Uppdatering: Nedanstående skrev jag för två år sedan. På söndag börjar teveserien Mannen under trappan (Sydsvenskan) som bygger på en bok jag plågade mig själv och omgivningen med när den kom ut. Nu är jag full av förväntan och hoppas att det kan bli spännande diskussion om manlighet, civilisation och klasstillhörighet. Jonas Karlsson tror jag är ett bra val till huvudrollen. Missa inte!

Gammalt inlägg:

Jag ser att Marie Hermansson har skrivit en ny bok Svampkungens son. Anmälarna tycks vara osäkra på hur den ska tolkas och vilken genre som den tillhör. Är det saga, fiktion – eller något mer verklighetsnära? Vi läsare är bekväma varelser och vill gärna veta hur mycket vi ska våga tro på berättelsen och hur mycket tvivel vi ska utsätta texten för. Jag blir nyfiken.

Hennes förra bok Mannen under trappan har förföljt mig sedan förra året och jag trakasserade länge min omgivning med famlande tolkningsförsök.

Huvudpersonen är en faderslös kommuntjänsteman med arbetarbakgrund som flyttar in i ett hus tillsammans med sin vackra konstnärliga medelklasshustru och sitt barn. Den vardagliga tonen i berättelsen ersätts av ett mardrömslikt tillstånd där en trolliknande figur som bor under trappan hotar att ta över hans liv, hans fru och hans barn. Slutet ska inte avslöjas – måste läsas!

Kanske handlar berättelsen om anpassningens pris och hur det är att förlora sig själv. Vem är mannen under trappan? En verklig figur? En dröm? En projektion?

Jag vet bara att historien inte vill släppa taget om mig och att jag ofta funderar över faran med att tappa kontakten med sitt ursprung. Kanske är berättelsen alltför biologistisk för att passa in i en likhetsfeministisk diskurs och det går nog att hitta essentialistiska och manlighetsromantiska drag som blockerar läsningen. Korsningen mellan klass och genus komplicerar en normativ tolkning.

För mig är Robert Blys Järn Hans fortfarande en inspirerande bok – trots att resultatet delvis blev en lite fjompig amerikansk mansrörelse där män försökte hitta sig själv genom att banka på stubbar i skogen.

Jag trodde att den boken tillsammans med Susan Faludis Ställd skulle färga debatten om manlighet. I Sverige är det som om de inte har funnits. Fel budskap i fel tid? Försoning och förståelse passade inte in i 90-talets militanta feminism. Det skulle helst vara klara fronter och tydliga syndabockar.

I postmodernismen dekonstruerar vi allt som inte passar oss. Tanken på att det går att förlora sig själv bygger på att vi vågar tänka oss något som vi kallar “själv”. Något verkligt och (håll i er!!!) något naturligt.

Och nu fick jag bita mig själv i tummen för att inte använda distanserande ironiska “”-tecken.

Andra bloggar om: Normativitet, Estetiska processer, Genus, jämställdhet, Personligt, natur, Politik, Faludi, Bly