Jag besöker studenter som är i slutet av sin utbildning. En del lyckas använda estetiska uttrycksformer på ett sätt som gör mig väldigt glad. I dansen är det möjligt att uttrycka erfarenheter och känslor.
Jag väntar mig inte att Skolverket ska ta upp dans som en evidensbaserad metod mot mobbning.
Men är fortfarande tagen av hur skickligt studenten gick från komplicerade rörelserna till allvarliga samtal.
Tysta tankar 
Och hur fick du till det här….
LikeLike
“Jag väntar mig inte att Skolverket ska ta upp dans som en evidensbaserad metod mot mobbning” skriver du.
Ok, kanske inte sådär på direkten men har di lite vett borde de sannerligen dunka på med resurser för att forska och utvärdera metoden. Jag är fullkomligt övertygad om att det funkar, och skulle gärna se det avhandlat.
LikeLike
Jag var nog lite otydlig.
Skolverkets satsning på “lärarsäkra” evidensbaserade metoder är en patetisk parodi på försök att imitera naturvetenskapens kunskapssyn.
De goda ambitionerna innebär risker för att de här fyrkantiga rekommenderade modellerna monopoliserar tänkandet. De erfarna lärarna vet att det inte finns några enkla snabba lösningar utan attdet handlar om långsiktiga relationer och respekt. I just det här fallet imponerades jag av att barnen (som visste precis vilka svar som var de rätta) faktiskt gick in i processerna med lust och energi. Inte den vanliga pliktskyldiga attityden som jag ofta ser i s.k. värdegrundsarbete.
LikeLike
Självklart.
Men detta är en metod som jag är övertygad om att den funkar. Inte varje gång, inte överallt, inte alltid men funkar gör den. Då och då, och det gör den banne mig värd både att forska kring (inte bara på om, utan hur också… man kanske inte lyckas, men man bör försöka) och att ha på repertoaren. Om inte på varje skola så i varje kommun, tillgänglig för varje skola vid behov.
LikeLike
Med risk för att åter tjata, Skolverket har väl inga ljushuvuden som kan bedömma evidensbaserade metoder. De sysslar väl inte med någon forskning utan hur den ska tillämpas i praktisk skolverksamhet.
Och du har helt rätt i att forskningen i skolans värld är en parodi på imitation av naturvetenskaplig forskning.
Sen skriver du “Inte den vanliga pliktskyldiga attityden som jag ofta ser i s.k. värdegrundsarbete.” Hur tänker du då?
LikeLike
De intar en ny position i och med att de väljer ut och legitimerar ett antal utvalda metoder. Denna typ av maktutövning är lite underlig och betonar Brörklunderiets lust till detaljstyrning på metodnivå.
Och några mer eller mindre lättköpta forskare ställler upp…
Den pliktskyldiga attityden handlar om att barnen tidigt lär sig att säga det som de vuxna vill höra. Kompissamtal m.m. blir en sorts kompensatoriska charader – det som händer under ytan kommer de vuxna inte åt.
Och med sms och msn finns utrymmer för elakheter och missförstånd långt bortom de vuxnas förstånd. Jag tycker synd om de pedagoger som ska reda upp i konfkiter och ev. fördela skuld i de här komplicerade härvorna som barns relationer utgör.
LikeLike
Det är tråkigt att se vad som alltmer framstår som Björklunds personliga preferenser slå igenom igen – jag har inte hört mantrat om ‘tonårspojkarna’ ännu men anar att det ligger precis bakom knuten.
Kompissamtal i all ära, det är säkert en trevlig tanke bakom det, men hur vi än vänder oss och hur vi än vill ge barnen utrymme för eget ansvar får vi, som vuxna i skolan, aldrig någonsin avsäga oss vuxenansvaret. Barnen kan säga till, men det är banne mig vi som har ansvaret för att reda ut konflikterna. Det är inte lätt, och det är ofta både inflammerat och infekterat när det väl når våra öron, föräldrar har ofta tagit ställning hit och dit men ansvaret är vårt.
Och jag använder medvetet ordet vuxna, inte ordet pedagoger, ty detta ansvar delas av alla vuxna på skolan. Bibliotekarien, matsalspersonalen, städaren, vaktmästaren rör sig också bland eleverna och ser och hör mer än lärarna många gånger. Rektorn och expeditionspersonalen är också en viktig del av helheten, liksom busschauffören som kör barnen till skolan på morgonen, damen i kiosken dit ungarna springer på rasten mfl. Först när vi lyckas etablera ett fungerande samarbete mellan alla dessa människor kan vi börja komma åt problemet på bred front.
Hur gör vi lämpligen det? En början är att vi tillåts prova även de okonventionella metoderna.
LikeLike
De här Skolverksvaliderade metoderna bygger ofta på formalisering av ansvar – vem ska göra vad och i vilken ordning?
En vanlig åsikt bland studenter och lärare är att de vill ha mer “konflikthantering” under sin utbildning. Jag är inte säker på om de letar efter färdiga svar eller om de faktiskt vågar kasta sig ut i det djupa hav som innebär att försöka förstå samspel mellan människor.
Kanske räcker det med vissa enkla regler:
– Här är vi snälla och lyssnar på varandra!
LikeLike
Det är väl bra att vara snäll och lyssnande. Undrar bara vad det blir för resultat i längden på det.
Vi människor är ju inte alltid snälla. Vissa odlar sin frustration genom ilska och ett utåtagerande sätt. I de lägena uppstår alltid kränkningar och som Morrica säger alla vuxna borde ha så mycket civilkurage att de vågar ta upp och diskutera och sätta gränser.
Vi har allt för lätt i landet lagom att soppa saker under mattan. Visst är det bra med kunskaper men är rätt ointressanta om du inte omvandlar dem till handling.
LikeLike
Plura, du använder en förfärligt nedlåtande ton gentemot den generelle svensken i din kommentar, är du medveten om det?
Mats, jag undrar om de lärare och studenter som efterlyser konflikthantering själva vet vad de vill ha? Jag tror det är ett desperat rop efter något, någon metod att hantera det de ser hända men inte vet hur de ska få stopp på.
LikeLike
Visst är jag medveten om min debatt teknik. Men är den nedlåtande, vet inte, det är väl i så fall utifrån betraktarens ögon.
Vet att jag någon gång på slutet av 80-talet började ifrågasätta svenskarnas trygghetsnarkomani. Blev ett förfärligt rabalder då, inte nu. Tiden har en utjämnade faktor.
Sedan, det du säger Morrica, om konfikthantering och desperata rop. Jättebar att skaffa sig kunskap för att få stopp på eländet. Det är det jag säger, fast kanske lite tillspetsat.
LikeLike
Plura, ditt överlägsna sätt att beskriva svenskar i allmänhet i din tidigare kommentar och ditt sätt att här lägga över ansvaret för det nedlåtande i den på betraktaren är en utmärkt illustration av en otäckt vanlig och väldigt svårtåkomlig mobbingteknik. Tack för ditt tydliga exempel!
Mobbaren slänger ut sig en nästan oskyldiga kommentarer och spärrar sedan upp sina ögon i en oskuldsfull min och förklarar bort sin pik med att h*n skämtat, att h*n inte menade det som det lät, att det handlar om hur man tolkar den etc. Det är inte ovanligt att mobbaren rent av gör sig till offer och hävdar att den pikade alltid förvränger allt mobbaren säger för att få mobbaren att se elak ut. Svårt att komma åt, men inte omöjligt.
LikeLike
Jag tror också att den där längtan efter metoder är ett nödrop – vi behöver kanske något att tro på och det finns en uppenbar risk att vi blir offer för bondfångare som säljer snabba lösningar!
LikeLike
Det är ju så, när man känner sig rådlös håller man sig villigt till vad den som verkar säker säger. Tyvärr är det ju lätt hänt att den som verkar säker gör det inte genom att faktiskt veta vad h*n pratar om, utan genom att prata högt och mycket och genom att ställa sig själv i relation till någon annan, som då framställs som mindre säker och duktig genom via t ex hånfullhet eller sarkasm.
Det är nog både trist och farligt.
LikeLike
Morrica – det är bra att du markerar, men försök låta bli att g-n-i-d-a in!
Fast nu kanske jag övertolkar och läser ovanstående som en pik mot Plura?
På fotbollsspråk skulle vi nog tala om ovärdig eftersläng!
LikeLike
Menar du “när man känner sig rådlös håller man sig villigt till vad den som verkar säker säger” etc? Jag hade snarare tv-predikanter och tvärsäkra föreläsare som med överord och powerpoint försöker sälja in sina illa underbyggda teorier genom att bemöta varje ifrågasättande med sarkasm eller omotiverad entusiasm som modeller för min tankegång.
Om någon kände sig speciellt utpekad eller utpikad beklagar jag, det var en generell tankegång väckt av din kommentar om bondfångare.
LikeLike
Bra!
Jag vill så gärna ha en vänlig blogg!
LikeLike
Hej Hej!
Kring dans finns det ju inom andra områden en hel del skrivet och forskat. Det finns en, avhandling tror jag det är, “Former för liv och teater”, där det bl.a.skrivs en del om tyst kunskap. Sedan har vi hela den Fysiska teaterns och nutida dansens historia i Europa. Det finns i de Österländksa uttrycken en lång obruten bana av erfarenheter kring rörelse, kropp, lärande och språk.
Gestaltterapi är väl ytterligare ett område i gränslandet.
Projektet Dans i skoaln – som jag vet väldigt lite om, har ju prioriterats med pengar. Så viss finns det försök, och forskning.
Alltihop faller väl i och för sig på de Björklunska kunskapskraven.
Men tänk egentligen alla djävlar i det här landet som går på tur, som gympar, som dansar, som yogar, som rör sig.
Så dans kan ju om inte annat lyftas in som ett främmande kulturinslag och tjäna som en hälsopromotande antifetmafaktor.
LikeLike
Jo Hälsa är väl nyckelordet för dagen – estetik känns lite sådär visset förlegat…
Vi är några stycken som inte är helt klara med ordet och dess möjligheter!
Kul att du lever Susan – det var länge sedan!
LikeLike
Hälsa och estetik, måste de verkligen utesluta varandra? Själen är väl lika viktig som kroppen, minst, är den inte? Inte minst när det gäller mobbare, och mobbade.
LikeLike
Absolut – folkhälsobegreppet är väldigt starkt och många studenter är inspirerade av KASAM som på något sätt lyckas sammanfatta de flesta aspekter av mänskligt liv.
LikeLike
KASAM känner jag inte till, berätta gärna mer?
LikeLike
Människans bäste vän hjälper till:
http://sv.wikipedia.org/wiki/K%C3%A4nsla_av_sammanhang
LikeLike
På så vis. På vilket vis återspeglas denna inspiration i deras arbete?
LikeLike
I en del examensarbete blir allting hälsa och jag tycker nog att det är sympatiskt.Alla som längtar efter sammanhang i sina liv är inte helt förlorade!
I skolan är vissa ord laddad till bristningsgränsen: m-e-n-i-n-g, s-a-m-m-a-n-h-a-n-g.
Då kanske andra mer begränsade mål får stå tillbaka!
Utmaningen är kanske att det här är subjektiva projekt. Vi kan liksom inte tvinga fram den där känslan!
LikeLike
Du tycker det är sympatiskt, och det kan jag kanske hålla med om, åtminstone så länge jag inte tagit del av dessa arbeten och inte vet mer i detalj vad de handlar om.
Men sen tappar du bort mig. Vilka mål är det du menar får stå tillbaka, och är detta av godo eller något som bör åtgärdas?
LikeLike
Hela folkhälsoprojektet är ju underbart idealistiskt och en smula totalitärt. Staten ska lära oss att hitta mening i våra liv.
De översvallande proklamationerna kan bli lite påfrestande men det är verkligen inget problem – möjligtvis var det svårt att handleda uppsatser i strikt akademisk mening. Metod och frågeställningar lät sig inte avgränsas på det sätt som vi gärna vill se i empiristisk vetenskap.
Men det är mer ett handledarproblem än en ideologisk fråga.
LikeLike