Jag läser på Skolporten om en ny avhandling av Joakim Krantz som diskuterar den politiska styrningen av Lärarutbildningen:
Vad är resultatet och dina viktigaste slutsatser?
– I botten av den här kritiken ligger en politisk misstro mot lärare och lärarutbildare och de anspråk som riktas mot dem går ut på att de ska uppvisa engagemang och lojalitet mot den politiska styrningen. Lärarna måste hela tiden visa på effekter och resultat, vilket leder till att deras professionella självständighet begränsas. I de självutvärderingar som lärarutbildningen gör ligger hotet om att förlora examensrätten och skvalpar. Det blir väldigt tydligt att myndigheterna använder examensrätten som ett maktmedel och det här leder till att självutvärderingarna mer handlar om att visa sig duktig än att hitta vägar till utveckling.
Tack Annika för tipset
Tysta tankar 
Vi säljer vår framtid
Det hänger en rektor i korridoren uti Lund, hon hänger också i sitt hår från politikens högra hand. I sin ena hand håller hon en tom kista och i den andra handflatan ligger våra barns själar och deras framtid, men de kallas produkter. Där har hon hängt och sprattlat hopplöst i fyra år. Sanningen kommer inte över hennes läppar ty den har hon inte råd att hålla.
Kostligt är det att säljas till lägst bjudande. Såld till den som betalade minst. Precis som barnen på socknen. Här i skolans stad säljer vi allas vår framtid till den som kostar minst. Utanför fönstret springer verkligheten förbi medan höger och vänsterhanden träter om vilken sida på myntet som är vackrast.
Händerna har glömt att det som är viktigast inte kan köpas eller bytas. Allt är uppgifter som kan mätas eller vägas. Inget är det som hjärtat och själen tänker, känner och minns. Lukten av tabeller och statistik ligger tung och sövande över de som skall leda och lyfta. Kreativiteten kvävdes nästan. Nu är den fridlyst och syns alltmer sällan så mentorerna söker sitt syre genom plantorna. Men de försöker alla att andas genom en slang som någon står på.
Kraven på plantorna är stora och gråa. I 13 år skall de huka sig så att de inte sticker ut, så att de tillslut är böjda efter takets form. Inget får växa utanför i solen. Tankar och känslor böjda och krokiga av felaktig föda och svångremmar på fel ställen. Räntan av dessa maktmanövrar kan vi läsa i vanmakten skriven på våra väggar och i våld, droger och sabotage, tillsynes utan grund och sammanhang.
Vi får inte glömma att förvalta den musik som finns i varje planta och blomma från början. Därifrån kommer leken och färgerna som gör livet. Ur leken kommer det som är kunskapens mamma och kulturens pappa. Det är något vi vet sedan mycket länge. Leken, kulturen och kunskapen kan inte skiljas åt av varken människa, sedel eller politik. Vem värnar barnen och lekens kraft?
“Schools, Institutions of higher education, and churches are too concerned with moulding young people instead of helping them develop themselves.”
Albert Einstein (serious fun, 1979)
Planeten Filip
LikeLike
Jag blir allt mer drabbad av visdomen i Kierkegaards ord om att möta eleven på där hon befinner sig. På Högskolan gör vi tvärtom och hittar på en nivå som vi väljer att kalla “avancerad”.
De som inte passar in sorteras bort med självklar logik. Just ni känns det som om institutionen är mer intresserad av försvara sig själv än uppdraget.
tack Filip – du skriver så det lyser!
LikeLike
Planeten Filip, varför har du ingen blogg? Jag vill läsa mer och mer av dina vackra vindlande kloka poetiska ord!
Mats, snart är det bara folkhögskolorna som har kvar den mänskliga tanken Kierkegaard uttrycker.
LikeLike
Hurra för folkhögskolorna!
Just nu hurrar jag för vem som helst utanför högskolevärlden…
LikeLike
Jag får ett besämt intryck av att ni upplever att ni överhuvudtaget inte kan påverka er situation i dagsläget?
LikeLike
Jo det tror jag är en vanlig upplevelse – samtidigt betonar ledningen att vi alla är utbytbara och det gör kanske att själva lusten att påverka minskar. För många av oss som har haft jobbet som livsinnehåll känns det en aning tomt.
LikeLike
Vi ser väldigt olika på saker och ting.
För mig är det självklart – vi är alla utbytbara och tur är det. Tänk vilken press om man var den enda som kunde utföra ett eller annat moment! Man skulle aldrig få semester. Man skulle aldrig kunna ta en dag ledigt. Man skulle knappt kunna bli sjuk! Huh så hemskt!
Och påverka vill jag absolut göra ändå. Kanske får jag aldrig uppleva att det blir någon skillnad, men de som kommer efter mig, eller de som kommer efter dem som kommer efter mig, upplever den. Och det gör det värt insatsen.
LikeLike
Du har säkert rätt – det är väldigt fåfängt att tro på sin egen betydelse.
Samtidigt konstruerar vi hela tiden berättelser om våra liv och försöker infoga oss själv i någon form av meningsfullt sammanhang.
Just när det gäller lärarutbildning kanske det handlar mer om ett paradigmskifte som har genomförts i smyg. Det som var högsta prioritet 2001 (estetiska processer och sociokulturellt perspektiv på lärande) framstår idag som patetiska anakronismer. Vi som trodde på den gamla retoriken är inte bara utbytbara utan upplevs antagligen som direkta hinder för det nya.
LikeLike
Du missförstår mig, käre vän. Att tro på sin egen betydelse är mycket viktigt, alls icke oförenligt med insikten om att man, lyckligtvis, är utbytbar och definitivt förenlig med infogandet i ett meningsfullt sammanhang!
Ack så svårt det är att sätta ord på något som är lika självklart för mig som att andas!
Är du en av dem som ärligt och uppriktigt tycker att det system som infördes 2001 var bra? Om det är en alltför personlig fråga så bara låtsas som att jag inte ställde den.
LikeLike
Jag började jobba här 2002 och var inte en del av omgörningen – men:
Jo – jag tycker det var en väldigt bra grundläggande idé att betona likheter mellan olika lärargrupper genom en gemensam examen med olika inriktningar.
Jo – jag delar Olle Holmbergs och thavenius vurm för det som kallades radikal estetik.
Ja – jag tycket att idén med ett utvidgat samarbetet med partnerskolorna är en utmärkt tanke och att det är bra för studenterna att knytas till en skola och ett arbetslag genom hela utbildningen.
Ja – jag menar att de dubbla behörigheterna med möjlighet att jobba både i förskola och skola har varit ett lyft för möjligheterna till samarbete.
Ja – jag tycker det är sympatiskt med frihet för studenterna att utforma delar av sin utbildning.
Ja – jag är för att högskolorna får ett större ansvar att tolka examensordnen och är emot den planerade detaljstyrningen
När den nya regeringen angrepp på den gamla lärarutbildningen är det politiskt projekt och HSV ställer aningslöst upp på en akademisering och banalisering samtidigt – det skrämmer mig lika mycket som avhandlingsförfattaren i ovan!
P.S. Sedan finns det drag i utbildningen som är problematiska – nu har det utvecklingsarbetet paralyserats av våra försök att tillmötesgå andra aktörer.
P.S.S.En bra genomgång av kritiken i 2001-reformen gör Owe Lindberg i “Talet om lärarutbildning”
LikeLike
Igen – utbytbarhet är ett spännande ord och jag associerar till industriella tillverkningsprocesser. För mig handlar kvalitet i utbildning om att våga gå in i djupa relationer av tillit. Precis som i andra relationer behöver vi tro på någon form av autenticitet.
Alternativet är de instrumentella realtionerna där vi utnyttjar varandra för att uppnå våra syften. Sådana behövs också men det är påfrestande att beskriva alla möten som bedömningssituationer där jag belönar önskvärda beteenden. I veckan har jag haft 13 dubbellektioner i musik med 330 nya studenter. Det kändes som unika möten och jag hade inget behov av att dölja mig bakom någon “lärarroll” eller “bedömningsmakt”.
Men jag är nog en obotlig romantiker.
LikeLike
Finns det bara dessa två motpoler och inget däremellan? Det ser ödsligt ut må jag säga.
Jag är ständigt förbryllad över att du talar om att dölja sig bakom en lärarroll? Hur menar du då? Du är ju läraren, du är auktoriteten som pekar ut målet och har till uppgift att se till att så många som möjligt av de 330 kommer dit, inte sant? Snälla, förklara hur du menar!
LikeLike
Nja – det kanske kan förstås mot min bakgrund som förskollärare. 25 år * 38,25h/vecka i barngrupp tror jag har gjort mig ganska allergisk mot att se läreriet som “roll”.
För mig handlar det om att vara så äkta och närvarande som möjligt i de möten som utgör kärnan i en utbildning.
Sedan finns det en maktutövning där jag tar på mig myndighetskappan – men det spännande sker utanför de positionerna. Jag förstår att det finns examinationer och att reglerna ska tydliggöras – men utbildningen riskerar att bli banal om allt handlar om att passera dessa stationer. Utbildning som bildning bygger på en annan människosyn och jag kan inte med självklar auktoritet hävda att jag vet vart dessa 330 studenter är på väg. Sannolikt kommer de att skapa nya tolkningar av läraruppdraget som jag inte har full kontroll över.
Föräldraskap har samma dimensioner – en del försöker reducera föräldrauppdraget till att vara förebild och sätta gränser. Barnet avgör om det vill använda mig som förebild eller bryta mot mina gränser. I bästa fall finns det en relation som har ett djup som tål dessa konflikter.
LikeLike
Jag har grubblat och grubblat över vad det är som gör att vi verkar se så olika på detta, men det enda jag kommer fram till är ett litet mesigt konstaterande att vi kommer från väldigt olika bakgrunder:
Jag sladdade in på läraryrket lite från sidan, som språkvetare så finns det inte så mycket annat vettigt att göra med sina kunskaper än att gödsla med dem, sprida dem över världen och hoppas att de bidrar till att saker och ting växer fram (och ibland funkar det! Tjohoo!) och jag tror, efter detta grundliga grunnande, att denna min väg till katedern på något vis försett mig med den slags glasögon som gör att jag inte kan se på vilket sätt en ökad satsning på rena ämneskunskaper kan vara ett hot mot lärarkompetensen och elevernas skolsituation.
För mig innebär begreppet akademisering stora doser eget ansvar, stora doser nyfikenhet och stora doser individuell frihet. För mig innebär begreppet vetenskapligt tänkande dels att man för en tid fokuserar på en utvald aspekt i helheten med en ständig medvetenhet om att helheten finns överallt omkring en i alla riktningar; dels att inga färdiga svar finns. Men det börjar gå upp för mig att alla inte ser detta.
Dessutom gick det just upp för mig att jag tar en förfärligt lång omväg till vad jag hade tänk säga. Åter till huvudspåret:
För mig skulle det kännas som om jag hycklade om jag försökte låtsas att jag i undervisningssituationen kan lägga av mig lärarrollen som en rock. Jag kan inte avsäga mig det ansvar jag tagit på mig utan att svika eleverna. För att använda din liknelse om föräldrarskap, man kan inte vända ryggen åt sina barn och säga upp sig som förälder, då är man inte människa, bara en liten lort (tack Astrid för alla dina klockrena uttryck!), det lilla faktum att jag i slutet av kursen har ansvaret för att så rättvist jag någonsin kan bedöma om de nått målet eller inte finns alltid med i ekvationen och försöker man plocka bort det blir resultatet obalans.
LikeLike
Det kan nog vara en bra väg att förstå skillnader i åsikter. Jag möter en del studenter som kommer från det hållet som du beskriver. Efter några års ämnesstudier och massor av lån framstår skolan som en form av rimlig utväg Huvudkärleken är ämnet.
Min bild av den här studentgruppen är ganska kluven. Ofta har de svårt att förstå varför de ska behöva utsätta sig för den här förnedringen som en inskolning i metodikens ibland dtrånga värld innebär. Den rena ämneskunskapen framstår som överlägsen pedagogikens ständiga prat om komplexitet.
Då blir läraruppdraget en roll och i första hand en fråga om transport av de här dyrbara kunskaperna till dem som förstår att underkasta sig samma disciplin.
När det gäller föräldraskap går det kanske att reducera till gränssättning och förebilderi. Men jag känner nog att jag själv har använt mina föräldrar på ett djupare plan och vill gärna tro att relationen till mina barn handlar om andra kvaliteter. Annars tror jag risken finns att man hamnar i den där utbytbarheten:
– Nu har jag testat dina gränser och gjort mig fri från dina anspråk att vara förebild!
Sammanblandningen av att vara mentor, stöd, coach, handledare och – bödel är en svår nöt att knäcka. Som förälder tror jag det är omöjligt och ekvationen faller. Närhet innebär svaghet och idealet blir kyligt distanserat.
Jag känner ju inte dig men är verkligen nyfiken på om oförmågan att lägga undan lärarrollen också gäller föräldrarollen. För mig är det en befrielse att kunna möta mina vuxna barn utan att ikläda mig ett ansvar som uppfostrare. Men jag var en ganska aktiv förälder under deras första 7 år…
LikeLike
Hmmm, det blir fasligt personligt detta, men låt gå för ett enda litet ögonblick till.
Jag är varken lärare till mina barn eller förälder till mina elever.
Det finns likheter mellan relationerna, visst gör det, precis som det finns likheter mellan potatis och tomater. Men misstar man den ena för den andra blir resultatet sällan helt lyckat.
Vad sägs om att vi lägger föräldrarliknelsen åt sidan nu en stund, ty den haltar brutalt vid det här laget och behöver få vila sig.
Du frågar lite försmädligt om min ‘oförmåga att lägga undan lärarrollen’ och ungefär där blir skillnaden i våra respektive perspektiv brutalt tydlig. För mig är nämligen det faktum att eleven hela tiden är medveten om att det är jag som har uppgiften att avgöra om de klarar att nå målet eller inte ett mycket mycket viktigt faktum. Oavsett om vi möts på krogen, på konsert eller i klassrummet så är det ytterst få elever som kan bortse från det faktum att jag är deras lärare. Detta faktum står hela tiden som en eldpelare mellan oss och om jag väljer att inte låtsas om att jag vet att den står där är jag, som jag ser det, bara taskig.
Kanske hade det blivit tydligare om jag skrivit att generellt sett är det svårt för elever att se en lärare som något annat än Läraren, Bedömaren. En och annan elev har erfarenheter med sig som gör att alla lärare tycks likna Stig Järrels Caligula, andra har erfarenheter som får dem att se lärare snarare som Madickens vänliga fröken. Men i stort sett samtliga har hela tiden i bakhuvudet en ständigt närvarande medvetenhet om att personen framför dem i slutändan har till uppgift att bedöma studenternas prestationer.
Och jag har funnit att om jag som lärare hela tiden har detta i minnet så blir situationen mer avslappnad och eleverna har lättare att ta till sig det jag försöker förmedla till dem än de har om jag försöker låtsas att jag inte alls också är Bedömaren.
Det är sannolikt annorlunda med unga elever alldeles i början av sin skolvandring, men jag anar att deras föräldrar förmodligen har denna medvetenhet och att den därifrån i viss mån sipprar in i barnens medvetande, kanske i form av små oskyldiga frågeställningar i stil med ‘tyckte läraren du var duktig?’ eller ‘och vad sa läraren om din teckning då?’ under promenaden hem.
LikeLike
Jo du beskriver det väl och bilden av att läraren har makt att bedöma om du lyckats eller ej är en väldigt stark retorisk figur.
Jag återkommer – har du läst Hemzelius idag? Lärarrollen i sin yttersta förlängning.
LikeLike
Jag har inte läst Hemzelius idag, nej, vad hade han att säga om saken?
LikeLike
Kolla länken
http://sydsvenskan.se/sverige/article551125/Kd-enas-mot-Anka.html
Han tar rollmetaforen väldigt långt och jag tror inte att ni är överens om särskilt mycket. Men hans bild av lärarens ansvarstagande tangerar det som du skriver och på en lärarutbildning tror jag att det är nödvändigt att studenterna funderar över sina egna mål.
Då blir det konstigt om jag hävdar ett tolkningsföreträde även på den personliga nivån. men det yttre ramverket med mål och kriterier bygger naturligtvis på en strikt neutral och objektiv bedömning. Ibland är det skönt att kunna hänvisa till det – ofta hindrar det en dialog om varför de är här.
Tänker vi helt olika ifråga om inre och yttre motivation? För mig är det självklart att dessa storheter ofta kommer i konflikt med varandra.
När Hemzelius oroar sig för att omsorgskulturen sipprar in i skolan och stör förmedlingen tänker jag att han skapar en olycklig motsätning mellan kunskap och socialt liv. Det nedlåtande sättet att tala om yngre barns lärande avslöjar en obehagliga kunskaps- och människosyn.
I ett inlägg liknar jag Lars med Anna Anka och jag är nyfiken på hur LR och Fp ska hantera sin frispråkige debattör.
LikeLike
Jag är inte så nöjd med mitt svar och anar att vi polariserar i onödan. Kasnke är ledtrådssökeriet en aning mindre uppenbart på folkhögskolor och möjligtvis går det att skapa rågång mellan undervisning och examination på högskolan.
Min grundtes är att studenten har rätt att veta vem det är de möter: coachen, handledaren eller domaren. Kanske är det en konstruktion och ur barnets aspekt är väl makten alltid makten.
Min dotter gick påIB där de har externa examinatorer. När hon berättar om relationen till sina lärare blir jag varm i hjärtat. De hade uppnått någon form av autenticitet i handledarskapet som låg bortom det enkla ledtrådssökeriet och beroendet.
Samtidigt fanns det ett beroende från lärarna av att barnen gjorde bra resultat.
Jag kanske bara blir så trött av alla dessa blickar:
– Var jag duktig nu?
LikeLike
Är du säker på att det var rätt länk? Jag hittade en artikel om KDs reaktioner på Anna Anka som inte tycks ha mycket gemensamt med det du skriver om i kommentaren?
LikeLike
Jag fann en artikel, men är det samma en? http://sydsvenskan.se/opinion/aktuellafragor/article551278/Las-inte-in-lararna.html Somt håller jag definitivt med om: “Svensk skola under kommunal flagg är ett Titanic, som sakta sjunker mot botten” skriver Hemzelius och nog är det så att kommunaliseringen har gett stora skillnader mellan skolor, både vad gäller kvalitet, långsiktighet, miljö, maskinparker och mat. Han skriver också: “En flitigt citerad rapport från konsultföretaget McKinsey slår fast att inget utbildningssystem är bättre än dess lärare, men trots att denna rapport presenterades för SKL:s medlemskommuner vid senaste skolriksdagen agerar man tvärt-emot dess slutsatser genom förslag som stöter bort de bästa begåvningarna från läraryrket” och där håller jag också med, precis som jag håller med om hans slutkläm: “Därefter kommer skolan verkligen att få problem om vi inte agerar nu. Om inspirationens och kunskapens dödgrävare på SKL går segrande ut striden om lärarnas arbetstider, är det sista spiken i kistan för den svenska kunskapsskolan”
För mycket detaljstyrning resulterar i en stelbent skolliknande institution där inget utrymme finns för individualisering, för enskilda behov eller olika lärstilar.
Där skulle jag ha svårt att göra någe vidare bra jobb, faktiskt.
LikeLike
Jag är inte säker på att ett förstatligande skulle lösa några problem – posten, militären, SJ o.s.v inbjuder ju inte till efterföljd.
Frågan om decentralisering är väldigt laddad och nu kräver staten rättning i leden och försöker detaljstyra allt från förskola till lärarutbildning – samtidigt som Lars romantiserar lärares frihet (eller gäller det bara arbetstider?)
Jag har svårt att förklara för de studenter som söker sig till läraryrket p.g.a. deras bild av arbetstider att det faktiskt är andra villkor idag. En del av dem tycker jag nog att vi klarar oss ganska bra utan.
(Jag är ju förskollärare och för mig är 40-timmars arbetsvecka utgångspunkten)
Hur ser du på Lars metafor om läraren som skådespelare på scen med dittvingad publik? Är inte den problematisk?
LikeLike
Posten och SJ är ståtliga monument över hur girigheten bedrar visheten. Militären är en annan sak, världen förändras och hotbilden blir en annan. Vi är inte längre alliansfria ens i vår egen självbild och måste anpassa vår militär efter våra allierades situation också.
Jag är inte heller säker på att ett återföstatligande av skolan skulle lösa de problem kommunaliseringen lett till, i alla fall inte på kort sikt. Men med dagens system är elever ofta utlämnade på nåd och onåd till kommunpolitikers idéer och de är inte alltid av godo, och situationen för elever i olika kommunala skolor kan skilja sig som gäddor och kråkor. Det är varken demokratiskt eller jämlikt.
Tänk ändå så olika man läser samma ord! Lars metafor “en lärare under dagtid står på scen med ständigt nya manus 16-20 timmar i veckan – framför en publik som är tvingad dit. ” läste jag som en alludering till Shakespeare’s ord i As You Like It och tolkade dem som att han menar att skolan är en del av livet, en fas vi tar oss igenom vare sig vi är entusiastiska eller inte, och trots att den inte alltid är rolig, och den erfarne läraren vet att h*n inte behöver ta den ovilliga publikens sniglande personligt:
All the world’s a stage, And all the men and women merely players: They have their exits and their entrances; And one man in his time plays many parts […] Then the whining schoolboy, with his satchel And shining morning face, creeping like snail Unwillingly to school.
(här kan du läsa hela repliken: http://www.poemhunter.com/poem/all-the-world-s-a-stage/ )
Jag är mycket glad att vi för det här samtalet så att vi inte förblir stående på var sin sida om avgrunden utan bro eller möjlighet till förståelse emellan oss!
LikeLike
Ursäkta om jag stör i ett intressant samtal i den här tråden….
Kommunaliseringen kom till för tjugo år sedan när Persson la ner SÖ och skolan gick från att vara regel- och ekonomistyrd till att bli mål- och resultatstyrd.
När ni nu pratar om att skolan ska bli mer detaljstyrd är jag inte riktigt med. Vad är det som ska detaljstyras?
Fortfarande är läroplanerna Lpfö 98, Lpo 94 och Lpf 94 öppna och bygger på strävansmål. Vilket ger ett pedagogiskt friutrymme för att lägga upp undervisningen efter eget huvud för att nå de nationella målen.
Eller är det kursplanerna som spökar?
Kan ni reda ut begreppen…..
LikeLike
Plura, jag kan förstå att det verkar förvirrande för den som aldrig provat på lärarrollen.
Det du frågar om, styrdokument och kommunalisering, rör det föränderliga i skolverkligheten.
Det vårt samtal kretsar kring är snarare det bestående: relationen lärare – elev. Både hur den ser ut idag och hur den kan komma att se ut i morgon, och hur den erfarenhet av just denna relation som en lärare under sin yrkesverksamma tid samlar på sig på lämpligaste vis kan förmedlas till de som kommer som nya in i yrket. Stämmer det ungefär med hur du ser det, Mats?
LikeLike
Jag vet inte – de där nivåerna flyter samman. Lärarutbildningsutredningen som resulterade i 2001-reformen var ett försök att ta konsekvenserna av decentraliceseringen och förbereda lärarna på ett utvidgat ansvarstagande – som då också gällde ett personligt plan med en rektor som kunde komponera arbetslag friare. Det känns som en evighets sedan och reformen har blivit omsorgsfullt förtalad och misshandlad av politiker och media.
Men grundidén om att avlägsna sig från den gamla SÖ-modellen och detaljerade kursplaner tror jag fortfarande är förankrad hos lärare och rektorer. Längtan efter regler möter lusten att pröva de egna idéernas bärkraft. Olikheterna är svåra att undvika. Frihetens pris och Hemzelius tror att det går att koppla resultat till lön. Suck.
Om rollen – pjäsen – manus… (jo Branaghs version av “som ni behagar” är en favorit) jag är inte helt avvisande till tanken på läraren som förförare, motivator, belönare, bestraffar, manipulatör, skådespelare, coach eller andra mer eller mindre avlägsna konstruktioner av samspelet mellan människor. Men jag är besatt av att det finns en nivå som jag i brist på andra ord kallar “äkta”. Förskolan har inga “mål att uppnå” och då faller den rollen (att bedöma om de har lyckats) i stället försöker vi bekymra oss om hela individens utveckling. Ibland är det nog så att vi inte riktigt förstår vilken logik eller kurva barnen följer och pedagogen är mer passagerare än lokomotiv. Men vi romantiserar gärna vår utmanande funktion.
På högskolan finns motsvarande situation. De söker sig till en utbildning och har starka inre bilder av vart de är på väg. Även om det finns kursplaner och mål är det i förhållande till praktikens utmaningar som de växer. Vad behöver jag kunna för att klara av yrket?
Vi har kataloger med mål (ofta för många och komplicerade) men sanningen är att studenterna måste själv få bitarna att falla på plats. Om de hade gjort det samtidigt och på ett någorlunda förutsägbart sätt hade utbildningen varit mycket lättare att förstå och administrera.
Våra försök att beskriva vad en lärare bör kunna är ambitiösa men skapar ofta fler frågor än svar. Jag tror att mål till sin natur är reduktionistiska och kanske måste det vara så.
Om jag får välja mellan Shakespeares scen och Calderons dröm så tror jag nog att drömmen är en mer lockande metafor. Drömmar är i alla fall äkta!
P.S. Plura – du behöver verkligen inte be om ursäkt! Välkommen att störa!
LikeLike
Vad sägs om den här bilden:
Studenten måste själv få bitarna att falla på plats. Lärarens uppgift är att visa vägen till bitarna. Ibland genom att ta studenten vid handen och leda honom/henne till gömstället, ibland genom att diskret indikera med en liten nick ungefär i vilket område eleven kan tänkas hitta en viktig pusselbit.
LikeLike
Jo – bilden av den vänlige handledaren känns väldigt rätt. Ibland hamnar man i andra positioner och det handlar ofta om tolkning av mål och kriterier.
Som den här t.ex.:
För VG efter den avslutande kursen med vft på avancerad nivå ska
studenten
• kritiskt värderande och med beaktande av olika perspektiv på
lärande och undervisning kunna reflektera över sin praktik
och sitt läraruppdrag i förhållande till lärandeteori samt kunna
utvärdera sin verksamhet/undervisning och formulera kvalificerade
slutsatser med skolutvecklande arbete som tydligt mål
• med utgångspunkt från goda ämneskunskaper och teoretiskt
förankrade didaktiska överväganden samt barnens/elevernas
olika intressen, förmågor och behov självständigt kunna organisera
och genomföra verksamhet/undervisning på ett dialogiskt,
kreativt och empatiskt sätt
• på ett ansvarsfullt sätt kunna kommunicera och samverka med
barn/elever och vuxna samt visa förmåga att problematisera och
formulera strategier för sådan samverkan
LikeLike
*nickar entusiastiskt* ja, exakt! Lärarens uppgift här är helt enkelt att (vänligt eller inte beror sannolikt på omständigheterna) visa eleven hur de här delarna ser ut och hur de används, och så vifta menande i den rätta riktningen. Och sedan se noga på de delar eleven hittar och hur h*n sammanfoga dem, (vänligt om det faller sig så, men ändå) bestämt peka ut vad som är rätt och vad som behöver korrigeras och hur och varför, samt övervaka när eleven på egen hand skramlar ut i verkligheten och på egen hand gör det som tidigare gjordes under lärarens handledning.
LikeLike
Problemen kanske uppstår när målen är sofistikerade på ett sätt som bryter mot studentens tidigare erfarenheter. Många kommer från ett gymnasium där betygen tyvärr verkar vara en form av kvantitativa transaktioner:
– Nu har jag skrivit tio sidor – ge mig mitt VG…
De studenterna har ofta svårt att hitta rätt i högskolevärldens mer dimhöjda formuleringar.
LikeLike
Jag önskar nog lika innerligt som du att gymnasielärare undvek såna skamliga genvägar, och jag beklagar djupt de stackars elever som invaggats i ett sånt tänkesätt.
Så frågan är om det ligger något i vad Plura, trots sina tendenser till alltför svepande generaliseringarna, säger,kan det vara så att det finns lärare som har svårt att tolka kursmål och läroplaner?
Sannolikt kan vi inte göra något åt just det problemet, men vad kan göras för att framtida lärare inte faller i samma fälla?
LikeLike
Frestelsen ligger kanske i att skriva mål som (i rättsäkerhetens namn) inte är tolkningsbara. När det då kommer till komplexa värden (som ovan) är det nödvändigt att skriva in en viss form av personlig frihet i målet eftersom det är en avgörande kvalitet i läraryrket att vara just – personlig.
Betygen fungerar bäst som motiverande – frågan är vad demotiverar till? I det här fallet är det tyvärr ofta ett okritiskt imiterande av något de tror att mantor/handledare vill se.
Jag vet inte om det går att göra något åt problemet. Om betygsättningen sjunker ner i åldrarna kommer barnenatt vänja sig vid ledtrådssökeriet tidigare och risken finns att de glömmer bort det där andra (inre motivation)
Usch så pessimistisk jag låter – sortering som livsstil?
LikeLike
Kanske borde man tänka om helt och hållet när det gäller betygen? Fundera över vad det är som ska betygsättas, och vad som bör kommuniceras på annat sätt?
Inom folkhögskolan har vi ju utöver de rent handgripliga behörigheterna också omdöme, som ju speglar bland annat elevens kunskapsutveckling (man kan ju utvecklas en hel del utan att nå fram till målen), personlig utveckling (t ex att eleven till slut lyckats erövra föredragshållarens position, trots att det var hemskt på alla sätt att ställa sig framför en grupp människor med ögon hela högen), elevens analytiska förmåga (konsten att sätta saker i relation till varandra är inte självklar), samarbetsförmåa och elevens förmåga att planera sina studier.
Kanske borde något liknande till i vanliga skolan också? Inte betyg i ordning och uppförande, nej, det hör hemma i en annan tid, men någon slags möjlighet för läraren att kommunicera även de framsteg och utvecklingskliv som inte går enkelt att mäta med prov.
Vad tror du, skulle det vara en god idé?
LikeLike
Jag älskar folkhögskoleidén och skulle göra nästan vad som helst för att slippa den här anonymiserade låtsasrättvisan som döljer sig bakom våra kriterier.
Vi är fast i Bologneriet och då är inte “utveckling” intressant – det är enbart produkten som ska bedömas.
Din modell bygger på längre relationer och det finns en viss närhet mellan lärare och student. Högskolan bygger ofta på motsatsen – tio veckor och fokus på den slutliga texten.
Samtidigt finns det ett visst utrymme för de här långa relationerna i mentorsverksamheten – om den får finnas kvar? Just nu är jag orolig för att det ses som något dyrt och onödigt. Akademiseringens första offer?
LikeLike
Ja, tänk det gör den, långa relationer och utrymme för utveckling och växande, både i kunskap och insikt och personlighet.
Jag är dessutom rätt så skeptisk till om högskolan verkligen funnit den optimala arbetsformen, det låter inte så vare sig jag pratar med lärare eller studenter. Tvärtom!
Bologna Schmologna, var har ni era egna visioner? Hur skulle en förbannat bra lärarutbildning se ut, tycker du? Dröm loss en stund!
LikeLike
Fel tid för visioner – idag gäller det att överleva. Allt fokus på att få ekonomi i balans och tilräckligt många lektorer för att säkra examensrätter.
Allt annat är obehagliga påminnelser om en tid då verksamheten var idéstyrd. Nu hoppar vi från tuva till tuva.
LikeLike
Ni hoppar från tuva till tuva, men ingen blötmyr varar för evigt (tro mig, jag är norrlänning, vi har STOR erfarenhet av blötmyrar!) och när ni kommer fram till andra sidan (och dit kommer ni, jag lovar!) finns fast mark igen, och ni kan vila.
Men ibland verkar sumphålen vara djupare än någonsin: http://tvbloggen.tvplaneten.se/2009/09/21/sluta-gomma-er-bakom-slojan/ och jag undrar jag om det inte är just precis nu visionerna verkligen behövs?
Men jag kan ha fel.
LikeLike
Usch vilken svår fråga! Jag tänker att det inte är en självklar rättighet att bli lärare och det finns en rad svårigheter som hindrar dig att utöva ditt yrke i enlighet med de krav som vi ställer. Grundtanken är att det inte ska gå att kompensera brister på ett område med andra kvaliteter. Därför finns en examensordning med försök till tydliga krav.
Om Alia inte vill arbeta med män är det enligt mig ett avgörande argument mot att ge henne en generell lärarexamen.
Jag hade definitivt underkänt män som vägrar arbeta med kvinnor. Men den där värdegrunden kan man vrida och vända på till tills hjärtat blör…
LikeLike
Du har så rätt, det är ingen självklar rättighet att bli lärare. Det har försvunnit lite i jämställdhetens namn, har det inte? Lärare är ett yrke som inte passar alla, på samma sätt som inte alla kan bli läkare, oavsett vad man drömmer om.
Det räcker inte med formidabla ämneskunskaper om man inte har förmågan att förmedla dem till elever, på samma sätt som det inte räcker med en briliant pedagogisk förmåga för den som inte har någon ämneskunskap att tala om att förmedla.
Finns det förskollärarutbildningar på komvux, förresten? Det visste jag inte!
LikeLike
Nej – jag tror att de blandar samman med BF-program.
Det finns ingen “förskollärarutbildning” alls idag! Vi utbildar lärare med inriktning mot olika verksamheter t.ex. förskola.
En examen med gemensam examensordning.
LikeLike
Det är alltså barnskötare Alia eventuellt inte får bli, pga slöjan? Om jag förstod saken rätt var det inte alls så att hon nekade att arbeta med män, hon föredrog bara att bära slöjan om så var fallet? Det är en rätt stor skillnad, är det inte?
LikeLike
Nej – jag tror att BF-utbildningen accepterade men inte Stockholms universitet.
Jo det är en viss skillnad – men det blir ganska underligt om hon måste skyla sig vid varje möte. En sorts sexualisering av arbetsplatsen som känns besvärlig. Men det kan vara jag som inte trivs i rollen som “man”?
LikeLike
Tja, lite meckigt blir det ju, för henne, det kan det. Jag kan däremot föreställa mig att farhågor kring hur barnen ska förhålla sig till detta med könsroller när hon så tydligt visar att det är skillnad på hur hon bemöter kvinnor och män. För det gör hon ju.
LikeLike