Jag har luckor i min populärkulturella bildning och filmen om Pocahontas är en sådan. Wikipedia ger viss bakgrund men det uppstår nya frågor.
Pocahontas, född 1595 eller 1596 i powhatanförbundets ”huvudstad” Werowocomoco i nuvarande Virginia i USA, död 21 mars 1617 i Gravesend sydöst om London, var en indianska som rönte uppmärksamhet i England då hon följde med sin engelske make John Rolfe dit.
Hon kom från Werowocomoco där hennes far Wahunsonacock (även känd som Powhatan) residerade. Hennes riktiga namn var Matoaka; Pocahontas var bara ett smeknamn och betyder hon som är lekfull, bortskämt barn eller klar ström mellan två kullar.
Om jag förstår historien kidnappades hon och fördes till England där hon kallades för prinsessan av Virginia och utnyttjades som reklampelare för tobak.
Som elvaåring räddade hon John Smith från att dödas av sin faders indianstam – det räcker för att röra min lille väns hjärta. Han är en obotlig romantiker.
Tysta tankar 
En förtjusande historia, och det vore synd att skrynkla den med skepsis kring sanningshalten i kapten Smiths berättelser.
Olyckligtvis bekom Englands klimat henne illa och hon blev väldigt sjuk.
LikeLike
Englands klimat är en historia för sig. Jag har en hemlig passion för teveprogrammet “En plats i solen” där engelsmän söker semesterhus i södern. De verkar väldigt längtansfulla efter sol!
LikeLike
De gör ju det, konstigt nog, de har ju ett fullkomligt ljuvligt klimat!
LikeLike
Ljuvligt är ett väldigt starkt ord – jag skulle nog säga förutsägbart…
Min bild av engelsmän är kluven. Alla dessa teveserier med belevade och roliga personer stämmer illa med en del representanter som jag träffat på charterresor. Det kan vara en klassfråga.
Tyskarna däremot är ofta mycket bättre än sitt rykte! (Hur hamnade vi i den här diskussionen?)
LikeLike
Ingen som helst aning, ibland bara blir diskussioner helt utan föklaring.
Kanske har du rätt i att det är en klassfråga, min erfarenhet (NB oerhört begränsad!) av charterresenärer antyder att de kan vara ett säreget släkte, onekligen.
De engelsmän jag träffat har utan undantag varig charmiga, belevade, trevliga människor, hövliga på ett naturligt sätt som vi buffliga svenskar bara kan avundas.
LikeLike
*’varit’ var vad jag avsåg skriva, givetvis
LikeLike
Du har haft tur och jag är lite avundsjuk på dig. Livet var mycket enklare på den tiden engelsmän var goda och tyskar onda…
LikeLike
*sjunger*… och Ingrid Bergman log rart och vänt mot Humprey Bogart i vit tropikkavaj, i baren spela’ pianisten As Time Goes By…
Jo, det är mer komplicerat nu när tyskar är trevliga och artiga och visade sig vara alldeles vanliga människor de också.
LikeLike