Nästa möte är den 14/10 kl. 17.15-19.00 i sal A440 på Orkanen Nordenskjöldsgatan 8. Länk till anmälan
Vi kommer att diskutera erfarenheter av att tillhöra ett underrepresenterat kön inom utbildningsväsendet.
Länk till inbjudan pdf – sprid gärna!
————————————————————————
Det manliga nätverket arbetar vidare. Förhoppningen är att vi hittar en form som känns angelägen för deltagarna. Då måste det finnas utrymme för att prata om egna erfarenheter. Annars är det inget nätverk.
Tysta tankar 
Jag fastnar högst upp på inbjudan. Det manliga och krigiska med lagerkrans och två korslagda värjor.
Är det enbart ironi eller är det ett tecken på frustrationer.
Nu jäklar måste vi strida!
Kamp!
LikeLike
Kamp mot vem?
Strida för vad?
LikeLike
Vi är precis lagom arga (fast på ett trevligt sätt) och lagom frustrerade (men på ett väldigt moget och balanserat vis)
Jag tänker att det finns ett kvinnligt tolkningsföreträde inom förskola skola som blir svårt att hantera om man samtidigt ska leva upp till bilden av klassisk manlig maktutövning.
“Upp till kamp mot dubbelheten?”
LikeLike
En man i skolan
Skolan är för trång för mig, det finns för mycket hörn och kanter i den som jag skrapar och slår i. Jag känner mig som barnen med de yviga rörelserna och den otämjda ysterheten, de som skyr den vita tavlans stirrande öga och tystnaden.
Jag skrubbar mot regler och nöter mot bestämmelser slår emot tyckandet och alla orden. Jag möter där samma strävhet som barnet som klappar min kind. Däribland bokstäver och siffror innanför verkligheten, där finner jag ingen ro.
Mitt öga har svårt att se det som är utanför genom katedermänniskornas glas. Där sitter jag igen och undrar vart tiden tar vägen utanför medans jag tvingas vänta på klockan och livet. Skolan är som den ärvda skon som alltid klämmer någonstans eftersom den burits av andra fötter före mina.
Återigen ser jag inte mening och syfte trots poänger, examen och alla år jag bär. Varför bär leken och allvaret på en motsatsvikt de inte förtjänar? Har du någon gång sett allvaret i ögonen på en tre år gammal polis eller tiger, så har du sett glimten av min känsla.
Bakom alla reflektioner och analyser sitter barnen och väntar tyst i sina bänkar. Jag orkar inte vänta längre på att livet skall smita in genom fönstret och måla insidan med färger och lukter, precis som när jag själv satt där för alla år sedan. Jag står med min stadigaste fot ute i verkligheten.
Där vill jag nog vara istället.
Mvh
Filip
LikeLike
Morrica
Har du varit ensam man i en kvinnlig gruppering någonsin.
Det är just den känslan som detta sannolikt handlar om.
Man förtvinar och försvinner eller så strider man för sin manlighet.
I värsta fall med svärd och värja.
I vårt samhälle handlar det oftast om det omvända.
Men det här är precis lika illa.
Manligheten förtvinar i alla former av certifieringsprocesser.
Resultat: På sikt Två alternativ. Extrem passivitet eller revolution.
LikeLike
Anders B Westin,
Jag har aldrig varit man överhuvudtaget, däremot har jag då och då varit ensam kvinna i manlig gruppering. Jag varken försvann, förtvinade eller kände något behov att strida för min kvinnlighet så jag antar att det nog är rätt olika situationer.
Men tack för ditt poetiska svar på en ärligt ställd fråga.
LikeLike
Det går att beskriva skolan som könsneutral och betona att alla ska behandlas lika. Denna tolkning av värdegrunden skapar en del problem för personer som instiktivt känner att de inte passar in.
Filip ger ord åt detta utanförskap på ett vackert men lite sorgligt sätt.
Mina tankar om ett nätverks funktion är att det kan hjälpa medlemmarna att hitta strategier för att bryta vanmakten.
Vilka strider är nödvändiga att ta?
Funkar det för mig att vara en symbol för något jag inte sympatiserar med i grunden (den stereotypa manligheten)
Är det någon skillnad mellan att vara infiltratör och invasionsstyrka?
Går det att utmana en kultur utan strid?
Den typen av frågor har jag brottats med under 25 år som förskollärare.
LikeLike
Morrica
Jag jobbade i fem år på ett litet konsultkontor. Sex manliga teknikkonsulter och en fantastisk kvinna. Sekreterare, fixare, tröstare, “kontorets ljuspunkt”, alltid glad, alltid snäll.
Det finns sådana kvinnor som stortrivs i manliga hierarkier. Jag beundrar dessa kvinnor eftersom jag upplever att de dessutom verkar vara lyckligast i hela gänget.
Det finns manliga motsvarigheter. Dvs män som stortrivs att jobba i dominant kvinnliga miljöer.
Men dessa män faller direkt inte in i standardmallen för manlighet. Dom är en arketyp som kanske motsvarar 5-10 % av männen. Min fru som jobbar på BUP (15 kvinnor och 1 man) har beskrivit hur han klarar detta. Han är blygsam, tyst, duktig, ensam och sticker aldrig ut. Han inget behov av att visa traditionell manlighet. Han är så långt från Tuppen man kan komma.
Men nu gäller det inte ytterligheter. Som vanligt gäller det nästan alltid massaklumpen i mitten. Dvs det dominanta medelvärdet.
Jag vill att vi skapar ett skolsystem som leder till 50/50 % manliga kvinnliga lärare. Jag tror nämligen att detta är en mycket viktig fråga.
Så viktig att jag tom kan tänka mig att återigen testa pojk/flickskolor eller åtminstone semiuppdelade skolor.
Självklart kräver detta höjda löner och att kommunaliseringen slängs på soptippen.
En statlig skola där vi kanske tillåter privata skolor upphandlade på entreprenad. Men inte privata skolor med “logotyper”.
LikeLike
Jag har svårt att se kopplingen till statlighet?
Frågan om hur man gör läraryrket attraktivt för män riskerar att falla ner i väldigt traditionella tankemönster. Högre lön, äldre barn, mera ämne, mindre omsorg, färre möten…
Då tappar jag intresset!
LikeLike
Statligheten är en nödvändighet om man skall slippa statusjämförelser på lokal nivå.
I min stad (medelstor) är detta extremt uppenbart. En lärare / kunskapen får helt enkelt inte ha högre status än ett kommunalråd.
Vad händer då om detta kommunalråd fullständigt saknar status. Dvs om man befinner sig i en lokalpolitisk kökkenmödding. En sådan där kökkenmödding så att du helst vill ha på sig burka för att slippa skämmas.
Exempel: Förra året bestämde sig politikerna att bygga om en skola för 30 miljoner. Projektering pågår fram till 080801. Men helt plötsligt kommer samma politiker fram till att denna skola skall läggas ned eftersom det saknas elever. Det hör till saken att detta ältande om ombyggnad, baracker, nybyggnad, nedläggning har pågått i 30 år.
Under tiden ruttnar alla byggnader och inne i dessa även personalen.
Kan man stå bredvid och uppleva hela den lokalpolitiska diskussionen som ett lågvattenmärke så är det väl självklart att lärarnas och kunskapens status smittas av detta.
Alla blir så ofattbart trötta.
LikeLike
Du tappar intresset skriver du.
Vad händer då med barnen. Är det inte det som ingår i hela grundproblematiken.
Med en statlig skola känner jag mig övertygad om att man kan behålla känslan av status vid en lägre lön än i en motsvarande kommunal skola.
Man slipper den ständiga lokala relativismen och kan därför bära huvudet högre.
Med det menar jag inte ett ögonblick den där gamla auktoritära statusen utan en modern status som baseras på respekten för kunskap.
LikeLike
Anders, den “fantastiska kvinnan”, hade ni accepterat henne i samma utsträckning om hon valt att avstå mammarollen? Du beskriver henne som tröstaren, hade hon fått tröst av någon av er om hon en dag inte varit ‘den lyckligaste i hela gänget’? Jag hoppas du ursäktar att jag är skeptisk.
Generella män har förbaskat svårt att maka åt sig och ge plats åt generella kvinnor, och generella kvinnor har förbaskat svårt att armbåga sig fram till en position där de accepteras, inte som ‘fantastisk kvinna’, inte som ‘en av grabbarna’ utan som människa och individ. Och generella människor har svårt att Du frågade lite försmädligt om jag någonsin varit ensam man i kvinnlig gruppering, väl vetande att det har jag av naturliga skäl inte varit, och jag kan inte låta bli att undra vad du väntade dig för svar på den frågan.
Mats, hur skulle man göra istället menar du, för att göra yrket mer attrativt för goda pedagoger av alla kön?
LikeLike
Anders frågar vad som händer med barnen när den politiska styrningen får lärarna att tappa intresset. Det är en viktig fråga, ty i den ryms frågan om ansvaret. Vems ansvar är det att barnen får gå i en vettig skola?
Är det politikernas ansvar, som arbetsgivare, att se till att lärarnas arbetsmiljö är tillräckligt god för att lärarna skall behålla sitt intresse för arbetet, känna att det finns utrymme att växa och utvecklas som pedagog och ämnesvetare?
Eller är det lärarnas ansvar att oavsett arbetsmiljö ständigt ställa upp på att göra sitt yttersta för att barnen ändå får en hygglig skolgång, även om taklamporna i klassrummet rasar ner, toaletterna inte städas, möblerna knappt står och eleverna får andningsproblem av möglet i klassrummen?
Tyvärr är det ju så att lärarna likt alkoholistens hustru genom att bita ihop och tyst acceptera situationen ‘för barnens skull’ möjliggör för politikerna att fortsätta missbruka sitt uppdrag. Det är inte så himla roligt att inse, men det är nödvändigt för att man skall komma vidare.
LikeLike
Morrica
Jag är ganska säker på att män aldrig i någon kultur kommer att acceptera den där autonoma starka kvinna som du vill skall få fritt spelrum.
Männen flyr den typen av situation. Männen migrerar och byter arena.
Det är nog inbyggt i vår biologi. Kvinnor som är starka på ett manligt sätt är inget män generellt önskar eller går och drömmer om.
Det kommer aldrig att bli på detta sätt.
Inte för att det egentligen är hotfullt utan för att det uppkommer en besvärlig biprodukt.
Hur skall jag som man då vara om kvinnor vill vara som mig. Jag måste ju avvika för annars är jag ju ingen man.
Förresten tror jag inte på din analys om min före detta kvinnliga kollega. Jag såg och ser henne som en mycket stark kvinna.
Förresten är det också väldigt många män som är mycket duktiga och osynliga i den manliga hierarkin. Dom varken vill eller gillar att stå i centrum. Men utan deras arbete och förhållningsätt till livet skulle allt rasa som ett korthus. Varje samhälle och kultur bygger på denna princip.
Vissa vill synas och uppleva sig ha makt. Andra gillar att jobba i bakgrunden och ändå göra stora insatser.
Mellan könen finns en ytterligare dimension. Könsurvalet.
Män kommer aldrig att betrakta kvinnor med samma ögon som män.
Det är en gigantisk skillnad i perspektiv.
LikeLike
Anders, ett tips inför framtiden: ta inte för givet att du kan läsa rätt när du försöker läsa mellan raderna. Skriftlig kommunikation försvåras av att en eller flera deltagande parter väljer att tolka in annat än det som faktiskt står, och det är lite tråkigt.
Sa jag att hon var svag? Tänk, det ser jag inte själv i det jag skrev. Jag sa att hon tog på sig en mammaroll, en av de starka kvinnoroller som de flesta människor utan större gnissel accepterar. Resten var din egen tolkning.
Jag ser inte heller något om kvinnors önskan om att vara män i mina ord. Möjligen skulle jag kunna tolka in något om penisavund i dina ord, men jag avstår att försöka tolka och ber dig istället att förtydliga vad du menar när du skriver “Hur skall jag som man då vara om kvinnor vill vara som mig. Jag måste ju avvika för annars är jag ju ingen man”
LikeLike
Jag har varit på match och är lite bortkopplad – inget snabbt enkelt svar på hur männen ska lockas. Kanske värjer jag mig mot tanken på att de ska “lockas” som i mina öron har en manipulativ klang. För mig räcker det med att det är ett bra jobb med rimlig lön och vissa utvecklingsmöjligheter.
Problemet för en del män är att de upplever skolkulturen som sluten – jfr Filips tankar ovan. Då handlar det om att förhålla sig till dold normativitet.
LikeLike
Morrica
Vi glider kanske bort från Mats inlaga men i grunden hänger det ihop med hans “Män på Lut”.
Med ordet jag menar jag “mannen” i kollektiv mening.
“Att göra kön” är t.o.m. ett erkänt begrepp bland genusvetare. I grunden handlar det om ett kraftfält som ständigt jobbar för att avskilja könen från varandra.
Detta sker ständigt och jämnt. Det övertydligaste är väl att studera modeindustrins lönsamhet och ofattbara envishet. Kvinnor är oerhört duktiga på att med alla möjliga visuella medel försöka avskilja sig från manligheten. Vår brevlåda fylls ungefär till hälften av sådan reklam.
DN Söndag handlar ofta om detta.
Självklart kan man hitta tusen andra metoder för att “göra kön”. Yrkeslivet är en av de effektivaste arenorna.
Friskis o Svettis i vår stad är också en övertydlig arena. Kvinnorna väljer dansliknade gymnastik medan grabbarna hellre väljer tunga vikter i gymmet.
Dessutom hävdar jag att den visuella metoden “att göra kön” är mer tydlig nu än någonsin tidigare i hela mitt liv.
Vad kan det bero på?
Du kan väl läsa min inlaga på min egen blogg så kanske du förstår bättre vad jag menar:
“Gudrun Schyman och den stora resan”, men det verkar vara ngt fel på wordpress denna kväll.
PS Det handlar inte om ngt penisavund. Jag är bara trött på att man i dagens moderna samhälle har så svårt att acceptera Darwins andra bok om könsurvalet och hur detta ovillkorligen måste hanteras i ett samhälle.
Att inte lossad om detta kraftfält utan bara det som beskrivs i Darwins första bok kan aldrig vara funktionellt.
LikeLike
Jag vet hur mán hanterar könsurval i ett modernt samhälle. Kanske är det ordet “hantera” som jag inte gillar – det antyder någon form av instrumentell hållning som jag är rädd banaliserar det som jag gärna beskriver som något väldigt personligt och intuitivt.
Jag vill alltså inte själv bli “hanterad” och försöker undvika att “hantera” andra. Samtidigt hamnar vi i situationer och konflikter som måste lösas. Kanske är det dessa som Anders menar?
Själv försöker jag röra mig mellan världarna på samma sätt som jag hyllar rörlighetens princip när det gäller klass, ålder, urbanitet o.s.v. Men det är ett ganska primitivt mångfaldsbudskap jag dagligen försöker praktisera. Men ganska komplicerat att leva efter.
Jag är alltså intresserad av de här gränsöverskridande – kanske är jag bättre på aerobicliknande dans än tynglyftning. Den typen av feminina utbrott kan jag härbärgera inom min maskulinitet.
Kanske behöver jag läsa in mig mer på de där kraftfälten – jag är för sådant som ger energi!
LikeLike
Mats
Lusten till könsrollsgränsöverskridandet finns där ständigt. Men jag blir inte ett dugg förvånad om denna lust går att hitta i hjärnans kemi som individuella variationer.
Överlappet mellan det manliga och kvinnliga är som jag ser det en sk graduell variabel.
Människor som har mest av det graduella är troligen de som upplever mest missnöje med det svart – vita i “att göra kön”.
Men hur jag än vrider och vänder på detta känns det som att det alltid kommer att finnas människor som upplever tvångströja i den rådande kulturen.
Machomannen som ligger längst från det kvinnliga känner sig naturligtvis främmande i det queera precis som de queera ogillar det övertydligt “storgrabbiga”.
Hur vi skall lösa detta med någon annan metod än äkta kunskap om begreppet “variation”som det definieras i evolutionsläran har jag svårt att förstå.
Frågan är om människan tål att förstå sig själv med samma metoder som en zoolog studerar en myrstack.
Jag tycker mig uppleva ett starkt motstånd mot att instrumentalisera människan – sig själv.
För mig själv fungerar det ganska bra. (inte alltid) Lite besläktat med kognitiv terapi fast på kollektiv nivå.
Själv är jag snarare som en sk “dipol”. Samtidigt som jag har mycket manliga sidor så har jag uppenbara kvinnliga sidor. Är vi på fest upptäcker jag ofta att jag hamnar bland kvinnorna att diskutera relationer och liknande medan “grabbarna” snackar sport och prestationer.
LikeLike
Det låter rimligt!
Polariteten finns kanske mellan det politiserade och ideologiska projektet att skapa “den nya människan” och det som jag uppfattar som enaningen naiv tilltro till den vetenskapliga biologin som renande kraft?
Just nu möter jag studenter som frossar i social konstruktionism och är ganska mottaglig för att öka statusen i att pröva biologistiska (eller essentialistiska) positioner. Men när jag frågade studenterna varför de var så övertygade sa det samständigt:
– Det är bättre med förklaringar som beskriver något som förändringsbart!
Då blir lärarna bärare av ” det nya goda” och får i uppgift att bekämpa “det gamla onda” (könsrollerna och stereotypa mönster) enligt läroplansperspektiv. På det sättet blir barnen objekt och föräldrarna primitiva varelser som ska upplysas.
Kanske finns det ingen annan väg än att rikta blicken inåt för att gestalta variationen i handling? Jag tror det är svårt att lära ut tolerans. Den måste liksom erövras.
Gradualitet – Ett ord som jag inte använt tidigare!
LikeLike
Det är klart att man kan förändra våra representationer. Men det enda som händer är att vi liksom nyskapar nya särskiljande roller. Skådespelet kan byta arena och ansikte men skådespelet tar aldrig slut.
Det är liksom inbyggt i det tvåkönade. Att detta skådespel kompliceras av den graduella gråskalan (överlappet) tror jag evolutionen snarats sitter småleende och myser över.
Tänk vad dom får kämpa och bråka Homo Sapiens. (dom andra arterna kör bara på)
Men det är ju bara bra! För det är ju också bara en variant av selektion.
Men så vill dom ju inte se det!
LikeLike
Aahhhh… den där förmågan till rörlighet är en konkurrensfördel! Jag minns en undersökning där många menade att humor var väldigt sexigt och det kändes trösterikt efter alla propåer om att män bara vill ha stora bröst!
Men det är en aning trösterikt att på andra sidan striderna öppnar sig himmelriket – nej visst! Det tar aldrig slut! (I bästa fall)
LikeLike