Den lille vännen tröttnade snabbt på piratens bullriga lekar. Nu drömmer han om tropiska nätter och vill anmäla sig till salsakurs. Jag försöker förklara att det finns andra värden i livet än rörliga höfter, men orden falla som stenar till marken. Han yrar om att den nya kvinnan är en riktig prinsessa och hans kärlek är bortom sans och vett.
I Svd läser jag om prinsesslekar bland barn. Genusforskarna diskuterar de heteronormativa undertonerna och frågan om hur kön konstrueras i familj och förskola. Annette och Christian (jag använder förnamn eftersom vi har brevväxlat) lyckas hålla en försiktig ton och undviker den allra mest bekäftiga genuspedagogiska nymoralismen. Den uppenbara risken att skapa nya normer (den mjuke pojken och den vilda flickan) kanske är svårare att lyfta fram jämfört med en traditionell jämställdhetsdiskurs (“varför får inte killar ha klänning”?)
Det finns hopp även för genuspedagogiken?
Tysta tankar 
Per Gustavsson, som gjort böckerna i serien “Så gör prinsessor” är min morbror. Riktigt bra böcker! Kanske är jag jävig när jag säger så… Men värt att kollas in kanske!
Liten parentes, men här kan man i alla fall köpa böckerna och andra prinsessprylar. Snart kanske det kommer musik också!
http://prinsessor.nu/
LikeLike
Pingback: Prinsessor | Johan Eckmans blogg
Men då undrar jag hur det kan komma sig att debatten hela tiden kretsar kring att pojkar skall bli prinsessor. Varför är det inte lika viktigt att flickor skall bli kungar – eller är det kanske det det är (styrelsekvotering)? Men visst känns det så, att eftersom pojkar anses vara högre i rang (“könsmaktsordningen”) så är det deras beteenden som skall förändras, och inte flickornas. Eller är det bara ren likriktning som det handlar om? Jag har i alla fall fått för mig att biasen ligger till flickornas fördel typ att högskoleprovet skrivs om, och tom att hela utbildningssystemet läggs om för att passa det ena könet bättre. Samma tendenser kan anas även inom genuspedagogiken. Eller är jag ute och sneseglar i mina tankar nu? Det tror jag iofs inte, men rätta mig gärna – visst är det “it’s hip to be queer” som gäller inom genusvärlden?
LikeLike
Nej du är verkligen inte ute och seglar (vilket iofs är en ganska trevlig sysselsättning.
Det traditionella fokuset har varit att bota pojkarna och rädda de pojkar som tvingats in i stereotyp manlighet. En dagordning som är starkt präglad av en dold normativitet (kvinnligt är bra!)
Samtidigt anar jag en viss nyfikenhet hos Christian och Anette – det finns något i de förhatliga rollerna som kanske även ger energi?
LikeLike
Du har hakat upp dig på fel sak här Mats. “Kvinnlighet är bra!” är inte normativt. Tänk istället (nästa gång varningsklockan ringer), mångfald är bra! Så närmar man sig genuspedagogens sätt att tänka. Allt handlar om makt. Att bryta mönster utan att förlora makt är ofta oproblematiskt. Det är när man måste falla i rang som smärtan kommer.
Praktiskt uttryck och ideologier är ofta motsträviga. Döm inte hela marknaden bara för att hästens tänder var ruttna.
Känner att jag börjar bli lite arg här bakom tangentbordet…
LikeLike
Lite ilska är väl klädsamt!
Frågan hur de manliga könsbrytarnas maktförlust upplevs är ju så komplicerad. För en del kanske det är en befrielse att slippa var den store starka – för andra är det antagligen en sorg över att inte få den vanliga uppmärksamheten/tolkningsföreträdet.
Den lille vännen är själv förvånad över att han vill vara så nära den rörliga kvinnan. Det kan vara ett uttryck för att han vill vara som hon är och är beredd att bejaka sina feminina drag? En äventyrlig resa in i ett främmande rike för en stillasittande pinne.
Det kan vara så att han till och med upplever att hans potential ökar?
LikeLike