Inom beteendevetenskapen finns hos många en dröm att kunna mäta effekterna av insatt program. Inspirationen kommer naturligtvis från de naturvetenskapliga och medicinska fälten. I dagens Sydsvenska berättar en forskare om arbetet med att dokumentera effekterna av föräldrautbildning i Lund.
Tidigare har Skolverket haft i uppdrag att utvärdera vilka antimobbningsmetoder som “verkligen ger resultat”. Dessa har då fått en form av kvalitetsmärkning och kallas ibland på lösa grunder evidensbaserade. Tyvärr har det ofta varit ganska dålig forskning med slarviga referensgrupper och svårtolkad statistik. Oftast har undersökningarna byggt på enkäter med deltagarna som med stor sannolikhet var nöjda med sig själva.
Nu ska Lund försök utvärdera effekterna av föräldrautbildning genom att mäta halten av stresshormoner i saliven före och efter utbildningen. Antagligen är allt bättre än enkäter.
Samtidigt ser jag på AxessTV att det finns forskare som menar att stress ger genetiska effekter och att de med samma metoder försöker beskriva effekterna på arvsmassan hos gravida kvinnor som var med den 9/11 i NY.
Min nyfikenhet är väckt. Jag vill mäta stresshormonnivån hos våra studenter!
Tidigare inlägg om föräldrautbildning
Tysta tankar 
Ja du Mats – mycket kan man säga om den forskning som sker i disipliner utanför den naturvetenskapliga och kliniska forskningen inom medicin. Ordet evidens bygger på bevis i förhållande till något. Att härledbarhet i resultat finns till det som ska bevisas.
Och enkäter är den megafon som sämst beskriver verkligheten. Eftersom du får svar som du ropar. Vilket metodologiskt innebär att för att få relevans i siffrorna måste du vet hur hjärnan fungerar när den behandlar information när du ska avge ett svar på. Metodfelet som många enkätundersökningar använder sig av är möjligheten att korrigera svaret. Eller att respondenten tror sig veta att chefen kan se vad jag svarar. Källfällorna är många.
Vår hjärna är så underbara att det första svaret vi gör är “sannt”. Vart efter vi sätter igång och svar på andra frågor sätts processen igång i andra delar av hjärnan. Efter ett tag vill vi backa och ändra vårt svar. Men då är det inte sannt eftersom processen innburit ett förflyttande av kunskap. Det jag brukar översätta med förbättringar och hela kvalitetsrörelsen bygger på.
Eftersom den forskningen du rör dig inom bygger på empir färgas den både av den erfarenhetsgrund eller politisk uppfattning du har som person med hur du tolkar samband. Därför kommer du aldrig att ha en strikt evidens ur ett naturvetenskapligt perspektiv.
Det är därför jag som naturvetera och tekniker har svårt att se nyttan av all forskning som bygger på att någon därute i “verkligheten” gjort något och som forskningen ska bevis är sannt. Forskningen kommer per definition alltid att ligga steget efter praktikerna. Och man undra stilla vad är det för nyttigt med det?
LikeLike
Nu inser jag att det är minerad mark jag beträder och risken finns att jag förråder mina vänner inom pedagogiken och psykologins fält. Din position är delvis radikalt förnekande: eftersom varken empirism, positivism, fenomenologi eller hermeneutik ger några godtagbara svar på tillvarons gåtor ligger det antagligen nära till hands att bara ställa de frågor som vi kan få säkra svar på.
För mig är det nog viktigt att inte ge upp inför det övermäktiga beviskravet – samtidigt är det naturligtvis skrattretande när en del pedagogiska avhandlingar drar långtgående slutsatser utifrån fyra gamla djupintervjuer och 20 enkätsvar. Det finns liksom inget försvar för en sådan verksamhet – mer än att det är en sorts forskarutbildning. Frågan är vad de skolas in i?
I den maktkampen som råder inom Lärarutbildningen har dessutom forskarna tillskansat sig tolkningsföreträde när det gäller innehåll och utformning. En del använder denna makt på ett ansvarsfullt sätt.
LikeLike
Dessa pedagogiska avhandlingar vilande på lösan sand, och dessa pedagogiska avhandlare som då och då reser omkring med sina rön och håller ‘föreläsningar’, visar med all önskvärd tydlighet hur stort behov det finns av att även pedagoger lär sig vad forskning och vetenskap faktiskt är. Inte för att alla behöver bli forskare, men för att de som önskar forska faktiskt ska göra det på riktigt och deras rön ska kunna tas på allvar.
Av någon anledning återkommer jag i minnet till tågresan och de två damerna som diskuterade vad som skulle komma att väntas av dem när de skulle presentera sina teser för handledaren. ‘Jag tror inte det är så viktigt att jag har skrivit någon tes, det räcker med att jag visar att jag har läst litteraturen och tar lite från varje bok’ för det hade hon hört från dem som gått året tidigare (Jag önskar innerligt att de faktiskt gått första terminen och kämpat med definering av begreppen men ärligt talat, de har hunnit längre än så i sin utbildning!)
Det här är ett bekymmer, dessa ‘avhandlare’ bidrar i hög grad till att dra ner intrycket av pedagogisk forskning i stort.
Jag inser att jag nog drar på mig den samlade vreden hos försvararna av det nuvarande systemet nu men kanske är det inte helt fel med lite mer fokus på akademisk disciplin även inom lärarutbildningen?
LikeLike
Nu kanske jag borde rycka ut i någon form av försvar men har själv varit inne i det här examensarbetsskrivandet och det är en tuff bransch.
Alternativet kanske är att låta 3,5 år präglas av detta storslagna som ska ske i den avslutande terminen. Risken finns då att alla andra moment framstår som perifera eftersom måttet på den färdige läraren reduceras till examensarbetets kvalitet.
Jag försöker skilja på vetenskapligt tänkande (omistligt) och akademiskt skrivande (tveksamt). Vi tränar studenterna i att skilja mellan egna åsikter, referat och citat. Det är en utmaning i sig. Ibland blir språket viktigare än innehållet – det grämer mig.
LikeLike
Mats – du säger “drar långtgående slutsatser utifrån fyra gamla djupintervjuer och 20 enkätsvar”.
Det är just det jag säger. Om du ska jobba med evidensbaserd vetenskap måste du sätta upp en tes på sakernas tillsånd och bevisa att detta är sant för att du ska ha en vetenskaplig höjd. Inte massa svammel om något som inte är i närheten av de kliniska tester man måste göra för att t ex se samverkan mellan olika material eller mediciner.
Även jag kunna ta detta underlag och påstå att de är vetenskapliga och göra det för ett fasilt konsultarvode och ett varumärke som McKinsey i botten. Och det skulle vara en abslout sanning.
Huva…..
LikeLike
Frågan är väl om humanister och naturvetare kan mötas – jag vacklar mellan positionerna och räddar mig till en estetisk tuva långt över de världsliga striderna.
Kanske går gränsen mellan bra och dålig vetenskap?
LikeLike
Mats – ja, antingen rycka ut till försvar, eller ägna en stund åt självrannsakan. Kanske inte så mycket du personligen som lärarutbildningen i stort.
Vetenskapligt tänkande och akademiskt skrivande går, för mig, hand i hand. Akademiskt skrivande är ju inte mer än ett verktyg, ett tydligt och enkelt sätt att förmedla sina rön till andra för att bygga vidare på. Varför är det så hotfullt?
LikeLike
Mats – naturvetare och humanister kan mötas i harmoni. Jag ser det varje dag. Ett gemensamt uttryckssätt underlättar.
LikeLike
Hotfullt blir det när formen tar över och studenterna tror att deras erfarenheter och tankar inte ryms i detta märkvärdiga nya som vi gör så stort nummer av. Visst är det vackert när känsla, tanke, språk och text samspelar i harmonisk precision – ofta känns det som om studenterna försöker blåsa upp en tunn soppa till något som de tror gör oss lärare glada. Ibland garnerat med meningslösa och banala referenser.
Berglins citerade Goethe i veckan:
“Man märker avsikten – och blir förstämd”
LikeLike
Varför gör ni då så stort nummer av det? Varför presenterar ni det inte precis som vad det är – ett formaliserat sätt att kommunicera, varken mer eller mindre.
Tankarna är ju det viktiga, formen är bara ett sätt att tydligagöra tankarna.
Hur kan det ha blivit så fel?
Om du ursäktar en rätt närgången fråga: är det möjligen så att ni handledare inte känner er helt hemma i det akademiska skrivandet?
LikeLike
Bra tänkt och om du hoppar mig på halsen kanske jag medger att du har en mikroskopisk poäng. Gamla ämnen med stabila traditioner har ofta ett mer avspänt förhållande till formalia. Malmö Högskola är ung och hade ambitionen att smälta samman olika ämnen i tvärvetenskapliga fält eller professionsämnen. Det fanns utrymme för en viss nervositet och särskilt besynnerligt blev det när HSV kommer och mäterkvalitet på examensarbeten genom att räkna engelska referenser.
Min personliga tanke är att jag som handledare är väldigt aktiv i problemformulering, genomförande av undersökning, bearbetning av material och planering av presentation. När det kommer till den sista skrivfasen är jag orolig för att alltför mycket handledning berövar studenten en del av känslan av att ha “gjort det själv”. Det innebär att en del uppsatser inte får den där fullödiga finishen och jag vet handledarekolleger som skäms över att se sitt namn på första sidan. Jag brukar tänka att vi har 9 timmar och nu har jag gjort vad jag kunnat…
Men nu slipper jag bekymra mig eftersom alla handledare ska vara disputerade på min enhet (jag är bara en sån där fil.mag.)
Så om jag är hemma eller inte i det s.k. akademiska skrivandet? Hmmm – det var en stor och personlig fråga som var och en måste svara på själv.
Men – den gången jag gör en referens för att imponera på läsaren:
– Skjut mig!
LikeLike
Jag tänker varken hoppa på din hals eller skjuta dig. Däremot blir jag lite förbryllad över din beskrivning av arbetsgången, det tycks fattas en bit men jag kan inte sätta fingret riktigt på vad?
Jag jobbar ju inte på högskola så min situation är annorlunda, men såhär gör jag: jag ger redan från början mina elever mallar och arbetsgångar, vi går igenom det både muntligt och skriftligt. De får mallar både för hur man planerar och lägger upp sitt arbete, hur man genomför researchen och hur man smäller ihop själva uppsatsen eller avhandlingen eller vad det nu råkar vara man för tillfället skall smälla ihop. Jag börjar med det, av flera anledningar. Dels för att det känns ärligare att redan från start tala om vad jag väntar mig för slutresultat, dels för att det är lättare att navigera sig fram mot ett mål man ser, dels för att inte störa med formalia i processen när den väl är igång.
Det blir väldigt styrt första gången, om det tänker jag såhär: jag visar dem en väg till målet. När de gått den en gång så vet de vart de ska, och vilka platser de bör passera på vägen. Nästa gång väljer de själva väg, utifrån sina egna behov, sina egna lärstilar och personligheter, och jag springer som en vallhund bakom, föser på, bjäbbar om de viker av för långt från stigen för att hinna fram i tid eller om de vinglar iväg mot ett annat mål. Tredje gången hittar de flesta fram själva, utan inblandning från mig och jag kan stå vid målet som kranskulla och bara berömma.
Jag säger inte att min metod är bäst, eller ens särskilt högskolemässig, jag försöker bara jämföra den med din beskrivning för att försöka se vad det är jag inte ser och saknar i den.
Det där med att kräva ett antal engelska referenser bara för att de råkar vara på engelska är ju bara fånigt. Att kräva ett visst antal relevanta referenser vore en sak, men att kräva referenser på ett visst språk *ruskar förbryllad på huvudet* Vad är poängen med det? Att få med ett internationellt perspektiv? Att bevisa att man behärskar språket? (och vad händer med den elev som t ex läser Levi-Strauss på ryska och tar med det som internationell referens istället?)
LikeLike
Det har funnits en ganska förvirrad diskussion om mallar eller inte på många plan. Förminskar vi dem genom allt för många goda råd – eller fungerar alla dessa metodböcker som stöd för det egna tänkandet?
Utgångspunkten för mig är att jag möter fullfjädrade ledtrådssökare som är oerhört beredda att underkasta sig formella krav för att bli godkända. Mer sällan träffar jag studenter med stark nyfikenhet och integritet som säger:
– Jag är nyfiken på A och vill presentera det så här!!!!!
Kanske romantiserar jag det egna tänkandet men när det kommer till frågan om vad som egentligen är “akademiskt” vill jag gärna tro att det har något med “självständighet” att göra. Men just nu känns det som att jag har helt fel när det är anpassligheten till makten som genomsyrar universitetsvärlden.
Sedan är det nog så att vi oroar oss för olika saker här. Jag är extremt bekymrad över att vi skickar ut lärare som inte har redskap att möta yrkests utmaningar på många områden. Andra fokuserar mer på hur många som söker vidare till forskarutbildning. I bästa fall behöver det inte vara en konflikt, men jag är inte beredd att sälja ut tanken på personlig utveckling eller yrkesförberedelse helt. Det har funnits en tendens att skrämma upp studenterna med det här examensarbetet “du kommer att förstå varför vi gör det här i termin sju!”
LikeLike
*ghlarg* Jag hade en gång en lärare vars svar på allt man frågade var ‘det kommer när ni lär er mera’. Jag lärde mig inte ett dugg.
Varför inte visa eleverna var på vägen mot målet de befinner sig, vad det ni gör kommer att leda till och varför ni gör det just nu, istället för att bara helt läskigt antyda att ‘vänta ni, det här är bara början!’
Vi ser rätt olika på det här med akademiskt skrivande, tycker jag mig förstå. I det du säger låter det som att du uppfattar det som ett mål i sig, medan det för mig bara är ett verktyg bland andra verktyg, varken mer eller mindre, och eftersom jag förväntar mig att eleven skall kunna använda verktyget är det min plikt att lära ut detta.
Inte mer dramatiskt än så.
LikeLike
Jo språket är ett verktyg – mer överens kunde vi inte vara och den akademiska genren är bra att kunna. jag vill inte nedvärdera den skrivna texten som redskap för tanken (det vore väl ett konstig ståndpunkt efter 1400 blogginlägg).
Problemet för mig är den här hierarkiseringen som jag lever i! Alla andra kunskapsformer än den textuella är kraftfullt marginaliserade ( huh – nu låter jag så där konstig själv!)
När jag var 20 år hade jag läst 40p litt.vet. Jag såg en väg in i den världen och valde aktivt bort den. Istället utbildade jag mig till förskollärare och trodde att jag skulle slippa det högfärdiga lundatramset. Nu är det precis som om de där spökena kommer tillbaka och jagar mig. Kanske har de förändrats och möjligtvis kan de tillföra lärarutbildningen viktiga kvaliteter – men de har ganska mycket att bevisa…
LikeLike
Mats, akademiskt skrivande är ett verktyg i lådan. Det är allt. Det kommer inte att hoppa opp och bita någon i näsan. Det kommer inte att förmörka horisonten och dölja alla andra verktyg bakom sin svarta slängkappa. Det kommer inte heller att skrika högst och mest och skrämma bort alla andra verktyg.
Det kommer istället att ligga där det ligger, snällt på sin plats i verktygslådan, tills studenten aktivt plockar opp det och använder det. Tätt intill ligger andra verktyg, talspråket, informellt skrivande, mindmapping, bildspel, grupptenta, VFU och alla deras kamrater i en lång rad.
Fördelarna med akademiskt skrivande jämfört med många andra verktyg är ju dels beständigheten (en mindmap t ex kan bli smått meningslös när bara kartan är kvar och det sinne som skapade den en gång gått vidare i tillvaron.), dels den i förväg överenskomna formen som gör att mottagaren slipper leta efter den önskade informationen.
Varför inte använda det som det verktyg det är? Me thinks ni förstorar upp det och gör det spökigare än det är?
LikeLike
Vi närmar oss filosofins område: Vad kommer först av språket, tanken, känslan, upplevelsen?
Du kan har rätt i att vi förstorar upp det – nu känns det ibland som om vi sorterar bort fel studenter på fel grunder. Och lutar oss mot vaga kriterier om vetenskapligt språk. Det kanske beror på att det finns någon form av koncensus och sorteringstradition i den världen!
LikeLike
Det vetenskapliga språket borde inte vara ett kriterie alls, tycker jag, det borde, liksom viss datorvana t ex, tillåtas vara bara ett verktyg, rätt upp och ner.
LikeLike
Precis så tänker jag – och här dyker mitt latenta klasshat upp. De här formaliareglerna slår väldigt hårt mot de studenter som inte är beredda att ge upp sitt ursprungliga språk för att vara högskolan till lags.
En del ger upp snabbt och uppfattar alla regler som en ogenomtränglig mur. Mitt dilemma är att jag bekymrar mig över den här bortsorteringen som ibland sker så smidigt att studenterna sorterar bort sig själv. De blandar ihop brister i sitt skrivande med brister i sitt tänkande. Ofta tänker de bättre än de skriver men tror att vi lärare vill ha det i en viss form. då kan det bli väldigt fel!
LikeLike
Elever som inte är villiga att ge upp sitt ursprungliga språk? Menar du dialekt, sociolekt, modersmål eller något annat? Att lära sig hantera olika språknivåer är inte att ge upp något, det är att vidga sin horisont och öka sina möjligheter att kommunicera.
Jag bekymrar mig över vad som får dem att ge upp. Varför erbjuds de inte stöd i sitt skrivande?
LikeLike
Klassresor har alltid sitt pris och bilden av den totala rörligheten tror jag är en romantisk idealisering av utbildningens frigörande kraft.
Jo många kämpar sig igenom och de använder olika strategier. tyvärr är “inkapsling” ganska vanligt. Man levererar det som lärarna vill ha och räknar dagarna tills man blir färdig och får bestämma över sitt liv själv. Då blir utbildning ett överlevnadsprov snarare än en miljö för utveckling.
Men de som ger upp är en brokig grupp. Jag har intresserat mig mest för män som har en hög avbrottfrekvens men inte hittat någon gemensam förklaring. Ändå ser jag starka paralleller till huvudpersonen i Mannen under trappan. De har förlorat sig själv både klass-, genus- och identitetsmässigt. Den akademiska världen har inte kunnat skapa något bärkraftigt alternativ det man lämnar.
Men en del rör sig obehindrat mellan världarna.
LikeLike
Givetvis är den en romantiserad idealisering, är det inte precis det vi behöver för att kämpa vidare? Ett utopia att drömma om?
Att leverera vad läraren vill ha, eller vad man tror att läraren vill ha, är en strategi som tagit många igenom grundskolan och gymnasiet. Finns det inget sätt ni kan använda det för att lära ut konsten att undvika just detta är de väl blir färdiga lärare? Om de bara vill ta sig igenom för att sedan få bestämma själva torde de ha någon slags vision av hur de ämnar agera som lärare? Kan man inte försöka utnyttja denna vision?
Mannen under trappan?
LikeLike
Jo någonstans under den anpassliga ytan kanske det finns en vision – jag är rädd att det här sättet att överleva skadar vitala delar av personligehten och till sist blir det mer
än en överlevnadesreflex. Det blir en internalisering av makten och man identifierar sig med systemet. Lojaliteten blir ungefär: Jag har lidit – nu är det andras tur! (ungefär som en internatsskolas hierarkiserade inskolning av nya elever).
Det blir väldigt paradoxalt när vi kräver att de ska tänka själv och studenten frågar gång på gång:
– Hur vill ni att jag ska tänka?
Jag tänker att det är en fälla…
LikeLike
Vad svarar ni?
LikeLike
Ja vi håller på och upprepar kravet ( “Att de ska tänka själv”) tills de tröttnar!
Eller ger upp och delar ut mallar med rätt svar.
Sedan finns det naturligtvis för hur man skulle kunna se på kvalitet i reflektion men ur studentens perspektiv upplevs det som om det finns ett dolt svar de skulle kunna lista ut. Det finns en risk att de har rätt.
LikeLike
Det är klart det finns rätt svar att lista ut, men finns det verkligen ETT rätt svar? Ett rätt svar per student, möjligen men till och med där vore jag skeptiskt.
Att våga ge sig ut och leta efter sitt eget rätta svar kräver både mandom mod, morske män och modiga kvinns. Det är som att ta ett kliv över kanten på ett stup och lita på att man landar säkert, väl medvetande om att risken att man störtar mot sin död är minst lika stor.
Brukar ni fråga dem om visionen de bär?
LikeLike
Har följt debatten med glädje….
Inte för att jag vill vara fördomsfull, men har inte en dela att göra med den uppfostran dagens generation fostrats i det gamla dagis och efterföljande tidiga förskolan…..finns det en färdig manual att följa…där fribrytar som undertecknad skulle fått stå i skamvrån som inte följt systemet….
Sett detta fenomen bland 70-talister, som kommit ut i arbetslivet och skriker efter färdiga instruktioner och manualer för att lösa uppgiften….fritt tänkande på hur man löser uppgiften syns frånvarande…
Aj, aj…nu har en grabb från 50-talets bakgård sagt något illa…
LikeLike
Jo det där med egen vision har varit viktigt och ibland har vi kallat det “yrkesdeklaration” som varit ett försök att formulera en ståndpunkt som skulle kunna kallas självständig.
Naturligtvis är det en motsägesle att därefter bedöma dem utifrån något försök till objektiva kriterier. På ett ytligt sätt brukar vi försöka tala om reflektionens djup eller argumenationens uppbyggnad – men här blir det (och ska vara) ideologiskt.
Och då är det svårt att låtsas som om det skulle finnas en neutral medelväg, Men en lösning är kanske att bejaka en mer individualistisk hållning: Var och en salig på sin tro.
P.S. “Mannen under trappan” Marie Hermanssons roman – just nu teveserie med Jonas Karlsson. En lysande berättelse om att förlora sig själv!
P.S.S. Plura – Kul att du är med! Jag har svårt att bedöma om dagens ungdom är mindre självständig. Revoltlustan på 70-talet var ju i grunden ganska konformistisk och jag har svårt att känna den därriktiga stoltheten över att ha varit en del av den rörelsen.
LikeLike
Plura – det var grabbarna från femtiotalets bakgårdar som skapade sjuttiotalisternas verklighet. Det var ni som slog formerna ni sedan stöpte sjuttiotalisterna i, ni som byggde bort barns frihet i er jakt på trygghet, ni som gav dem mallarna och övade dem i att inte rita utanför strecken. Det var ni, sannolikt i missriktad välvilja men icke desto mindre ni, som lärde sjuttiotalisterna att den som inte följer mallen, den som sticker ut och går sin egen väg, är mindre bra än den som följer strömmen och delar drömmen om villavovvevolvo. Och nu hånar ni?
Mats – jag har inte läst Hermansson. Bränt barn skyr elden, och en lång radda besvikelser i form av haussade svenska romaner har fått mig att se med skepsis på nutida svenskt författarskap.
Det tycks som om lärarutbildningen dras med ett knippe självmotsägelser? Det kan inte vara lätt att hantera?
LikeLike
“Självmotsägelser” tror jag är ordet för dagen!
Kanske har du just nu uttalat århundradets eufemism!
LikeLike
*ler* inte jag – orden är Anne Franks och beskriver känslan av att vara tonåring.
LikeLike
Morrica – håller fullständigt med dig.
Fast jag var redan då en avvikare där på bakgården. Började tidigt att hävda att jag kan själv så…
Och det var inte nådigt bedömd man blev…nästan en klassvikare som inte satte kollektivet före individen….
Trots att det gått mellan 35 – 40 år sedan dess kan jag fortfarande möta tänkande hos en del övervintrare. Skrämande….
LikeLike
Gör du, Plura?
Så varför då fördöma de unga människor som lärde sig leva i den värld ni skapade?
LikeLike
Det blev besvärligt – jag vet inte om jag vill ta ansvar för vad min generation har hittat på?
Jag tycker nog att det är nog besvärligt med den vite mannens medelklassskuld och orkar inte ta på mig en börda till.
Peace in our time!
LikeLike
Kollektiv skuld är dumt, men anser man sig ha rätt att utöva kollektivt fördömande har man skyldighet att acceptera att ta på sig en del av det kollektiva ansvaret också. Anser jag. Å det bestämdaste.
Sjuttiotalisterna uppväxt i ett samhälle i omvälvning, utan att få del av det kompensationsomhuldande som efter andra världskriget kom många i deras föräldrageneration femtiotalisterna till del. De hamnade mitt i det experimentella årtionde som var sjuttiotalet och givetvis har det påverkat dem, att tro något annat vore ju bara fånigt.
LikeLike
Morrica – mitt inlägg ska inte ses som ett fördömande. Jag tycker de har många bra kvaliteter.
Det var mer i kontexten av diskussion varför de vill göra exakt det det krävs om dem. Därför är det Mats tidigare skrivning så belysande “– Hur vill ni att jag ska tänka?”. Det var snarare fenoment som sådan jag reagerade på. Inte att de är just så.
Möjligen kan man vidga perspektivet och fundera vad som kommer att hända när de kommer upp på höga befattningar i samhället. Där går det inte att hitta något färdigt facit….
LikeLike
Plura, jag har oerhört svårt att tolka vad du menar. I mina ögon ser det ut som att du nu säger att det är kört för sjuttiotalisterna, att de aldrig kommer att våga släppa sargen?
Jag undrar hur det kan komma sig att du och jag stöter på så väldigt olika människor på våra respektive vägar genom livet? De sjuttiotalister jag möter är generellt inte sämre på att tänka själva än vare sig åttiotalisterna eller sextiotalisterna.
LikeLike
Jag tänker att alla generationer har samma potential till självständigt tänkande – idag är belöningssystemen konstruerad för att premiera lydnad och det färgar av sig på individerna.
Målstyrning och kriterieberoende kan ge en väldigt stark effekt på självständigheten. Dagens ungdom har liksom inte råd att chansa och då riskerar kunskapssynen att bli en aning fyrkantig.
Utsattheten skapar längtan efter trygghet i form av tydliga mätbara mål. Inte konstig men väldigt farligt och en aning demoraliserande om man hävdar andra värden.
LikeLike
Ungdomar idag lever ett oerhört utsatt liv, världen är hårdare och kallare och mer oförlåtande än den varit under både din och min livstid. Inget är säkert, villkor och möjligheter ändras över natten, det som gäller idag kan vara förnekat i morgon.
Och de lärare du utbildar idag ska stå inför en grupp minst lika vilsna elever i morgon. Dina studenter vet inte mer om sin framtida yrkesvardag än att den sannolikt inte kommer att se ut som idag. De vet lika lite som vi andra om morgondagens läroplaner, om vilka krav som kommer att ställas på dem, vilket löneläge de kan vänta sig, hur arbetsmarknaden kommer att se ut, vem de kommer att anställas av, om de kommer att anställas överhuvudtaget eller om de kommer att (och det här har jag inte hittat på själv, utan det är ett rykte som cirkulerar i landet) tvingas erbjuda sina tjänster som enskilda företagare varje läsår och konkurrera med både pris och kompetens. Men till skillnad från oss andra är den här osäkerheten något de inte upplevt tidigare. De har inte erfarenheten av att det på ett eller annat sätt blir vardag tillslut, hur kaosartat det än är just nu, som vi som varit med ett tag har.
Tror fan de längtar efter trygghet, och söker efter de svar de tror du vill ha. Du har ju erfarenheten, så de svar du vill ha kanske kan smeta av lite av erfarenheten på dem.
Jisses vilket ansvar du har när man tänker på saken!
LikeLike
Problemet är att de svar jag v-i-l-l ge inte stämmer med de nya tankarna om hur lärarutbildningen ska se ut.
2001-modellen försökte förena personligt ansvar med en viss frihet för studenten att skapa något som inte enbart handlade om att möta den gamla tidens skola. Nyckelorden var frihet och flexibilitet. Decentraliseringen av skolan innebar att även lärarutbildningen var en del av detta frihetliga projekt. Fokus på skolutveckling och delaktighet. Kanske romantiserade vi den individuella friheten och hamnade i en del motsägelser när det gäller bedömning (var personlig – men inte hur personlig som helst…)
I den proposition som läggs fram under våren finns ingenting av denna tilltro till läraren eller studenten. Jag tror det kommer bli en ganska banal, fragmentariserad och detaljstyrd utbildning där sådant som vetenskaplighet och IT blir en tunn fernissa på ett väldigt traditionellt innehåll.
Jag ser inte att det finns utrymme för kritisk verksamhet i det nya och med Björklund som ansvarig minister kommer han antagligen täppa till dessa luckor snabbt.
Just nu känns det inte som om jag har något ansvar alls – jag är en mycket utbytbar bricka i en utbildningsfabrik vars fokus snarare ligger på att behaga statsmakten än att försvara utbildningens kvalitet.
LikeLike
För att ett ögonblick lyfta blicken från dagens problem sitter vi om fem år och framåt i en situation där det råder brist på arbetskraft. Även om man inte kan tro det idag….
Under åren fram till 2017 – 2020 kommer ca 36 procent av de arbetsförda att befinna sig i evig semester eller i reala tal 1,6 miljoner nya pensionärer. Demografiskt vet vi att midjan smalnar av. Vilket innebär att allt färre ska försörja allt fler….
Ur det perspektivet ska mina farhågor ses….och Morrica vi kanske möter olika människor ur välfärdsgenerationen….inte helt osannolikt….
LikeLike
Mats – Utbytbara är vi alla, det är inte mycket att sörja över. Det som gör skillnad är vad vi gör av den tid vi har innan vi byts ut. Min erfarenhet här i livet är dock sådan att när vi hamnar i sammanhang där utrymmet för kritisk granskning minskas är det dags att granska riktigt kritiskt.
Plura – Har du hört berättelsen om den gamle mannen som varje dag satt på en stol på perrongen och såg tågen passera? Jag kommer osökt att tänka på den i det här samtalet, ser du.
Du har inte hört den? Ok, såhär var det:
En dag klev en man av tåget. Han gick fram till den gamle, hälsade och förklarade att han precis i detta nu skulle flytta in i staden, hur var folket här? Vad kunde han vänta sig?
-Hur var di därifrån du kom? frågade den gamle mannen.
-Åh, de var så trevliga, artiga och hjälpsamma på alla sätt. Jag kommer verkligen att sakna dem!
Den gamle mannen log:
-Du kommer snart att upptäcka att människorna här är likadana.
Nästa dag steg ännu en man av tåget och hälsade på den gamle. Också han skulle flytta till staden och ställde samma fråga.
-Hur var di därifrån du kom? frågade den gamle mannen igen.
-Åh, de var sura och otrevliga, snåla och griniga, hälsade knappt när man möttes på gatan! Det är skönt att slippa dem!
Den gamle skakade sorgset på huvudet:
-Du kommer snart att upptäcka att människorna här är likadana.
LikeLike
Underbart – jag ska leva efter denna visdom.
LikeLike