Att vakna till Jan Björklunds mästrande röst är ett dåligt tecken för dagen. Marie Granlund försöker presentera någon form av socialdemokratiskt alternativ till alliansens skolpolitik.
Jag vet inte om det är särskilt stor skillnad mellan “att ställa krav” och “vi har höga förväntningar”? De lät märkvärdigt samstämmiga bakom de yvigaste anklagelserna.
Problemet med resurser och direkta kopplingar till resultat aktualiseras genom Mariann Enös undersökning i Malmö. Vilka effekter gav de 148 miljonerna?
– Icke rett mange, som danske säger!
Vi slarvar inte med kvastarna
Tysta tankar 
“vi har höga förväntningar” känns aningen fulare, det finns utrymme för besvikelse och dåligt samvete där när man inte lyckats uppfylla de höga förväntningarna. “att ställa krav” är mer rakt på sak, där blir det på sin höjd lite ilska men inga sårade känslor när kraven inte efterlevs.
LikeLike
Det finns glidningar som pekar åt det individualiserande perspektivet.
Dickens “”Great expectations” översattes till “Lysande utsikter”.
En nätrecension:
“Genom huvudpersonen Pip får vi följa med på en resa från fattig, föräldralös landsbygdspojke till rik stadsbo och alla de förändade förväntningar som detta innebär. Vad väger tyngst lojalitet och kärlek eller pengar och framgång? Pip har höga förväntningar på livet och tror att det är möjligt att förändra sitt liv, han har “great expectations””
Om jag minns rätt var det en ganske obehaglig historia om hur framgången förändrar personligheten. Detta är ett exempel på vag skenbildning från filmens värld. Poängen är att det är Pip själv som har förväntningarna!
LikeLike
Jag har inte sett filmen, bara läst boken och dessvärre inte i den svenska översättningen ens, kanske är det därför jag inte riktigt hänger med i din referens?
LikeLike
Jag tänker att det finns en spänning mellan Pips amoraliska klassresa och den moraliserande hållning som gestaltas i det socialdemokratiska “höga förväntningar”.
Vem är det som har förväntningar på vem?
LikeLike
På så vis.
Dickens var ju tämligen samhällskritisk och rätt moralisk av sig, så att en sådan spänning finns känns fullt rimligt. Samtidigt, om jag inte minns fel (men det är möjligt, jag är inte särskilt förtjust i just denna Dickensroman och har inte läst den på många år), så finns där en uppmuntran till läsaren, en slags ‘ge inte upp hur hopplöst det än tycks, straffångar och murknande bröllopstårtor till trots så kan det hända att du lyckas ta dig en bra bit uppåt samhällsstegen!’
Finns det något sådant drag av uppmuntran i någondera svensk nutida politisk linje? Jag tror det behövs!
LikeLike
Den sortens “jävlaranamma” är ju intill förväxling och förblandning lik “satsa-på-dig-självretorik”.
Frågan är om individuella klassresor innebär ett automatiskt avståndstagande från kollektiv moral?
Samtidigt behöver vi på alla sätt uppmuntra individer som ger sig in på den spännande resa som utbildning innebär. Jag funderar över hur den här politiken ska se ut.
LikeLike