Populärkulturella referenser

Ny länk till originalsida

Jag möter studenter som har i uppgift att undersöka hur populärkulturen påverkar barns utveckling. Förskolans tradition är att skydda barn från oönskad påverkan och försöka upprätta ett eget värderingsfritt rum där alla intryck är goda och trevliga. Ibland blir det en aning livlöst.

57 thoughts on “Populärkulturella referenser

  1. *Ha, ha*, om hon är en bra förebild vet jag inte, men det är ju inte konstigt att babyn knyter an i alla fall; de har ju ungefär lika mycket kläder på sig!

    Glädje är nyttigt, så jag måste nog ändå tycka att hon är ett bra inslag i den här bebisens liv i alla fall!

    Like

  2. Christermagister, håller med dig, musik, dans, glädje, kan det bli bättre i en liten glad filurs liv?

    Anders, jag lägger nog hellre min röst på Modesty Blaise, Lara Croft och Pink.

    Like

  3. Beyonce har väl en del alter egon som gör henne spännande och oförutsägbar?

    Tidigare var det där dubbla pojkarnas privilegium (stålmannen och Batman) nu dyker det upp kvinnliga hjältar som spelar dubbelt: Hanna Montana, Sabrina tonårshäxan, Buffy(?)

    Det räcker tydligen inte med den enkla identifikationen med “den goda modern”. Tack och lov!

    Like

  4. Morrica
    Du är en kvinnlig hårding.

    Jag är en mjukisman.

    PS! Jag avslöjar dock härmed att jag läste varje nummer av Agen X9 under minst 15 år mellan 10-25 årsålder. Modesty var min stora idol.
    Men sen bytte jag kvinnlig idol till Erin Brockovich.

    Like

  5. Mats, det finns många sämre kvinnliga förebilder än Beyonce och Buffy, för att inte prata om Sabrina och hennes fantastiska mostrar.

    Anders, vi lever i en hård värld. För att kunna vara mjuk måste man ibland vara hård.

    Like

  6. Jag anser att ni har fel. Varje vuxen människa bildar automatiskt förebild.

    Vad som är goda och dåliga förebilder kan naturligtvis diskuteras.

    Men en sak är säker. Alla är med och påverkar det interpersonella agerandet som sedan bygger en kultur.

    Jag upplever mig veta vilka typer av mänskliga ageranden som leder till det goda och långsiktigt funktionella samhället.

    Plikt och ansvarskänsla är i detta sammanhang lika viktiga komponenter som fri och rättigheter.

    Like

  7. Morrica

    Jag åsyftar helt enkelt Er fundering kring betydelsen/nyttan av vuxna som förebilder.

    För mig finns ingen tvekan. Skall vi väga orden på guldvåg så ansåg jag att ni hade fel när ni funderade över betydelsen av vuxna förebilder.

    Jag påstår att det är meninglöst att fundera över eftersom vi alla är förebilder.

    Däremot är det helt fritt att kunna diskutera vilka beteenden som är bra och dåliga förebilder.

    Förresten:

    Är inte ovanstående video ett excellent exempel på detta med förebild och härmning. Ett skolboksexempel.

    Like

  8. Så trist att vi verkar tala förbi varandra igen.

    Vi pratade om vådan av att gå omkring och ständigt, aktivt, tänka på att man de facto är en förebild, hur fel det blir och hur det kan bli så att man blir en rätt kass förebild om man gör det.

    Jag skulle gärna vilja ha ett förtydligande från dig, Anders. Du skriver: “Däremot är det helt fritt att kunna diskutera vilka beteenden som är bra och dåliga förebilder” och antyder därmed att det, åtminstone enligt ditt sätt att uttrycka dig, finns andra ämnen i nära anslutning till detta som det inte är helt fritt att diskutera. Vilka ämnen avser du då?

    Like

  9. Men allvarligt talat, ungen i videon (om det är en pojke eller flicka gör ju faktiskt detsamma i sammanhanget, men för enkelhetens skulle kommer jag att se det som en hon en stund) tränar en väldigt massa färdigheter som lägger grunden för framgång i det som av somliga betraktas som hardcore skolundervisning, dvs läsaskrivaräkna. Hon tränar t ex motorik, koordination, balans, rytm, musikalitet, fonologi och hon övar sig på att följa mönster och imitera. Och hon har uppenbarligen skitkul medan hon gör det. Strålande!

    Kanske behöver dagens förskolebarn mer Beyonce i sin skolvardag?

    Like

  10. Morrica

    Vi passar helt enkelt inte ihop. Jag tolkar som att vi är som två plusspoler.

    Jag säger att det är en omöjlighet att ifrågasätta att varje människa påverkar de andra människor som de möter. Detta är meningslöst att ifrågasätta.

    I nästa nivå kan man då se sig som en förebild i varje handling som man genomför. Helt oavsett om man ser sig som en förebild/påverkansfaktor så är man det. Människor som är äldre brukar väl i högre grad anses ha ett ansvar som förebild relativt de yngre jämfört det motsatta.

    En lärare får med automatik en högre status på förebildsskalan.

    Ingår inte detta som en logisk konsekvens av lärarrollen.

    Men självklart är det jobbigt och i grunden omöjligt att ständigt gå att tänka på sig själv som en förebild. Där håller jag med dig. Speciellt svårt är det när man är trött, stressad, arg eller på något sätt mentalt upptagen.

    Men jag tror stenhårt på att alla vuxna och inte minst lärare bör försöka se sig som goda förebilder. Jag tror att det är en viktig del i det goda samhället.

    Det är väl inte en dålig ide?

    Like

  11. Anders, du har rätt, men fel. Vi är definitivt inte två pluspoler. Är du ett batteri är jag en isbjörn, ungefär så lika tänker vi. Och problemet är att vi tänker så in i baljan olika att när jag tror jag uttryckt mig tydligt så tolkar du loss och läser något helt annat än jag avsett att säga, och kommunikationen fall som ett korthus.

    Men finessen med korthus är att man kan bygga upp dem igen. Låt oss börja med första våningen. Ingen har ifrågasatt människors påverkan på andra människor. När du argumenterar emot något som inte sagts får jag en omedelbar känsla av att du vill mästra och framstå som oerhört klok genom att kontrastera dina ord mot något som du försöker få det att framstå som om jag eller möjligen Mats sagt. Sannolikt jag, eftersom du nämner mig vid namn. Törhända missuppfattar jag dig, vi tänker som sagt ruskigt olika, rätta mig genast isåfall.

    Du skriver: “Men jag tror stenhårt på att alla vuxna och inte minst lärare bör försöka se sig som goda förebilder. Jag tror att det är en viktig del i det goda samhället.

    Det är väl inte en dålig ide?”

    Vad menar du med det? Att alla vuxna ska vara nöjda och glada med sig själva som de är, hur de än är; att alla vuxna ständigt ska sträva efter att uppföra sig som de vill att andra vuxna ska uppföra sig; att alla vuxna ska uppföra sig som de bör enligt Svenska Normverket (som inte är en myndighet i sinnevärlden utan en metafor för samhället och medelsvenssonnormen och grannskvallret och grupptrycket och önskan att passa in i mallen… men det skulle inte förvåna mig ett dugg om vi har en sån myndighet innan 2012); att alla vuxna skall visa att man kan vara en schysst vuxen även om man inte passar in i SNVs (alltså Svenska Normverkets) mall eller menar du något helt annat?

    Förtydliga dig så ska jag svara på om jag tycket det är en dålig idé.

    Like

  12. Morrica

    Vi är mycket olika. Därvid våra dispyter.

    Jag upplever att en stor del av mitt liv går ut på att vara en “sk förebild”.

    I vardagslivet vill jag vara artig, snäll och ansvarstagande.

    Däremot gillar jag att debattera och problematisera. När jag gör detta vid fikabordet som ett exempel så försöker jag alltid klargöra att nu skall vi diskutera så att nu skall vi skilja på sak och person.

    Det finns många människor som uppfyller mina krav på hänsyn men det är samtidigt många som i sitt agerande inte “får godkänt” pga av bristande hänsyn till omgivningen.

    Jag är extremt långt från att vara nyliberal och piratpartist.

    Jag är väl någon slags mystisk blandning av socialliberal, gammaldags folkhemsgråsosse, med vissa stråk av konservatism.

    Jag tror inte ett dugg på det utflippade superindividualistiska samhället.

    Fast jag är en naturvetare med tydliga ateistiska insikter så tror jag stenhårt på familj, trygghet och kontinuitet.

    Vart jag diktator så skulle jag reglera kommersiell TV och samtidigt införa stenhårda regler för lögn och manipulation i reklam och marknadsföring.

    Jag är väl helt enkelt en jobbig jäkel i mångas ögon.

    Detta baseras på en tvärsäker insikt om att en fungerande välfärdskultur bygger på :

    Summa (Frihet + Rättighet) = Summa (Plikt + Ansvar)

    Dessutom så tror jag att ett fungerande samhälle baseras på “Ömsesidig Ömsesidighet”.

    PS! Jag tror på funktionella normer. Men normerna måste baseras på beprövad erfarenhet och vetenskap! DS

    Like

  13. Jag halkar in lite så där på snedden och försöker tänka i klassisk moralfilosofiska termer:
    1) Är det rimligt att värdera sina handlingar utifrån generaliserbarhetskravet (Hur skulle världen se ut om alla gjorde så?)

    Den här kantianska (??) etiken betonar förebildligheten och samtidigt öppnar den för en ohämmad moralism och normativitet. Det fungerar kanske på enkla regler som”du ska inte döda” men jag ser ingen möjlighet att avgränsa de djupare planen i socialiseringen som enligt mig både handlar om att ingå i gemenskaper och att kunna separera sig själv från gruppen.

    Om de vuxna betonar sin förebildlighet så tror jag att de blir ointressanta ur barnens perspektiv. När jag möter människor är jag väldigt mycket mer intresserad av hur de egentligen (ja jag är essentialist) är – än hur de anser att folk bör vara.

    Like

  14. Mats

    Du beskriver förebild som något tillgjort. Jag gör mig aldrig till. Jag är som jag är.
    Inställningen att agera som en förebild är en del av min personlighet.
    Lite lillgammal skulle jag tro.

    Men så var min mamma en sådan där perfekt klassisk skolfröken för lågstadiet. Enda problemet var att hon ville vara så perfekt och gullig skolfröken att han på kuppen vart utbränd strax innan 60- årsåldern.

    Jag är självklart präglad av henne. Dessutom av min fru som jobbat som terapeut på BuP och med fosterhemsplaceringar under många år. Många ungdomar på besök som av olika anledningar inte haft det så lätt med tanke på vuxenhetens bristande förmåga till omsorg och brist som fungerande förebild.

    Jag kanske helt enkelt har en annan ingång i begreppet förebild än vad ni gemensamt verkar dela.

    Min ingång saknar alla kopplingar till det filosofiskt existentiella.
    Det är mer inriktat på det psykosocialt kollektiva och vardagsnära.

    Like

  15. Jo Anders jag är väl bekant med dessa lärare som är uppfyllda av sin egen godhet. När de träder in genom lärarutbildningens portar förvandlas en del högst levande personligheter till väldigt försiktiga ambassadörer för den här konstiga och en aning prästerliga godheten.

    Det hade kunnat vara trevligt och användbart om det verkligen bottnade i personligheten, men skrämmande ofta urartar det till en tävlan om att hitta den bästa och mest förebildliga åsikten.

    Var det Groucho som sa “Jag skulle inte vilja vara medlem i en förening där sådana som jag får vara medlem”

    Kanske tar han självhatet lite väl långt men ibland längtar jag efter en smula demonstrativ amoralitet!

    Like

  16. Mats
    Min mamma var inte tillgjord. Hon var sådan. Delvis som ett litet barn med ständig identifikation med barnet i sig. Dessutom så omtyckt av sina elever att det under hela min uppväxt ringde på dörren i stort sett varje eftermiddag. Hennes 7-9 åriga elever ville komma in till oss och sitta bredvid min mammas medan hon rättade prov och uppsatser och förberedde nästa dag.
    Detta pågick ända till att hennes utbrändhet infann sig strax före 60 strecket. Inte nog med detta. Under flera år därefter fick hon besök av hennes tidigare elever som då gick i mellanstadiet/högstadiet.

    Tyder inte detta på : Icke tillgjordhet.

    För mig tyder det mest på en annan tidsanda.

    Like

  17. Jag älskar hängivenhet och det är fantastiskt att få möta den hos alla blivande lärare – men ibland önskar jag en lite gnutta svalkande likgiltighet.

    Men för en del av oss är gränsen mellan jobb och liv flytande. Kanske är det en särskild gåva att få uppleva denna totalitet. Jag tror också att jag har befunnit mig i det där tranceartade tillståndet. (Om det var tillgjort eller inte vet jag inte)

    Problemen uppstår när tvivlen tränger sig på och hotar att kasta hela världsbilden över ända. Kan ett helgon tvivla?

    Like

  18. Mats, jag hoppas sannerligen att helgon kan tvivla, jag vet inget otäckare och mer skrämmande än de till synes perfekta. Jag får alltid en känsla av hotfullhet, att de skenheligt döljer något riktigt obehagligt bakom den alltför putsade fasaden.

    Jag har funderat en del över det här med förebilder idag, och kommit fram till att en riktigt bra förebild är i första hand grundligt mänsklig. En äkta människa med fel och brister, erfarenheter och kunskaper som med både sitt sätt att vara och sitt sätt att bemöta människor visar att man duger trots att man inte är perfekt och att man kan vara en bra medmänniska utan att vara störst bäst och vackrast.

    Like

  19. Men är det inte det som hela skolan handlar om: Sortering!

    Att leta reda på de som är störst, bäst och vackrast – jag får anstränga mig för att se den frihetliga sidan av institutionen. Vi talar mycket om att lärare ska vara personliga men våra studenter utsätts för ett starkt normaliserande tryck och många ger efter snabbt.

    Kanske säljer de ut sin personlighet väl lättvindigt för att dra på sig läraruniformen. Men jag skriver detta med darr på fingret – egentligen vet jag inte vem de är.

    Like

  20. Nej.

    Skolan handlar om att vidga horisonter, att ge alla nycklar till frihet, öppna nya vägar för alla. Att förstå svåra ord, att kunna uttrycka sig väl, att känna till hur samhället styrs och systemen hänger ihop, kunna se mekanismerna bakom kulissen ger individen större inflytande över sitt eget liv, och det är en del av det skolan är. Skolan handlar om att göra alla större, bättre och vackrare, ge alla verktyg för att bygga sig ett liv, tillsammans och var och en för sig, på en gång.

    Skolan ska vara en resa, från liten pjätt i den lilla lilla värld som är hemmet och familjen till nästan vuxen rustad att ta den stora världen i besittning.

    Enkelt uttryckt så är det var hela skolan handlar om, från mitt perspektiv.

    Like

  21. Skolan handlar i första hand om lära folk att skaffa föda. Det är när man glömmer man detta som man är ute på den postmodernistiska myrmarken.

    Det är just av detta anledning att jag varit upprörd i snart 30 år.

    Grundskolans utbildning i teknik, dvs praktisk konst är en katastrof.

    Postmodernismen har åtminstone tillfälligt segrat över min hjärna och mitt förnuft.

    Men just i dessa dagar gror vissa frön hos skolverket. Det kanske får börja i förskolan och sedan växa som en planta genom är 1-9.

    Like

  22. Det går att beskriva skolan från många perspektiv och jag tror Morrica vårdar sin vision om skolan som en öppnande resa. Anders betonar den vardagliga nyttan.

    Själv har jag förläst mig på teorier som lyfter fram disciplinering och sortering.

    Like

  23. Jag gillar inte disciplinering och sortering. Usch fy.

    Jag tror på odling/blomning men ändå kanske odling/blomning som har någon slags sortering och riktning eftersom man förhoppningsvis med skicklighet kan sortera nyttigheter från onyttigheter.

    Men till slut hamnar vi då i samma fråga som vi gör med vetenskapen. Skall man överhuvudtaget styra eller skall allt bara få blomma helt ohejdat.

    Like

  24. Hjälp – vi får inte hamna i ett ljummet lagom efter denna stolta diskussion!

    Men det är svårt att tänka en skola utan socialiserande ambitioner på samma sätt som det är omöjligt att föreställa sig en stat utan makt. En stor del av hemligheten ligger ju i att få oss att v-i-l-j-a lyda. Då blir allt mycket trevligare.

    Like

  25. Det är ju maktens inneboende dynamik – att osynliggöra sig – eller internalisera mönstren tills de blir en del av vår personlighet. Eller vår kollektiva identitet?

    En vanlig tanke är ju att Hitler mötte ett folk som tyckte om att lyda. Jag tror att vi tillhör ett folk som gärna underordnar sig tanken på “den rätta åsikten” och vår tilltro den “goda staten” är med internationella mått anmärkningsvärd.

    Andra länder skapar lagar för att skydda medborgaren mot staten – vi låter staten definiera våra relationer och värderingar i hög grad. Kanske är vi en aning naiva och präglade av alla dessa goda år med snälla politiker och omtänksamma lagar.

    Like

  26. Det är både intressant och svårt det där med makt. Det är svårt att hantera, både att ha och att underkasta sig, men det svåraste av allt, tror jag, är att ha makt och släppa den.

    Vår tilltro till kollektivets kollektiva välvilja är stor och grundmurad, men muren börjar vittra sönder och tilltron börjar naggas i kanten. Precis som med IT tror jag det är en generationsfråga.

    Hej Godwin!

    Like

  27. Går det att montera ner tilltron till kollektivet utan att drunkna i individualism?

    Eller är det så att vi bygger andra kollektiv som ersätter de stora berättelserna?

    Generation – förklarar det något?

    Like

  28. Jag har en bestämd känsla, baserad i empiri och inget annat, av att det är stor skillnad mellan generationernas tilltro till staten.

    Och ja, jag är övertygad om att det går, och att nyckeln ligger någonstans i området ansvar och känslan av att man som individ gör skillnad för kollektivet.

    Like

  29. Jo, jag håller delvis med men försöker klura ut vad det innebär att använda generation som förklaringsmodell. Hur förhåller sig det till andra teorier (klass, genus, stad/land, etnicitet osv)

    Eller menar du att det handlar om teknik – IT har gjort ungdomen friare i sinnet?

    Like

  30. Nej, det handlar varken om teknik eller om att vara friare i sinnet. Det handlar om att vara präglad av den värld och den verklighet man växt upp i.

    För den som växte upp i en värld när Sverige var Folkhemmet, ett hem för folket där staten fungerade (åtminstone i tankevärlden) som den tillräckligt goda föräldern att lita på, den som såg till så att alla barn, även de minsta och fattigaste, hade mat på bordet, tak över huvudet, skor på fötterna och en framtid att navigera mot står bilden av staten som god och omhändertagande stark och lysande.

    För den som växer upp i en värld där staten är en kall och okänslig övervakare som tycker det är i sin ordning att somliga går i trasiga skor, att nedfallande innertak i klassrum inte är kollektivets ansvar, att hemlösa på gatorna är i sin ordning och talar om för ungdomarna att det är deras eget fel att de går mot en framtid utan stor möjlighet till vare sig jobb eller hopp, ty här gäller den starkes lag och inget annat står snarare bilden av staten som en maktfullkomlig potentat tydlig.

    Om den första bilden är sann, ja då håller jag med dig, det blir trevligare om alla vill lyda.

    Men om den andra bilden är sann, då ser jag ett skrämmande scenario rulla fram om alla snällt lyder och ingen säger ifrån.

    Like

  31. Ja det är verkligen en bra beskrivning – vi lever som om staten fortfarande garanterade jobb, bostad och mening i våra liv. Samtidigt är vi inte beredda att underkasta oss den lojalitet som ett sådant samhälle bygger på.

    Antagligen är vi det gamla folkhemmet en passerad tid och jag ser inga tendenser till att tryggheten skulle öka. De här krampaktiga försöken till likvärdighet och rättvisa i skolvärlden som Björklund ägnar sig åt är en kuliss för en skola som alltmer oblygt kommer att ägna sig åt det som är kärnan i ett individualistiskt samhälle – sortering och konkurrens.

    Försöken att kompensera olika förutsättningar är rester av humanism och de stackarna som kämpar för att höja andelen godkända betyg i svåra områden är på ett sätt vår tids hjältar. Men när jag läser om rektorn som ursäktar sig för att få föräldrar har fyllt i kvalitetsenkäten i Malmö tänker jag att det är underligt att hon även tar ansvar för detta.

    Om utvärderingarna är ett kontrollinstrument blir det verkligen en träning i lydnad.

    Like

  32. Det är kanske inte så konstigt att det finns visst misstänksamhet mellan generationerna, de äldre, olyckligtvis oftast de som tar besluten och har makten, har en världsbild som för länge sedan blivit inaktuell men fattar sina beslut utifrån den; den yngre upplever att de får bära konsekvenserna och att beslutsfattarna varken har en aning om eller är intresserade av att sätta sig in i hur världen ser ut idag. (Nej, jag hittar inte på detta, jag tjuvlyssnar på bussar och tåg och imponeras av hur ungdomar pratar och förstår väldigt mycket politik idag!)

    Like

  33. Jag åker nog för lite buss!

    De studenter jag möter har en väldigt anpassningsvillig studiestrategi och antagligen får du höra en sannare bild av hur de upplever sin utbildning. Här gäller det att klara tentor och inte stöta sig med lärare!

    Och det är nog så att vi lärare också representerar en svunnen tid ibland. Jag har flirtat med kulturkonservatismen och inte gett upp idén om en skola för bildning.

    Like

  34. Det är tänkbart. Att åka kollektivt är bättre på många vis. Nackdelen är, dessvärre, Skånetrafikens rent urusla service – de håller aldrig tiderna så ta till en halvtimme extra.

    Vad innebär kulturkonservatism för dig?

    En skola för bildning är väl ett framtidskoncept? Saker och ting förändras så fort att utbildning börjar bli en färskvara – bildning, däremot, består.

    Like

  35. Jag antar att du känner till att det är en utredning från tidigt nittital som försökte smäta samman traditionella bildningsideal med en modernare kunskapssyn. Ur denna förvirrade kompromiss växte Lpo94 som i vissa stycken vacklar mellan att vara lysande i sin tilltro till individen och i andra avseenden stinker av eftergifter till det borgerliga blocket.

    Kulturkonservatism är kanske en räddningsplanka när allting svajar? Ett försök att hitta fasta punkter i en tid när värderelativismen firar triumfer och obildningen breder ut sig i medier.

    Samtidigt är jag nog en ganska dålig representant för den här aritstokratiska hållningen. Jag är alldeles för svag för populärkultur och kitsch.

    Kulturkonservatism är nog mer en pose än en verkligt genomarbetade ideologi.

    Like

  36. *nickar instämmande* visst känner jag till det, men det är bra att det sägs ändå, man bör undvika att ta för givet att alla som läser känner till det man själv känner till (men oh så lätt det är att glömma det!)

    Jag håller med dig om Lpo94, och skulle vilja utsträcka det till att gälla Lpf94 också. Jag tror det finns en god tanke om t ex individualisering och förankring i lokal verklighet någonstans i botten, men, och det är ett stort MEN, så är det ju de där andra bitarna. De som gör systemet ojämlikt, som ger utrymme för pennalism, nepotism och resursbrist där utökade resurser behövs eftersom de som har makten över resurserna i första hand tar hänsyn till viljan hos dem som de möter och talar med dagligdags, inte behoven hos eleverna deras beslut går ut över.

    Systemet behöver omarbetas, och inte utifrån ekonomiska aspekter.

    Like

  37. Vem tänker du skulle ta dessa beslut?

    Alternativen kommunalt/statligt/privat erbjuder inga enkla vägar om man tror att lärarna är de bäst lämpade för att styra verksamheten.

    Försöken med föräldrainflytande fick inte riktigt tid på sig att utvecklas tänker jag.

    Annars är det skönt att vi ibland är på gränsen till överens!

    Like

  38. En nämnd bestående av ett litet antal ekonomer (7 kan väl vara lagom?) och ett något större antal pedagoger (117 känns som ett trevligt och jämnt nummer) anställda här och där i landet på olika positioner och i olika sorters skolor. Ingen sitter på livstid, utan varje år byts ett antal ut så att ingen sitter längre än *tänka tänka* 6 år (en och en halv valperiod känns lagom) och alla ges minst ett år på sig att komma in i systemet.

    Like

  39. OK! Ska de slumpas fram eller väljs de?

    Finns det något ord för detta nya system? Nu har du chansen att uppnå odödlighet!

    Ett slagkraftigt begrepp skapar oanade möjligheter…

    Like

  40. Jag tänker att demokrati är väl just det vi har – alternativet är att försöka skapa ledningar som består av professionella och kloka.

    Svårigheten är att alla system kommer tillbaka till frågan om ansvarstagande. Dessutom tror jag att den här underliggande politiseringen inte går att organisera bort.

    Tror du att lärare är överens på ett sätt som gör dem mer lämpade?

    Like

  41. Nej, sannerligen inte.

    Därför är en mycket viktig del i min vision att lärarna i fråga inte sitter i nämnden på livstid, och inte heller på heltid. De möter elever och kollegor och ser dem i ögonen, får besluten och förslagen ifrågasatta från dem, inte från ordensbröder eller köpmannaföreningsbröder eller andra politiker som anser att skolan kan man gott begränsa budgeten för till fromma för det någon annan intressegrupp önskat sig, någon med högre röst och mer pengar.

    Nämndens ansvar är allas ansvar, eftersom alla, likt juryplikten i USA, kan komma att sitta i den, och ingen får sitta mer än en omgång. Kanske är sex år för lång tid, kanske hinner man försoffas på den tiden, men tanken bakom det är att man inte bara skall hinna fatta beslut, man ska också hinna se och ställas till svars för konsekvenserna av dessa.

    Like

  42. Svår fråga om tid, valprocedur, ansvarstagande, representativitet, politisk organisering, föräldrainflitande, barnmakt…

    Jag läser i svd om nyutgåvan av Platons Staten och tror att det är dags att friska upp min utopistiska sida.

    Tänker du att ekonomerna skulle ha en övervakande position? Typ budgetstryrning?

    Like

  43. Komplex så in i baljan åtminstone.

    Nej, ekonomerna sitter där för att deras kunskap är relevant i sammanhanget, och deras ansvar är annorlunda men varken större eller mindre än pedagogernas. De är färre till antalet för att deras synsätt inte bör vara det dominerande i sammanhanget.

    Like

Leave a reply to Morrica Cancel reply