Det nya läroplansförslaget laborerar med olika nivåer av ansvar. Jag läser i pressmeddelandet:
Förskollärarnas ansvar
Riktlinjerna i läroplanen gäller för alla som arbetar i förskolan. Idag är ansvaret uppdelat i två ansvarsnivåer, alla som arbetar i förskolan och arbetslaget. I Skolverkets förslag ges dock förskollärarna ett tydligare ansvar för det pedagogiska arbetet (min kursivering) genom att det tillkommer en tredje ansvarsnivå för dem.
Förskollärarna ska alltså ta ett tydligare ansvar för “det pedagogiska arbetet” och jag ställer mig frågande till denna formulering. Vad är inte pedagogik på en förskola?
Jag minns när Grynet Mollvig gjorde slut med Frank Andersson och han grät ut i pressen under rubriken:
– Hon tog mig bara för min kropp.
Nästa dag svarade Grynet:
– Fanns det något annat?
Tysta tankar 
Det kanske finns något högre i detta. I Lpo94 finns två nivåer: Alla på skolan och lärare som skall. Kanske det blir så att Skola 11 lägger till en nivå med att arbetslaget skall.
Kanske strävar de efter synkronicering eftersom Lpfö98 var först ut maed att sätta arbetslaget i centrum.
Den som lever får se…..
LikeLike
Omsorg och humanism!
LikeLike
Det är stor skillnad mot skolan där allt ansvar ligger på REKTOR.
Ärligt talat så försöker texten reda ut nivåer, men jag menar nog att de skapar nya problem.
LikeLike
Nja, i ett av områdena i Lpo94, 2.8 Rektors ansvar. I övrigt är det de två nivåerna jag besriver förutom strävansmålet.
LikeLike
Det är svårt med ansvar – i mina ögon är det ett existentiellt moraliskt begrepp.
Skollagen försöker beskriva det i juridiska termer och bryta ner det till någon form av arbetsbeskrivning.
Det blir lätt fyrkantigt.
LikeLike
Visst har myntet alltid två sidor.
Fyrkantigt, ja om man fastnat i detaljerna och som bekan sitter djävulen i detaljerna.
Men skollagen beskriver vissa juridiska krav på rektor, men det jag pratade om var läroplanens krav.
För det ska fungera tror jag båda sidorna på myntet måste korspondera med varandra.
LikeLike
Mats, bör inte lagar vara rätt fyrkantiga? Är de alltför runda och mjuka blir de svårapplicerade när de verkligen behövs, och det är dumt.
LikeLike
Jag tänker ansvar som i “erkännande” – att vi förskollärare genom den nyformulerade nivån skall ses som drivkrafter/motorer för verksamheten, som delegerar “pedagogiskt värde” till de uppgifter barnskötare och annan personal genomför.
Jag tänker alltså inte ansvar som i “utförande”, vilket jag får för mig du gör i inlägget?
LikeLike
Jag håller med dig, Janne.
LikeLike
En sorts arbetsledande och kontrollerande funktion alltså?
Jag är kanske misstänksam mot den våg av dokumentation och ansvarsutkrävande som drar fram genom landet. Med mål att uppnå och en massa kontrollstationer finns det gott om utrymme för att göra sig märkvärdig.
Min utgångspunkt är att alla tar ansvar efter förmåga – risken är stor att formaliseringar stör den här logiken:
– Det är inte min uppgift att tänka!
LikeLike
Det går nog inte att undvika en personlig nivå. Under mina 25 år i förskolan har diskussionen om förhållandet barnskötare/förskollärare funnits som en röd och trist tråd.
Min grundhållning är att betona verklig och inte formell kompetens. Barnskötarna har ofta varit alltför duktiga för att kunna marginaliseras i processerna. Den fackliga kampen för planeringstid har handlat mer om status i förhållande till skolan än friheten att använda tiden på bästa sätt.
Nu är det samma sak på högskolan. De disputerade förväntas ta aansvar för “det vetenskapliga” medan adjunkterna får syssla med sådant som mentorskap, känslor, relationer, metoder, skapande verksamhet och schemaläggning. Uppdelningen är helt galen och utgår inte från verksamhetens behov.
Det finns inte någon egentlig definition av vad denna “vetenskaplighet” egentligen är. “Den reflekterande praktikern” representerar fortfarande drömmen om att förena kropp och själ.
LikeLike
Mats, du beskriver din hållning som “att alla tar ansvar efter förmåga” och det låter ju både informellt och idylliskt. Men jag funderar över hur det blir i praktiken? Vem tar ansvar för att det faktiskt finns någon som har ansvar för varje ansvarsområde? På vems ansvar ligger det att ta på sig de ansvarsområden som blir över, som ingen har eller anser sig ha förmåga att ta?
LikeLike
Jag har goda erfarenheter av kollektivt ansvarstagande. De första tio åren på förskolan var enkla och chefen tog hand om fakturorna. Tillsammans utvecklade vi verksamheten.
Idag handlar det om att kunna peka ut och fördela skuld. Kanske det behövs när politikerna undrar var pengarna tog vägen. Kanske är det bra med formalisering för grupper som inte kan formulera sina krav på verksamheten. Kanske är det bra att kunna stämma pedagogerna om 20 år för att de har förstört mitt liv. Kanske är det nödvändigt att ha en fullödig dokumentation för att kunna sätta in rätt stödåtgärd vid rätt tillfälle.
Men just nu känns det som om utanverket är viktigare än innehållet.
LikeLike
Mats – det du beskriver låter ruskigt hemskt i mina öron. En skuldbeläggande ansvarskultur – Gud bevare mig.
För att ansvaret ska funger måste det alltid åtföljas med befogenheter. Utan befogenheter har du inget utrymme att agera. Befogenheterna ska ligga inom ramarna för de legala krav som finns på all verksamhet.
Det är inte bara skolan som är omgärdad av massor med styrdokument. Ta bara den bransch jag själv ursprungligen jobbade i – byggsvängen – finns väl ingen mer genomreglerad bransch med lagar, normer mm som staten ställt upp för att du ska få bedriva verksamheten.
Och om det där bara var ett utanverk skulle innehållet snabbt rasat ihop. Det du ser i länder som inte har en utvecklad infrastruktur hur man bygger hus.
Du menar väl inte att vi ska ha en skola som skulle kunna liknas med byggkonsten på Sumatra, som inte står pall vi jordbävningar?
LikeLike
Mats, du beskriver dina erfarenheter av kollektivt ansvarstagande, och de är positiva. Tyvärr vet både du och jag att det inte alltid fungerar lika bra. Hade ni en formell ansvarsfördelning eller var det någon som växte fram? Vem hade fått stå till svars om någon eller några inte tagit sitt ansvar? Vad hade hänt om en konflikt uppstått i gruppen?
LikeLike
Nej – det är nästan som att beskriva en annan planet när jag tänker på förskolan i slutet av 70-talet.
Så länge alla var nöjda kunde vi odla myten om vår egen autonomi. Glada föräldrar och budget i balans – sen fick vi nog vara ifred…
Tids nog försökte överbyggnaden (politiker och centrala tjänstemän) ta tillbaka initiativet och jag är fortfarande inte helt övertygad om att kvaliteten har ökat.
Det här är svåra frågor och jag är inte övertygad anarkist – men det här kontrollerandet står mig upp i halsen just nu. Det är svårt att hitta balansen mellan statens krav på likvärdighet och deltagarnas möjlighet till någon form av inflytande.
Jag har hört talas om något som kallas “frirum” men det blir mindre och mindre – utrymmet för förhandlingar mellan, barn, lärare och föräldrar krymper.
Kanske är denna form av demokrati en charad och när det kommer till kritan “måste någon ta sitt ansvar”. Det ger läraren ett visst överläge i de här diskussionerna och kanske är det möjligt att undvika konflikter på det gamla vanliga sättet: Makt.
Vad brukar hända när det uppstår konflikter? Första reflexen är väl att leta efter regelboken och se vem som egentligen har rätt. Om det inte funkar så prövar vi med demokrati? I tredje hand får vi väl överlåta till chefen?
Ett allvarligt problem i förskolekulturen är den olyckliga dragningen till koncensus och lägsta möjliga ambitionsnivå. Det kanske var gemenskapens onda sida?
LikeLike
Anarki är svårt i praktiken. Det kräver förfärligt mycket av alla inblandade, framförallt en ärlighet och en generositet som nog är svår att frammana för de flesta människor.
Lägsta möjliga ambitionsnivå, vad innebär det rent konkret? Att alla var lika lata, att man anpassade takten efter den som gick långsammast fram i utvecklingen och gav de snabbare sysselsättningsterapeutiska uppgifter så länge, att man blängde surt på den som försökte komma med initivativ som skulle kosta tid och ansträngning tills den felande initiavisten rättade in sig i ledet igen, eller något helt annat?
Det låter ärligt talat varken särskilt pedagogiskt eller utvecklande för barnen!
Ett par frågor väcker din kommentar: var finns kommunikationen i det hela? Jag saknar den i din beskrivning, peka gärna ut den.
Hette det inte dagis och lekskola på den tiden? Skedde något med er självbild när namnet byttes till förskola?
LikeLike
Det du beskriver (passivisering och minsta möjliga ansträngning) är ett känt problem och jag ser det mer som ett utslag av kvinnodominans än brister i hierarkisk organisation. Samtidigt var en del av oss skolade i vänsterns möteskultur som ofta var starkt polariserande.
Till viss del kan jag undra över min egen utveckling i denna miljö – jag flirtade med tanken på att omdefiniera maskulinitet och levde nog upp till myten om velourmjukis. Men det var min egen resa och jag kan inte skylla förvirringen på någon annan.
Den formen av destruktiv gruppdynamik som du beskriver känner jag inte igen – tvärtom fanns det en inspirerande generositet som jag saknar i mer hierarkiska organisationer. Barnen stod i centrum och de flesta av oss hade stark yrkesstolthet.
Jo namnet har skiftat. Barnstugeutredningen 1972 använde ordet förskola och det är många som knyter det till pedagogik och kvalitet. Lekskola bytte namn till deltidsgrupp vilket senare blev sexårsverksamhet och förskoleklass.
Min alldeles privata och ganska obskyra hållning är att jag gillar ordet daghem (eller dagis) – dimensionerna “omsorg” och “fostran” är minst lika spännande och betydelsefulla som “lärande”. För många barn var förskolan verkligen ett “hem” på dagen. Det behöver inte innebära att vi tar över föräldrafunktionerna (vad nu det är).
Begreppet “lekskola” menar jag är lysande och “lekis” tolkar jag bara som kärleksfullt. För mig är leken något djupt seriöst och jag har svårt att se något verkligt lärande utan lek. Problemen i dagens skola handlar delvis om att den tömts på innehåll och att leken marginaliserats.
Ordet “förskola” menar jag är olyckligt – det kan tolkas som en betoning av institutionens skolförberedande funktion. Då har inte aktiviteterna ett eget värde. Engelska pedagoger undviker begreppet Presschool med liknande motiv.
Ja – bytet till “förskola” kanske förändrar självbilden hos en del som gärna vill knyta verksamheten till skolan och tror att statusen växer ur detta. Jag har kolleger som tror att allt före 1998 (året för första läroplanen) var ett svart hål. För mig var det inte så. Dagens pedagoger tycks vara fixerade vid dokumentation på ett sättsom gör mig bekymrad. En del verkar vara räddare för att göra fel än glada för att göra rätt.
Men, som du förstår är detta min berättelse. Inget uttryck för en officiell hållning i frågan. Jag vet vad jag ska säga till studenterna…
LikeLike
Jo, jag förstår att det är din berättelse och just därför är den extra intressant.
Kan det vara så att sammanblandningen mellan barnpassning och pedagogik ställer till det?
Hur man än vänder sig har förskolan/dagis en viktig funktion att fylla, både utrymmet för den fria leken med allt vad den innebär av social träning, samspel, träning i att följa, skapa, anpassa och bryta mot regler, grovmotorik, samarbete etc och den mer styrda verksamheten med rim, ramsor, rytm, finmotorik och så vidare. Utan detta blir skolstarten många gånger svårare för eleverna, och jag föreställer mig att det är lättare för förskollärare att utföra denna del av arbetet, den som förbereder barnen för skolstarten, om de är medvetna om inte bara vad som behöver övas, utan också varför. I det sammanhanget blir dokumentation och måluppfyllelse inte så konstigt. Det ska givetvis vara relevanta mål (vi vet ju t ex att ett visst mått av finmotorik krävs för att kunna föra en penna och forma bokstäver, att en viss grad av fonetisk uppmärksamhet krävs för att kunna lära sig skilja de olika fonemen och koppla dem till rätt grafem etc) som inte i någon grad skall sortera barnen, såklart, utan fungera som en kommunikation till den som är ansvarig för nästa steg på bildningstrappan.
Samtidigt har förskolan en viktig funktion att fylla som en plats för barn att vara just barn, ett slags hem utanför hemmet, helt utan läroplaner och styrning.
Är det så att det blir en kollision här ibland?
Du skriver “Det du beskriver (passivisering och minsta möjliga ansträngning) är ett känt problem och jag ser det mer som ett utslag av kvinnodominans än brister i hierarkisk organisation” hur menar du då?
LikeLike
Den här fixeringen vi relationer tror jag går att beskriva som en feminint kodad företeelse. Männens s.k. uppgiftsorientering är delvis en romantisering av handlingskraft och jag tror att den här uppdelningen riskerar att bli både fördomsfull och självbekräftande.
Men många männen upplever det här frossandet i relationer som främmande och i någon mån exkluderande. Man hänger helt inte med i tolkningsarbetet av de subtila relationsmarkörerna. Eller väljer att inte bry sig.
När det gäller mötet mellan omsorg och pedagogik är det lätt att gå vilse. Den hyllade svenska modellen med en förening av de båda (educare) är svår att förklara för dem som följer klassisk utvecklingspsykologi med tydliga stadier och linjär utveckling.
Det obehagligaste exemplet på de här formerna av “skolförberedelserna” tycker jag är långa samlingar på småbarnsavdelningar där barnen ska lära sig sitta still eftersom “det har de nytta av när de börjar skolan”.
Kanske är det jag som inte tror på den här uppdelningen mellan formellt och informellt lärande. Det fungerar inte så för mig att jag kan säga vem som har lärt mig något. Det känns som om jag har tagit reda på det mesta själv.
LikeLike
Aha! Tja, vi har ju diskuterat problemet med kvinnodominansen inom både förskola och grundskolans tidigare år, och det tycks inte bli någon bättring på den fronten. Och det är synd, det går ut över den nödvändiga balansen.
Balansen mellan kvinnligt och manligt, balansen mellan lek och allvar, balansen mellan omsorg och skolförberedande, balansen mellan teoriernas ensidighet och verklighetens komplexitet. Balansen mellan utvecklingsteorier och educare. Den balans som förbereder eleverna för skolan så att de står rustade och beredda för vad som förväntas av dem när de kliver in i sitt klassrum för första gången, får sin egen bänk och upplever den där himlastormande känslan man bara upplever den dagen, när man tar sitt första steg över tröskeln till skolan, sitt första steg in i vuxenvärlden. Den balansen är det jag tänker på.
Så hur hittar vi fram till en position där vi kan hålla balansen utan att göra våld på oss själva?
Jag tror, men det är min högst personliga teori, att ju mer förskollärarna vet om varför barnen behöver öva olika förmågor och lära sig hantera saker som socialt samspel etc ju mer kan de slappna av och applicera sitt kunnande i en praktik där educare råder, och ju mindre tokfel som det där med stillasittandet blir det och ju bättre rustade är ongarna när de tar det där magiska steget över tröskeln. En av nycklarna torde alltså vara fortbildning, utbildning, vidareutbildning och varför inte en del verksamhetsförlag utbidildning inom andra områden i skolan, så att man kan få en bild av vad som leder till vad och hur och varför och sånt?
LikeLike
Jo det låter klokt och bra – kunskap kan aldrig vara fel.
Problemet är kanske att läroplansförslaget går mot formaliserat ansvarstagande och att proklamationerna om lekens betydelse ekar en smula ihåligt mot de detaljerade lärandemålen som sipprar ner i form av IUP och dold normativitet.
För mig är nog den viktigaste frågan att motverka fragmentariseringen. Lek behöver tid, frihet och stimulerande platser ostördhet. Idag är många förskolor upptagna med att organisera verksamheten i åldersindelade grupper med ett vuxenstyrt innehåll som ofta är märkligt likt skolans.
De flesta barn lär sig att det inte är lönt att börja leka eftersom de ändå kommer att bli avbrutna av någon som tror sig veta vad de behöver “träna”. Så grundläggs uppgivenheten vi möter i högre åldrar.
Men jag är med dig – drömmen om balans kan synas idealistisk men helt nödvändig om vi inte ska fastna i onödiga polariteter. Samtidigt rasar en maktkamp under ytan.
LikeLike
Och samtidigt vet vi att barn som inte får leka ifred utan rusar från den ena aktiviteten efter den andra får både magsår, sömnsvårigheter, anorexia och fan och hans mormor!
Jag tror att fragmentiseringen är en konsekvens av bristande utbildning. Faktiskt. Jag tror nämligen att det är så att förskollärararna är alltför osäkra på sin egen roll och på barnens utveckling att de överorganiserar för att se ut som om de vet mer än de vet. Förstår du hur jag menar?
Om förskollärarna vore säkrare i sin egen roll och sin egen kunskap skulle de kunna låta barnen leka i långa, utvecklande pass och coolt stå vid sidan av och bara peta in en finmotoriktränande pärlplatta här och en skrivrörelsetränande tuschpenna i vacker lockande färg där, styra över en stimmig grupp till en grovmotoriktränande eftermiddag i närmaste park med klätterinbjudande träd och en pyssleglad tös till ett träningspass för den spatiala förmågan i närmaste legohörna. De skulle med förtjusning kunna ägna sig åt att rimma och ramsa, sjunga och tramsa i timtal, läsa högt och prata om vad de läst utan att ägna sig åt en enda tillrättalagd övning, trygga i insikten om hur de lägger grunden för framgångsrika högskolestudier.
Så mer utbildning åt förskollärarna, de behöver den tryggheten som kommer från att veta vad man gör och varför!
LikeLike
Jag önskar att det är just den utbildningen vi erbjuder. Tyvärr finns det en hel del aktörer som har starka åsikter om innehållet och maktkampen drabbar antagligen den idylliska bild du målar upp av kunskap som väg.
Idag känns det mer som politik och jag är inte bara stolt över balansen mellan utbildningens olika delar.
Der retoriska figuren “reflekterande praktiker” är extremt utmanande. Just nu känns det som om vi utbildar “reflekterande teoretiker” och jag är osäker på hur arbetsgivaren förhåller sig till dessa blivande lärare.
LikeLike
Så frågan är kanske hur man tar steget vidare från reflektarande teoretiker till reflekterande praktiker? Jag tror de reflekterande teoretikerna är mycket viktiga i er utbildning, det är bland annat deras uppgift att förklara för de aktörer med starka åsikter men kanske inte fullt lika välutvecklade insikter varför det är viktigt att klättra i träd, varför det är viktigt tävla utan att alla vinner, eftersom ingen kan lära sig bli en bra vinnare utan att ha förlorat, på vilket sätt dockvrån är lika viktig för framtiden som legohörnan, hur hammaren och pärlplattan är likvärdiga etc. Men de reflekterande praktikerna är lika viktiga de! Idealet är en trivsam blandning av båda sorterna, och så en och annan tant också som bara är rar och gullig och snäll. För det har också sin plats.
Det är inte idylliskt, tvärtom. Det är målmedvetet seriöst pedagogiskt arbete, det är grunden för det utopia jag vill se, det land dit människor vallfärdar från öster och väster, söder och norr för att ta del av vår fantastiska utbildning!
(ursäkta, jag svävade iväg där ett ögonblick)
LikeLike
Let´s get carried away!
Låt oss bli bortburna…
Fast just nu är det en ganska hård kamp och de som blir bortburna representerar just gruppen “reflekterande praktiker” och den nya gruppens kompetens är ganska svår att beskriva.
Jag tror att sådant som lekens eller musikens värde är kvaliteter som är ganska svåra att förmedla på ett teoretiskty plan – däremot händer det väldigt mycket när vi har gemensamma erfarenheter och försöker beskriva hur vi påverkas av dessa. Men vi närmar oss den intuitiva kunskapens minerade fält.
LikeLike
Det är intressant hur olika vi ser på saker och ting – jag tror det har att göra med att vi ser det från olika håll.
Där jag ser i retrospekt ser du början och våra intryck blir så helt olika. Ur mitt perspektiv är det ofta rätt tydligt vad som kan härledas ur vad, och vilka bitar som försummats när saker och ting inte fungerar på min nivå, för dig ser det annorlunda ut, du har ett annat perspektiv… Åh, så svårt det är att sätta ord på!
Förstår du hur jag menar?
LikeLike
Jag tror att det handlar om ifall man låter sig själv kategoriseras och jag är nog extremt överkänslig inför situationer när andra tror att de vet vem jag är och vad jag kan.
De här tydlighetshierarkierna manligt/kvinnligt, teoretiker/praktiker, konst/vetenskap, äldre/yngre barn, arbetarklass/medelklass, mål/metod, naturvetenskap/humaniora, produkt/process, individ/grupp … suck …jag verkar kunna hålla på hur länge som helst och rabbla kategorier som jag inte känner mig bekväm med!
Antagligen är det påfrestande för omgivningen att möta det här postmoderna positionsprövandet – men just nu är det ett överlevnadsvillkor om jag inte ska reduceras som lärare.
LikeLike
Tror du? Oj, så uppfattade jag inte alls diskussionen!
Tvärtom, rent av. Jag tänker att den helhetsbild som är nödvändig för att man skall kunna vara en tillräckligt god pedagog (hej Winnicott!) kräver att man inser att alla sådana uppdelningar bara är sätt att beskriva enskilda små delar av det som är helheten, att undersöka en del i taget för att få en djupare förståelse för helheten. Jag tänker att man som tillräckligt god pedagog är medveten om att dessa delar finns, och att om man struntar i en eller sju eller femton delar, av vilken anledning det vara månde, blir det hål i helheten, men att man samtidigt har väldigt klart för sig att helheten inte är ett legobygge som man kan plocka isär och ta en bit i taget av.
Jag tänker också att för den rätt oinsatte, politikern till exempel, kan det bli enklare att se helheten om man visar delarna en och en, det blir kanske mindre överväldigande och lättare att överblicka då. Om politikern i exemplet skulle ifrågasätta nyttan av sångstunder kan man ta honom/henne vid handen och leda henne till just den biten och visa och förklara. Undrar h*n sen över nyttan med fri lek går man till den biten och visar och förklarar. Huvudsaken är att man är tydlig med att alla bitarna är viktiga, i lika hög grad, och att alla behövs. Någon hierarki finns inte när det gäller de olika bitarna i undervisningen och verksamheten.
Lyckas jag förklara hur jag tänker, tro?
LikeLike
Jo du förklarar bra och den här formen av reduktionistisk lotsning kanske är nödvändig. Helhetstänkandet riskerar att bli totalitärt och mystiskt. Jag ser uppenbara fördelar med att dela upp utveckling under mål och ämnen.
Idag mötte jag nyantagna studenter och vi diskuterade vad som förväntas hända under deras utbildning. Ett enkelt sätt att beskriva resan är att se det som att jag ska se till att de plockar med sig saker och redskap som de lägger i en ryggsäck. Dessa ska de sedan kunna ta fram vid behov – där ute någon gång i framtiden.
Baksidan av denna modell är att de blir objekt för mina omsorger och jag riskerar att överlasta dem med prylar som jag tror de kommer att behöva. Den nervösa mamman har packat ner tre galonbyxor för säkerhets skull.
Men antagligen kan jag förklara varför jag väljer att packa ner just de här prylarna på ett övertygande sätt – åtminstone för mig själv…
Jag tycker mycket om “Good enough-tänket” – men är betydligt mer osäker på om det går att förklara värdet av upplevelser för någon som inte har varit med om dem?
Är det inte något med språket som inte riktigt räcker till? Men den gode pedagogen ger naturligtvis inte upp inför utmaningen att övertyga politiker!
LikeLike
Jo, precis.
Problemet med helhetssynen är just det mystiska, aka hemmablinda. Allt det där underförstådda, de där koderna som de insatta förstår, de där interna förkortningarna som är förbaskat praktiskt vid internkommunikation men fullkomligt förödande när man vill kommunicera med någon som befinner sig utanför.
Jag levererade precis en sån kod till dig när jag skrev om den tillräckligt gode pedagogen och sen vinkade till Winnicott. Du vet, och jag vet att du vet, vad jag alluderar till. Den som är insatt kan räkna ut det med hänvisningen till Winnicott, men den som inte alls känner till honom kan bli helt lost och räkna ut mig som en skum en, redan där.
Detta vet jag, och ändå snubblar jag direkt över första bästa tuva.
Det är inte språket som inte räcker till *klappar språket beskyddande och viskar uppmuntrande till det*, det är vi som tar genvägar även när vi guidar någon som skulle behöva gå hela vägen runt för att se även det som fanns i hörnet, det vi sett så många gånger att vi tar det för givet.
Och det gäller nog både när vi pratar med studenter och när vi pratar med politiker, det.
LikeLike
Jag är rädd att vi klampar ut i ett nytt spännande ämne och samtidigt tror jag inte vi kan undgå frågan.
Roger Säljö har dominerat svensk pedagogisk forskning och i den traditionen är det talade och skrivna språket den högsta kunskapsformen. det blir alltså både mål, mening och metod. Andra värden riskerar att marginaliseras och detta blir extra tydligt i möten med andra uttrycksformer som då blir en sorts hjälpgummor i den heliga språkinlärningens tjänst.
Marner och Örtegren utvecklar problematiken väl i “En kulturskola för alla”
http://www.educ.umu.se/~marner/artiklar/En%20kulturskola%20f%F6r%20alla.pdf?uri=scam%3A//publ/146&cmd=view
Du har naturligtvis rätt o-m målet är enbart effektiv kommunikation – då gäller det att ha skarpa begrepp och entydiga definitioner. problemet är att det där språket (som du gullar med) är en totalitär djävel som tror sig kunna förklara allt. Om inte upplevelsen går att beskriva – ja då finns den inte!
LikeLike
Tvärtom, Mats, om upplevelsen finns, då går den att beskriva! Språket är andra uttrycksformers hjälpgumma, och den heliga språkinlärningen är platt intet om det inte finns något att applicera språket på. Vad är ett språk utan kultur, utan musik, konst, upplevelser, människor? Utan gräl och poesi och kärlek och drama, utan lek och skratt och gester och dans? Inte ens Iors tomma ballong var tommare än ett språk utan innehåll.
Språket är en avbild av sinnevärlden, och inte en gnutta mer. Det går att bända och böja och vrida och omvandla, leka med och anpassa efter behoven allteftersom de uppstår. Låt ingen lura dig att tro något annat!
Det kan användas som ett vapen, visst kan det göra det, men är precis som hammaren ett användbart verktyg, på samma gång.
LikeLike
“om upplevelsen finns, då går den att beskriva! ”
Vilka konsekvenser får ett sådant påstående?
Om jag inte kan sätta ord på upplevelsen – finns den inte då?
Jag tror att du har rätt i en form av minnesteknisk och kommunikativ mening. Språket blir då en sorts sökmotor för att aktivera lagrade erfarenheter och transportera upp dem till någon form av medveten språklig nivå.
Men nog är det så att människor utan det verbala språket kan ha rika och starka upplevelser utan att de behöver formuleras. Är det inte en väldigt auktoritär tanke att känslan måste benämnas?
Jag kan tänka mig en rent fysisk kärlek. I alla fall en liten stund.
LikeLike
Om du inte kan sätta ord på en upplevelse är språket i det ögonblicket otillräckligt, och du kan t ex ta till onomapoetiska uttryck som WOW! WOOSH! mmmmmmmm…. eller liknande. Det är också i sådana tillfällen nya ord och uttryck myntas, ty upplevelsen är, upplevelsen finns och språket kan bändas till att beskriva den.
Jag har inte sagt att en känsla MÅSTE benämnas. Jag har sagt att språket, och språket, vördade cyberbroder, är mer än det verbala, kan töjas och vridas och utvidgas till att beskriva känslan, åtminstone i någon mån, om man så önskar.
Vilka refererar du till när du skriver “människor utan det verbala språket”?
LikeLike
Jag tänker mig att man kan välja bort orden av olika anledningar – kanske för att de skapar en hinna mellan mig och det där som vi kallar verkligheten. Själva benämningen är en distansering som banaliserar upplevelsen.
(Visst har vi trevligt nu?)
Jag anar att vi närmar oss det semiotiska fältet där allt är mer eller mindre text och då kanske det är meningsfullt att luska i det som bygger på överenskommelser och sådant som är att betrakta som mer privata spontana uttryck – sådant som bara vär meningsfullt för oss själva.
Jag tror att semiotikerna gärna talar om avsikt och betydelsebärande beståndsdelar. Just det verbala och skriftliga språket har en särskilt hög abstraktionsgrad som gör det effektivt för att sprida civiliisation, men också stendött i fråga om att översätta känslor.
När jag var 11 år bad min lärare mig att förklara hur det är att vara färgblind – jag grubblar fortfarande över hur hon menade!
LikeLike
Aha, men den som faktiskt väljer bort orden har dem ju ändå, annars kunde h*n inte välja bort dem, inte sant? Jag upplever att det är oerhört individuellt, för somliga upplevs orden som en hinna över verkligheten, för andra är det orden som avlägsnar hinnan och gör verkligheten verklig.
Båda sorter finns, och båda sorter måste få finnas.
Att översätta känslor är något helt annat än att beskriva känslor, som i sin tur är något helt annat än att tolka känslor, som ju alls inte är detsamma som att förklara känslor.
En dikt som får dig att känna något, har den översatt, beskrivit, förklarat eller kanske förmedlat en känsla från poeten till dig? Är det ordens innebörd som bär detta budskap, eller är det melodin i texten, är det ordföljden, radbrytningana eller är det något helt annat?
Det är också verbal kommunikation.
(Jag lurar på om din parentens var sarkastisk eller uppriktig?)
LikeLike
Förlåt – det var en dum parantes. Inte sarkastisk mer som ett exempel på hur bekräftelsepundare ibland lyckas trasa sönder stämningen genom att tala om för alla hur trevligt det är (Fast trevligt är nog ett svårt ord att återvinna till vanligt bruk)
Dina exempel från diktens värld är belysande men jag håller inte med. Det verbala (denotativa och konnotativa aspekterna) tränger undan de andra sidorna av språket.
Jag tror att semiotiker är intresserade av ordets ljudhärmande karaktär och poeterna är kanske mer besatta av ljuden än innehållet. Marner och Örtegren talar om mediespecifika kvaliteter. Det är i första hand musik! Jag spekulerar att det är ett ursprungligare sätt att kommunicera än det verbala som är en relativt ny företeelse i evolutionen.
På samma sätt tänker jag att det finns konstnärer som vill göra bilder som inte låter sig översättas till text (inte ens vidgad text). Drömmen om den rena bilden som inte är beroende av att försöka avbilda något eller uttrycka något kanske är en idealisering av det som skulle vara “ren form” eller skönhet – men jag förstår tröttheten inför ala som vill tolka eller pressa in betydelser i verk.
Så mitt trotsiga påstående är “allt är inte text” – förlåt alla postmodernister…
LikeLike
Vi polariserar och jag är nog rätt svag för ord i alla fall…
Det är kanske de totalitära anspråken som retar mig.
Kanske är det samma förolämpning som Freud levererade mot tanken på jaget som inte längre är here i sitt eget hus – det mest spännande händer under ytan!
LikeLike
Be inte om ursäkt, parentesen väckte mitt intresse och ville veta vad som låg bakom, så istället för att godta en onödig ursäkt tackar jag för förklaringen.
Sannolikt är det ett äldre sätt att kommunicera, men formuleringen ursprungligare har en underton av äktare, genuinare, sannare som jag inte är riktigt glad åt. Människor har kommunicerat med visslingar, trummor, röksignaler, bilder, gester, hållning, klädsel, kroppsmodifiering, placering, ljud och meningsbärande ljudbilder längre tillbaka än någon av oss, kollektivt, arkeologiskt eller mytologiskt, kan minnas, och alltsammans är språk i någon mening. Ett sätt att överföra ett budskap från en individ till en annan, från en individ till en grupp, från en plats till en annan och från en tidpunkt till en annan. Denna kommunikation är äkta och genuin, men inte äktare eller genuinare än den vardagliga verbala kommunikation t ex vi ägnar oss åt här.
Jag ber om ursäkt, jag avviker från vår avvikelse från ämnet.
Var var jag?
Jovisstja!
Du beskriver (i ord, om jag får vara lite näsvis) “att det finns konstnärer som vill göra bilder som inte låter sig översättas till text” Man säger att en bild säger mer än tusen ord. Jag skulle vilja sticka ut hakan en aning och hävda att ett väl valt ord i rätt tid kan säga mer än tusen bilder.
LikeLike
ps vaddå för totalitära anspråk? *tittar fundersam på språket som ser alldeles oskyldigt ut*
LikeLike
Min språkfientlighet är kontextuell – Högskolans besatthet av skriftliga färdigheter är totalitär. Därför är jag just nu angelägen om att hitta vägar som inte är uppknutna till vanlig text.
Men – det är naturligtvis omöjligt att vara antiintellektuell och antiteoretisk utan att uppbåda sina yttersta verbala krafter. Du känner säkert till varför Sokrates inte ville ha sina tankar nedskrivna. Texten gör läsaren dum och lat. Jesper Svenbro reder ut i Myrstigar – det är en av de mest provocerande texter jag vet.
Samma misstro fanns mot telefonen:
– Vad ska folk prata med varandra om?
Och nu mot bloggarna:
– Vem ska läsa all denna text?
Vi lever i föränderlig tid och det är meningslöst att spela ut olika uttrycksformer och språk mot varandra.
Ordens främsta kvalitet (och nu tänker jag på ditt avslutande exempel) är kanske seras abstrakta karaktär och att de inte är ikonografiska. De syftar inte på ett enkelt föremål och mottagaren äår tvingad att konstruera inre bilder. Om vi har gemensamma referernser kan dessa säkert bli tusentals!
Om ursprunglighet – ja, det innebär inte att det skulle vara sannare eller mer äkta. (Folkmusik är ingen given kvalitet för mig). Vi är nog överens om att det inte finns någon given hierarki mellan olika språk – men i min värld är detta en udda hållning. I den Gutenbergska galaxen tilldelas bild och musik roller som kunskapstransportör, dekoration och underhållning.
Och på högskolan varslar vi…
LikeLike
Texten må göra läsaren dum och lat, men ger en samtidigt möjlighet att kommunicera med någon som befinner sig hundratals mil och hundratals år bort!
Jo, du har rätt, en av ordens främsta kvalitéer är deras abstrakta karaktär, och det är samtidigt en av de kvalitéer som gör det så svårhanterligt.
Att ni varslar på högskolan tycks, för en utomstående betraktare, mer som en panikreaktion än ett rationellt beslut. Man får intrycket av att ni springer rakt ut i ett dimmigt något utan några riktpunkter alls. Men jag står bara utanför, jag vet inte vad som egentligen pågår bakom kulisserna.
LikeLike
Panikreaktion är nog en bra beskrivning – samtidigt finns det en rationalitet som handlar om makt och positioner.
Jag vacklar mellan de två förklaringsmodellerna. Båda är ganska obehagliga.
LikeLike
Det är de.
Jag undrar var de blivande lärarnas framtida elever hamnar i ekvationen?
LikeLike
De blivande lärarna försöker nog manövrera genom minfältet med sedvanlig slughet. En del naiva traskar ut och tjänstgör som varnande exempel för övriga. (ouppps – där gick en gräns)
En stor del av socialiseringen sker under deras VFU. Där utgör den institutionella trögheten en form av trygghet som gör att de inte behöver dras in i de allra snabbaste svängningarna.
På gott och ont.
P.S. Jag inser att detta inte är mitt allra kaxigaste inlägg och att jag borde jobba med min självkänsla.
LikeLike
Du borde kanske det.
Din beskrivning av de blivande lärarnas äventyr på fältet påminner mig om hur det går till när skölpaddsungarna kläcks, har du sett det någon gång? Ett litet antal ivriga gynnare kravlar sig från det skyddande boet ner till vattnet, och klarar de sig följer de andra efter. Blir de ihjälhackade av fåglar (och det blir de ofta) stannar de andra och väntar, och skickar efter ett tag ut ett nytt litet gäng som får testa om det fungerar.
Jag läste om en grupp turister som åsåg skådespelet och drabbades av det blödande hjärta människor ibland drabbas av. De rusade fram och räddade de ensamt strävande skölpaddsungarna från fåglarna och såg till att de kom säkert i vattnet.
Resultatet blev en massaker. När de första nått vattnet myllade resten fram, i tron att de också skulle nå vattnet i lugn och ro. Fåglarna blev fler och fler, och festade i sig de allra flesta skölpaddsungarna. Turisterna lärde sig kanske en läxa?
Jag säger inte att ni är dessa turister, inte alls, men kanske kan det ändå finnas något gott i att minnas att man ibland måste härda sitt hjärta för att inte i all välmening ställa till en katastrof?
Det känns som ni kan behöva det framöver.
LikeLike
Ärligt talat så går många av oss och väntar på en proposition om ny lärarutbildning som ryktena säger kommer att vara enastående detaljstyrande och traditionell.
Vi som jobbar här intar en avvaktande hållning och bara de mest hängivna längtar efter att få kasta sig in i arbetet med att tolka de nya direktiven.
Kommer du ihåg scenen där Peter Pan sitter bakbunden på en klippa och väntar på att tidvattnet ska dränka honom. Han säger ungefär så här:
– Jaha, nu kanske jag dör? Det ska bli ett spännande äventyr!
Riktigt lika modig är inte jag.
P.S. Har jag hittat på den här scenen själv?
LikeLike
Inte alls, han sitter där och tittar upp mot himlen och citerar med skälvande stämma Aristoteles “to die will be an awfully big adenture” (jag har precis filmen Finding Neverland på skärmen framför mig, förbereder vårterminen, och tycker att det var nästan ett läskigt sammanträffande att du valde just den scenen just nu…)
Jag föreställer mig att det är bättre att veta vad man har att handskas med än att vänta i spänning på att täckelsen skall falla och bara ana konturerna av det som finns därunder, som ni gör nu.
Jag hälsar på er i eftermiddag, har aldrig besökt Orkanen tidigare så det blir spännande. Namnet tilltalar mitt dramatiska sinnelag =) och jag lovar att strö lite älvastoft i hörnen innan jag går!
LikeLike
Kom gärna in och hälsa!
jag sitter på C239
0705-194201 – oupps – Batterivarning!
LikeLike
*adventure givetvis!
LikeLike
Oh tack, det gör jag gärna om du är kvar när jag kommer!
LikeLike