död och pina ska ha hålla fast vid den här sorgliga historien som kommunaliseringen är så bör de vara med, kommunalpolitikerna, men ack om de bara kunde få lite begrepp om vad de sysslar med!
LikeLike
Precis.
Var helt tydligt i Skolverkets remissvar på förslaget till skollagen. Där påpekades att skolplanerna har använts på fel sätt. Avsaknaden av anknytning till nationella mål är stor, varför kvalitetsarbetet och måluppfyllelse brister.
Skulle behövas en grundkurs i styrdokument för politiker som sätter sig i barn- och utbildningsnämnder innan de får börja fatta beslut. Så de vet spelreglerna och inte håller på med sådan som inte ingår i uppdraget. Och vad det kommunala självstyret innebär.
Att de är arbetsgivare är en sak. De är däremot satta att genomföra utbildningsuppdraget åt staten på statens villkor. Inget annat.
LikeLike
– Vad är staten?, viskar jag med ynklig röst.
LikeLike
Mats, staten är vi alla tillsammans. Vi behöver bara upptäcka det igen.
LikeLike
Plura, och medan vi diskuterar formalia trampar dessa barn och utbildningsförvaltningar ner barnasjälar i gruset.
LikeLike
Var det Napoleon eller Ludvig den 14:e som sa att “Staten – det är jag”?
Kanske intar jag en ganska oklädsam anarkism (som statstjänsteman) när jag inte ser den här legitimiteten som helt bekväm. Jag har svårt att se den här konstruktionen av “det gemensamma goda” och hamnar lätt i positioner där jag är extremt misstänksam mot statlig inblandning i mellanmänskliga relationer.
Kalla mig smygliberal – om det uttrycket har någon betydelse nu när Björklund har tömt liberalismen på alla innebörd…
LikeLike
Det känns som om diskussionstrådarna har tvinnat sig några okynniga varv extra. kanske kan vi göra en fläta?
LikeLike
Det gemensamma goda? Var såg du det *snokar runt i alla hörn men hittar inte mycket gott där*?
Ach, jag uttrycker mig så klumpigt!
Jag menade: staten, det är vi allesammans. Det är vårat förbannade ansvar, alls och envar har ansvar både enskilt och tillsammans, på samma gång, att se till att vi har ett samhälle där det finns plats för alla, stark som svag, ung som gammal, frisk som sjuk, där alla bidrar efter förmåga och inte efter lust, och alla får vad de behöver och inte vad de själva anser att de har rätt till på andras bekostnad. Och när vi inte tar det, ja då går det åt helvete. Och det är också vårt gemensamma ansvar.
Så menade jag när jag skrev att staten, det är vi.
LikeLike
(alls och envar borde givetvis vara alla och envar)
LikeLike
Jo, ja, visst, absolut – jag vill också vara en del av detta!
Kanske är vi satta att leva i förvirringens tid och den stat du beskriver förmår inte ofta leva upp till de förväntningar du beskriva. Då handlar det mer om att uthärda besvikelsen och rädda de smulor av trygghet som finns kvar.
Och undgå att förbittras.
LikeLike
Den stat jag beskriver är den stat jag arbetar mot att uppnå. En dag. Vi är kanske inte där än men det hindrar mig inte att försöka nå dit.
LikeLike
Ibland tror jag att vår gemensamma romantisering av staten är i grunden nostalgisk – ungefär som förvirrade östtyskar som minns den gamla diktaturtidens bekymmerslösa fulla sysselsättning och frihet från obehagliga val.
Samtidigt finns det en stolt tradition av civilisation och gemensamt ansvar som är värt att vårda. Vi som misstror marknaden är glada över de försök att stryka en hinna av medmänskligheten över den hårda konkurrensens obarmhärtiga spel.
Men det är en otacksam uppgift att förespråka statliga ingripanden som räddningsväg när historien kantas av misslyckanden inom det statliga fältet. Försvaret, televerket, SJ – jag tror skolan kom billigt undan!
Men elektrifieringen av landsbygden var bra!
LikeLike
Jag undrar om vår gemensamma romantisering är så gemensam som den verkar? Kanske, men jag blir lite skeptisk när du använder ord som nostalgisk för att beskriva den?
Det finns en stolt tradition, även om den oftast byggt på ett klassamhälle som kan få en jämnlikhetsivrare att kippa efter andan, och den är nog den stabilaste basen att bygga ett samhälle på.
Hur föreslår du att vi reder upp den katastrof för många svenska skolelever kommunaliseringen lett till?
LikeLike
Är inte ett av problemen med kommunaliseringen konstruktionen. Vi bestämmer – ni betalar! Dessutom under en dubbel retorik om decentralisering där de stackars kommunerna och skolorna ska invaggas i någon form av delaktighet samtidigt som pappa staten rycker ut och kontrollerar att de inte tagit sig friheter.
Nej min analys är att problemen beror på för l-i-t-e och alltför vankelmodig decentralisering!
Sedan vi kanske får ge upp drömmen om den likvärdiga (likformiga) skolan.
LikeLike
Stackars kommunerna? Stackars eleverna! Det är de som blir lekbollar för kommunpolitikers nycker, det är de som blir offer för svågerpolitiskt tillsatta rektorers oduglighet. Det är de som blir lidande av huvudlösa besparingar och det är de som drabbas när kommunalpolitiker inte förstår konsekvenserna av de beslut de tar.
Ska vi ge upp tanken om en livärdig skola för alla elever i landet ger vi upp tanken om att allas lika rättigheter till en god utbildning. I samma andetag säger vi ja till tanken att högre utbildning inte är för alla, utan för en utvald elit.
Nej, Mats, det får du mig inte att acceptera.
Jag hoppas jag missförstått dig?
LikeLike
En stilla reflexion – anledningen varför vi är där vi är i skolan har vi en person att tacka för. Han heter Göran Persson. Tänkte både rätt och fel.
Rätt i och med att skrotat SÖ. Därmed blev vi av med detaljstyrningen. Fel, för att han släppte de demokratiska tyglarna fria åt en lokalt val folkmajoritet. Det som irriterade honom hemma i Katrineholm var att han själv inte fick domdera som han ville hur skolan skulle se ut. Hela kommunalisering bygger på den grunden. Inte undar att det ser ut som det gör.
Resultatet har vi sätt hur den folkvalda nationella demokratin, som ansvarar för skolan i landet, på mandat av oss väljare är försvagad. När nu medborgarna via sina folkvalda i riksdag vill återta initiativet till en likvärdig skola uppfattas det som detaljstyrning i stället för utbildning på lika villkor.
Underligt…
LikeLike
Plura, man får nästan intrycket av att du anser att hela kommunaliseringen etc var resultatet av en enda mans vilja på tvärs med hela övriga regeringen, och endast på grund av att han i en tidigare position önskat ett annat inflytande än han hade.
Jag tror du tillerkänner Persson lite väl mycket makt, visserligen är det inte många som talar om hans ödmjukhet men fullt så despotisk och inflytelserik tvivlar jag på att han var ens då. Såvida du inte antyder att hela regeringen var korrupt och kommunaliseringen bygger på hans hållhakar på övriga regeringsmedlemmar och riksdagsledamöter. Och det tror jag inte du gör.
Vad sägs om en anings nyansering?
LikeLike
Vi har tidigare diskuterat skendemokrati i elev- och föräldraråd. Nu ser Morrica staten som en garant för likvärdighet och kompetens. Jag hänger inte med – varför skulle kommunerna ta ansvar för något om de inte får bestämma?
Varför skulle lärarna engagera sig i lokala planer om det enbart handlar om att gissa hur skolverket tänker?
Decentralisering är bra – men det kräver en viss form av tilltro och beslutsamhet. Barn och kommuner måste få göra en del egna misstag!
På sikt tror jag att den nationella kvaliteten skulle öka – nu växer det upp en gigantisk överbyggnad som ska kontrollera lydnaden. Besserwisserparadiset Skolinspektionen blir en tummelplats för trötta rektorer – det är roligare att kontrollera än att bli kontrollerad!
LikeLike
Ni vet vad man säger om rockrecensenter – de som inte kan spela själv får nöja sig med att hacka på andra.
Detsamma gäller den här kontrollapparaten – statens desperata försök att återta initiativet. Nästa steg är detaljstyrning. (Jämför England och Canada)
LikeLike
Om kommunaliseringen – historien jag berättade om Persson kan kanske kännas övermagad. Inget jag fabulerar om så här i blinda. Har fått det relaterat från mycket trovärdig källa. Huruvid regeringen samtyckte eller inte har jag ingen uppfattning om. Fakta är att sedan tjugo år har vi en kommunalisering av skolan. Som jag minns det var det ett himla rabalder när detta skedde.
Sen Mats – ett mycket tydligt missföstånd om hela skolpolitiken kan stavas skolplan. Här har kommunerna fullständigt misstolkat styrdokumentets syfte. Tanken vid kommunaliseringen var att detta dokumentet skulle vara kommunens översättning av de nationella målen till den kommunala. Så blev det inte.
Kommunala skolpolitiker hällde in massor av egna mål som går tvärs uppdraget de har från staten att genomföra utbildningsuppdraget. Skolverket har varit mycket tydlig på den tolkningen i sin analys och remiss till nya skollagen.
LikeLike
Jo det har nog varit en form av tävling i att skriva mest högtflygande mål – Great expectations – skulle man kunna säga.
Jag tycker nog att det känns lite väl enkelt att se den kommunala nivån som “översättning”. Någon form av självständighet och infärgning måste väl ändå vara eftersträvansvärd? Du får mig att tro att det enbart handlade om effektivitet.
I Malmö har vi stadsdelsnämnder som har ansvar för grundskolan (gymnasiet slapp) och det har varit en del intressanta maktkamper mellan stadshuset och stadsdelarna. Decentralisering inom kommunen, skulle man kunna säga.
Samtidigt har vi friskolorna som tycks gå helt fria i debatten. Marknadens vinnare?
LikeLike
Det kan tyckas enkelt Mats med översättning. Men läroplanern har satt upp ett antal strävansmål. Dessa innebär att kommunerna och skolorna har vilken självständighet och infärgning som helst att genomföra sitt pedagogiska uppdrag på sitt eget vis.
Strävansmål innebär inte att det finns ett absolut tak som varje kommun ska nå. Det är bara uppnåendemålet i kunskaps “holken” som är ett krav. Inte ens det lyckas skolan med, fast det är ett golv.
Sen, om fristående skolor, de går inte fria från debatten. Men som jag ser det är de, gymnasieskolan och på sistone förskolorna mest mottagliga för vad styrdokumenten säger.
Och det här med marknad, den står inte mellan fristående skolor eller kommunala skolor. Det är faktiskt skolpengen som styr. Alltså de där eleverna och föräldrarna till barnen som styr var barnen ska gå i skolan.
Därmed är det kvalitet på utbildningen som är överlevnadsfaktorn oavsett om det är en kommunal eller fristående skolan. Enda skillnaden är att kommunen är skyldig att tillhandahålla skolplats i den obligatoriska skolan om det skulle bli någon som fallerar, oavsett den är fristående eller kommunal.
LikeLike
Varför, skriver du Mats, “skulle kommunerna ta ansvar för något om de inte får bestämma?” Varför, frågar jag, skulle kommunerna ges ansvar för något de med smärtsam tydlighet inte klarar av?
Jodå, somliga kommuner gör det, men är det rimligt att barn från olika kommuner skall ges så helt olika skolvillkor som de får idag? Är det rimligt att barnen i en kommun dagligen upplever kaos i sin skolvardag, trasiga klassrum, halvt utbrända lärare, stora klasser, en frånvarande rektor som stänger sin dörr för problemen, mordhot för att kommunen ser skolan som en stor utgiftspost att spara in på; samtidigt som barnen i grannkommunen dagligen upplever en skolvardag med lugn och harmoni, hög lärartäthet, vackra lokaler, en rektor med öppen dörr, möjligheter till stöd vid behov av alla de slag i en kommun som satsar på sin skola?
Är detta acceptabelt? Är det acceptabelt att lärarna i den första kommunen i mitt exempel får lägre lön och sämre möjligheter till fortbildning än lärarna i den andra kommunen.
Och medan somliga kommuner har tävlat i högtflygande mål med varierande verklighetsförankring har andra kommuner tävlat i vem som kan komma undan med att betala minst möjliga för sina elever.
Staten är ingen garant för något, det ser vi med skrämmande tydlighet idag, men kommunerna är i många fall ännu värre. Och det är barnen som drabbas.
Kan vi ha det så?
LikeLike
Plura, du skriver “Här har kommunerna fullständigt misstolkat styrdokumentets syfte”, borde det inte stå “fullständigt missbrukat”?
LikeLike
Morrica – är benägen att säga både missbrukat och misstolkat.
LikeLike
Plura, det har du rätt i
LikeLike
Jag är ledsen för avbrottet – har inte rymt!
Det finns kanske en liten möjlighet att ni har en antydan till poäng…
Men jag försöker hitta kärnan i er argumentation.
Är det själva storleken som är problemet? Ja – små kommuner är naturligtvis ett kvalitativt problem, men många har förstått detta och använder resurser över gränserna.
Är det de inkompetenta politikerna som hotar kvalitetén? Jag kan inte se någon avgörande skillnad mellan lokal och nationell nivå – tvärt om borde de lokala kunna utveckla en form av närdemokrati som ligger i linje med elev-, föräldra- och personalinflytande. Det blir underligt nu när inspektörerna kommer från centralmakten och ska lära provinserna demokrati.
Eller är det själva hierarkiseringen och centraliseringen som skapar ordning och likvärdighet? Min oro handlar nog om att jag inte litar på att staten stannar vid målstyrning. Just nu tar sig regeringen friheter att lyfta fram “evidensbaserade metoder” inom t.ex. antimobbningsarbete. Snart är vi tillbaka vid en styrning av skolböcker och pennor…
P.S. Kul att ni har hittat varandra! Det hade jag inte räknat med!
LikeLike
Mats – vet inte om storleken på kommunen har betydelse. Det är väl mer personerna som är satta att utföra uppdraget det åter kockar ned till.
När du skriver “Just nu tar sig regeringen friheter att lyfta fram ”evidensbaserade metoder” inom t.ex. antimobbningsarbete.”, menar du departementet eller är det myndigheten Skolverket eller BEO du syftar på.
Tycker det är lite patetiskt med evidensbaserad metoder i detta området. Blir som pajkastningen inom psykologin, just nu, med olika behandlingsmetoder evidens och behandlingsresultat.
LikeLike
Kärnan, käre cyberbroder, är som Plura skriver de personer som nu är satta att utföra uppdraget.
Man kan ju föreställa sig att detta med kommunaliseringen leder till kortare beslutsvägar, man kan tycka att visst “borde de lokala kunna utveckla en form av närdemokrati som ligger i linje med elev-, föräldra- och personalinflytande” och visst fungerar det så i somliga kommuner. Lomma ligger vid sundet som en strålande pärla, t ex, och förefaller fungera precis som det är tänkt.
Men i andra kommuner fungerar det på annat sätt, och själva närheten leder till att vägen till hjälpen blir oändligt mycket längre. En oduglig rektor, en okunnig barn och utbildningsnämnd i kombination med den frihet att ta hand om skolan enligt eget tycke som kommunaliseringen lett till gör att skolverkets anmärkningar tycks rinna av som vatten av en gås, och inte verkar ha någon effekt för vare sig elever eller lärares situation, utan allt fortsätter som innan tills allt gått rent åt helvete. Statliga verks kvarnar mal långsamt, och många elever hinner få sin skoltid förstörd innan saker och ting rättas till.
Det är också en del av kommunaliseringen. Visst är det en rar tanke, decentralisering, lokal förankring, det är nästan lite Madicken-idyll över det hela, inte sant? Men bara så länge allt fungerar.
Om vi ska kunna behålla kommunaliseringen som system utan att behöva böja våra huvuden i skam måste vi ha ett fungerande larmsystem där missförhållanden inte bara påpekas, utan kommunerna åläggs att åtgärda och en uppföljning direkt. Det måste finnas någon form av konsekvenser för de kommunpolitiker som missköter sina ålägganden, och det måste vara ett smidigt system där saker och ting går undan. Elevers skoltid är så kort och mycken skada hinner göras under ett läsår.
LikeLike
tack!
Jag försöker sortera ut motståndet mot kommunaliseringen som jag uppfattar som väldigt brokigt!
En del lärare romantiserar de fria arbetstiderna – jag förstår dem men menar nog att SKL har en poäng när de jämför läraryrket med andra yrken som ställer krav på närhet och arbetslagsgemenskap.
En del lärare tror sig få högre status genom direktledningen till staten, som i sig skulle ge någon form av legitimitet. Den tiden då kyrkan och staten tillsammans garanterade samhällets fortbestånd är förbi. Vi kanske kan sörja den förlorade auktoriteteten men jag ser ingen enkel väg tillbaka.
Själv erkänner jag mig omedelbart skyldig till en viss småskalighetsromantik. Usch – var kom den ifrån? Jag tror att en del byskolor är helvetet på jorden och tror egentligen på stora öppna enheter med mycket impulser!
Alternativet till utökade befogenheter för inspektionen att utdöma straff är ju att lita på den heliga marknaden. Men då måste nog föräldrarnas valfrihet bli ännu större – och nu svindlar tanken på vad som egentligen är kommunens ansvar i det här. Idag får de agera städgumma när de andra skummat mjölken.
LikeLike
Tack du, lita på den heliga marknaden *fnyser* vilken valfrihet finns för den fattiga ensamstående mamman som inte har råd att betala busskort till sitt barn för att kunna låta det byta från den kaosartade, resursberövade förortsskolan till den öppna, ljusa, utvecklande centrumskolan?
Inte mycket.
Vilka möjligheter har hon att påverka lokala politiker så att den skolan som finns för hennes barn får utökade resurser och kan bli lika bra som centrumskolan?
Inte många.
Kommunernas ansvar är mycket större än de vill låtsas om, och därför fallerar systemet. Klarar samtliga sveriges kommuner att bära det ansvar de ålagts? Jag är skeptisk, och en tillbakablick genom åren tycks gör mig inte optimistiskare i frågan. Tvärtom.
LikeLike
Ajajaj – den bollen la jag upp och får skylla mig själv.
Vi kan fnysa tillsammans åt tanken på att marknaden ska lösa skolans problem – men idag är det en realitet att de välbeställda väljer med fötterna och fattar mycket strategiska utbildningsbeslut för sina barn. Man behöver inte vara Bourdieu för att uppleva skolsystemet som starkt determinerande.
Frågan är om vi tror på kommunerna som den stora utjämnaren och rättviseskaparen. Det finns en hel del forskning som visar hur orimliga dessa förväntningar är – samtidigt väljer vi att leva våra liv som om den individuella friheten är det högsta värdet. Myten om valfrihet och möjlig klassresor är heliga – tanken på att kollektivt lyfta en stadsdel genom en väl fungerande skola borde vara minst lika stark!
LikeLike