Corita Kent?

Jag ramlade in på en utställning om grafisk design och mötte Corita Kents tankar om utbildning. Henne borde jag väl ha stött på tidigare?

Det är oroande att svensk lärarutbildning har så få perspektiv! Jag är bekymrad över att våra studenter tror att Vygotskij är den ende som har funderat över barns lärande.

Förstora bilden!

Förstora bilden!

21 thoughts on “Corita Kent?

  1. Det är väldigt modebetonat. Vygotskij är god – skinner är ond, Freud är ond – Stern är god.

    Kanske krävs det ett djupare filosofiskt och historiskt perspektiv för att kunna värdera teorier. Nu letar alla efter den bästa metoden…

    Samtidigt är det mycket som ska nyttiggöras och allt som inte är LÄSASKRIVARÄKNA betraktas som flum.

    Jo – det finns många som saknar det gamla pedagogikämnet som har fått stå i skamvrån några år.

    Like

  2. Det verkar lite …. platt … tycker jag, men jag är ju inte där så jag kan ha fel. Jag bara undrar, hur ska man kunna leta efter den bästa metoden om man inte presenteras för fler än en? Det tycks lite onödigt svårt.

    I den grundläggande läsaskrivaräkna-träningen (ty jag antar helt fräckt att du talar utifrån förskollärarperspektiv nu?) ingår ju en väldig massa, motorik, finmotorik, rytm, spatial uppfattningsförmåga, avståndsbedömning, rim, igenkänning, färglära, balans, formlära, regelföljande, stillasittande, mätande, måttande, tonföljd, abstrakt tänkande för att bara nämna några av de kunskaper och förmågor som eleverna måste i flera fall behärska, i andra fall börjat öva på för att kunna gå vidare med själva bokstäverna och siffrorna och sånt finlir. Nyttigare än så blir det knappast, men det vet ni ju redan, inte sant?

    Like

  3. Jo – jag vet, men det är ingen allmän kunskap. Det traditionella perspektivet är ganska formalistiskt och vi har en del hängivna funktionalister som slagits mot väderkvarnar länge.

    Men problemet med få lärandeteorier kvarstår. Platt är en väldigt mild beskrivning – jag lutar åt enfaldig…

    Like

  4. Med risk för att öppna en massa antiintellektuella spår är jag en aning förbryllad över allt hokus pokus kring barns språkutveckling. Min gamla rektor sa att “de flesta barn lär sig läsa – trots skolan”.

    Ibland tycks hela skolan vara ett specialpedagogiskt stödprojekt för barn med grava inlärningssvårigheter. En aning mindre kompensatoriska strategier och en liten gnutta mer liv tror jag skulle vara välgörande.

    Men då kanske vi behöver teorier som förklarar vilka pedagogiker som är kompatibla?

    Like

  5. Språkutveckling, både talspråk, skriftspråk och matematik, som också är en slags språk, är intressant – det är en oerhört komplex process, på samma gång som den är synnerligen enkel och rättfram. Och det allra finurligaste är ju att det ungar tycker är kul – ramsa, sjunga, dansa, leka, klättra, rita, klippa, pussla, brottas, måla med fingerfärg, spela teater, sitta andlöst stilla och höra på spännande sagor, läsa verser, pärla plattor, såga och hamra, gunga, rusa omkring på ett för vuxna fullkomligt obegripligt sätt, cykla fort som vinden och hitta på nonsensrim långa som ösregn, t ex – i rikliga mängder lägger en grund som slår varenda kompensatorisk åtgärd med hästlängder!

    Och det larviga är att man behöver filosofier och pedagogiska teorier med tjusiga namn för att förklara och påvisa något så in i baljan självklart för den som sitter på pengarna.

    Att studenterna inte självklart känner till VARFÖR lek är så grundläggande dunderviktig är en sak, även om jag tror att de flesta har klart för sig ATT den är viktig. De går trots allt lärarhögskolan för att lära sig mer om sånt. Men politiker borde sätta sig in i så basala sammanhang innan de börjar vifta med osthyvlar och rationaliseringsknivar.

    Men icke då, alltså får man förklara. En gång till. Och sen en gång till.

    Like

  6. Just nu känns det som om utbildningen håller på att kantra – vi håller på att förklara oss till döds men glömmer bort fysiska upplevelser av lek, musik, bild, drama, film, poesi, dans…

    Vi pratar om världen men undviker att träda in i den.

    Ja – jag är bekymrad.

    Idag hade jag lektion om musik – jag måste vänja mig vid tanken på att behöva förklara musikens betydelse för barns utveckling. Just nu blir jag bara generad och tycker att jag staplar självklarheter.

    Like

  7. Det som är självklarheter för dig är ju inte självklarheter för andra som inte delar dina erfarenheter. För att de ska kunna träda in i världen måste du öppna dörren för dem, genom att berätta och förklara om betydelsen är det precis det du gör.

    Är det inte? Glöm bara inte bort att följa med dem när de går in så att du stolt kan se dem ta den i besittning.

    Like

  8. Jo så är det – ibland behöver man sätta ord på upplevelser för att de ska bli verkliga. Jag kan jämföra med vinprovning där en värld öppnade sig när någon benämnde smakerna.

    Det finns en uppenbar fara i mina förgivettaganden!

    Like

  9. Det gör det i de flestas.

    Ibland behöver man någon som står utanför och pekar ut det som alldeles för nära ens näsa för att man ska kunna se det, så är det bara.

    Var inte rädd för teorin. Det är som du säger, att sätta ord på verkligheten gör att man upptäcker nyanser och detaljer man annars inte ens såg, men ändå någonstans i sitt undermedvetna var medveten om. Det är både spännande och viktigt.

    Like

  10. Jag tänker att det är möjligt att uppleva saker utan teori – men att teori utan upplevelser bara är trist (Eller hur det nu var Faust sa hos Goethe)

    Det är lite spännande att fundera över begreppet “teori”. Studenterna har en väldig respekt för en del personer som benämns “teoretikerna”. Jag har fullt upp med att urskilja den ideologiska nivån i de s.k. teorierna!

    Like

  11. Det är klart att det är möjligt att uppleva saker utan teori, men studenterna går väl lärarhögskolan för att lära till lärare, gör de inte? Jag tänker att för mycket upplevande utan teorier och förklaringar om hur detta de gör och ska göra med eleverna i framtiden hänger ihop med elevernas utveckling, både i nuet och i den avlägsna framtid när de t ex börjar läsa trigonometri och akut behöver det väl utvecklade spatiala sinne som det till synes planlösa omkringrusandet och studsandet mot väggar bidragit till kan bli fel. Antagligen inte tråkigt, men vingligt och osäkert eftersom det skulle bli en aning osammanhängande.

    Teorier är coolt. De bra är ofta smällfulla med ‘Aha!’ och ger en drös ‘Åhå?’ att fundera vidare på. De dåliga kan vara väldigt roliga att ta del av och bjuda på många goda skratt.

    Like

  12. Jag håller med. Ibland försöker jag simulera en respektlös hållning men är i grunden ganska misstänksam mot eklektiker som försöker kombinera alltför frisläppt.

    Samtidigt är det välgörande att prata om förklaringsmodeller – våra hjärnor är ju konstruerade för att leta efter förklaringar och det krävs våld för att de ska sluta fråga.

    Problemet är kanske att det kräver en viss bildning för att förstå varför inte Bourdieau och Focault går att använda samtidigt. Men det kan vara underhållande att försöka.

    Like

  13. Tsssssk, det är väl inget problem? Ni är ju en skola, lite respektlösa försök med lössläppt experimentlusta kan ge oväntade resultat. Kanske går det, trots att ingen ännu upptäckt hur?

    Like

  14. Jag har en rigid sida som jag inte gärna vill uppmuntra – kanske är jag skrämd av de där seminarielejonen som lever för att upptäcka osammanhängande eller motsägelsefulla teorier.

    Men på grundutbildningsnivå handlar det mycket om att pröva olika perspektiv – ju fler (och tokigare) desto bättre. Många letar desperat efter den “rätta” åsikten och då blir diskussionerna trötta.

    Like

  15. Det kräver mot och självtillit att våga lita på att fler åsikter än en kan vara rätt, och att fel kan vara rätt det också i somliga sammanhang. Och mod och självtillit kräver viss grad av mognad, och det är långt ifrån alla som har, i synnerhet alla som tror sig ha den.

    Seminarielejon är ett underbart ord!

    Like

Leave a reply to Morrica Cancel reply