Min lille vän tar sig allt större friheter och hans umgänge stämmer inte med min bild av hur lämpliga kamrater ska se ut. Kanske har vännen levt ett alltför skyddat liv och nu testar han gränserna på olika plan. Jag försöker verkligen uppmuntra hans strävan efter självständighet – men den senaste bekantskapen är provocerande.
Knivar och pistoler är verkligen inga passande leksaker. Dessutom undrar jag var figuren har fått alla de där pärlorna ifrån?
Den lille vännen befinner sig antagligen i en fas då han experimenterar med olika identiteter och den stereotypa maskuliniteten tycks vara ett frestande alternativ. Men hur manlig kan en järnpinne på en stol bli?
Tysta tankar 
Är objektet, den lilla vännen, genusbestämt. Är det inte i betraktarens ögon som avgörandet sker om det är manligt eller kvinnligt….
LikeLike
De flesta skulle nog säga att din lilla vän är oerhört manlig! 😉
Ditt ansvar är väl i det första skedet att förklara varför du inte tycker att umgänget är speciellt lämpligt och låta din lilla vän komma med sina synpunkter? Kanske är det bara en leksakspistol och pärlorna lånade från syrrans leksakslåda? Du behöver nog inte oroa dig. Jag tycker att din lilla vän ser trygg ut på sin stol, men piraten befinner sig antagligen i en besvärlig fas däremot…
LikeLike
Jo jag har också alltid sett honom som arketypiskt manlig – men det är som vanligt i betraktarens öga.
Den där piraten är faktiskt en riktigt fin kille och jag tror att han är inne på sin tredje termin på lärarutbildningen!
Det är antagligen precis som Christer skriver att det är jag som har problem med mina fördomar.
LikeLike
Om vi för ett ögonblick antar att du har rätt i din bedömning av sällskapet måste jag säga att den sociala öppenhet och det sociala ansvar din lille vän visar när han (han i ordets vidaste bemärkelse men icke desto mindre en han) bemöter denne hårdföre figur och hans lilla hund utan att döma på förhand är beundransvärt! Det finns ju faktiskt en möjlighet att just detta accepterande är det som gör skillnad för figuren. Kanske plockade han, inspirerad av den lille vännens rättframma vänlighet, fram pärlorna för att göra rätt för sig, lämna tillbaka dem och be om ursäkt om de är stulna? Kanske, hur litet kanske det än tycks vara, finns en möjlighet att han fått en glimt av en annan väg öppen även för honom, om han vill prova att gå den?
LikeLike
Du är en obotlig humanist!
Det goda exemplet är oemotstådligt och jag är besatt av tanken på allas inneboende godhet och den högre rättvisan.
En annan väg… Så spännande!
LikeLike
Ja, se så stolt han är, det måste vara som Morrica skriver!
Den söta lilla hundens tillgivenhet kan också tala till hans fördel. Den måste väl ändå ha gott omdöme?
LikeLike
Njae – hundar kan man nog inte lita på!
Deras tillgivenhet är fullständigt omdömeslös och ofta följer de helt galna herrar. Men jag skulle gärna önska att det vore så – att de väljer vem de ska tycka om av kärlek och inte av fruktan.
LikeLike
Hade de den förmågan vore de katter, inte hundar.
=)
LikeLike