I en välformulerad artikel i Aftonbladet kritiserar Eva-Lotta Hultén Jan Björklunds skolpolitik.
När jag för något år sedan frågade Jan Björklund vilken pedagogisk forskning han stödjer sin skolpolitik på så kunde han, trots att jag ställde om frågan på tre olika sätt, ändå inte nämna namnet på en enda pedagogikforskare (för den som inte tror mig har jag intervjun bandad). Det är alltså i denna fundamentala brist på kunskaper och underlag som babblet om ”kunskapsskolan” utformas; men, än värre, också i en avsaknad av inlevelseförmåga. På frågan vad man ska göra åt att så många elever tycker det är tråkigt att gå i skolan fick jag det skrämmande svaret att det är ”naturligt” och inget att göra åt.
I stället för att satsa på och utveckla sådan pedagogik som visat sig stimulera barns egen motivation och skapa sammanhang och mening i skolans undervisning gör man nu tvärtom. Det är kontraproduktivt på alla punkter (att den som trivs och har roligt också lär sig bättre är väl belagt) och inget annat än flum. Dessutom är det grymt. Skolan är visserligen en förberedelse för livet utanför och efter skolan men också en värld i sig, där barn och unga tillbringar väldigt mycket tid. Att inte satsa på att göra denna tid så lustfylld och meningsfull som möjligt är något mycket värre än flum, det är barnplågeri.
Fortsätter vi på den nu inslagna vägen riskerar vi att få en skola totalt urvattnad på sammanhang, lustfylldhet och mening – och i slutändan på verkligt lärande.
Jag kunde inte ha sagt det bättre själv och tycker nog att Eva-Lotta har förtjänat en flumpetröja
Tysta tankar 
För att retas lite grann – kan hålla med att majoren är urtaskig på fakta. Lika väl som försvararna av utbildningspolitiken under en s-märkning innebar kommunalt självtycke. Precis det Göran Persson ville uppnå.
Hur jag än vrider och vänder min livserfarenhet är det de tre kärnämnena svenska, engelska och matematik som individ jag måste kunna för att käncka koden till all annan kunskap. Utan att nått detta golv i livet är man lost….
Hårda ord kanske, men ett faktum……
LikeLike
Man kan undra varför den här kritiken kommer nu och inte då. Kan det vara så att vårt envetna tjat äntligen börjar nå fram till folks öron?
Och visst skulle hon klä i en flumpetröja! 😉
LikeLike
De där tre ämnena har romantiserats länge. Svenskämnet har ju ett innehåll som pekar långt bortom det skriftspråkliga och då är det lätt att hålla med dig. Jag tänker att kommunikation är en central förmåga.
Engelska är ju ganska viktigt JUST NU. Med ett historiskt perspektiv kanske jag skulle satsa på kinesiska?
Matematik är ett klassiskt sorteringsämne. I sin abstraktion visar det om du är beredd på att ta steget in i formlernas värd. Jag gick NA och har bevisat för mig själv att jag kan tänka. Men om jag verkligen har haft någon nytta av det vet jag inte!
Njae, du får hitta en bättre provokation – det är ett faktum!
LikeLike
Provakation – ok!
Matematik är inte formler eller ett sorteringsämne. Skulle jag var ytterst provakativ skulle jag säga att du bara läst gymnasiets matemaik, utan att veta bättre….
När jag själv började på KTH inföll min hjärna i ett förvirrat tillstånd tills jag förstod logikens underbara värld, bortom formlerna…..
Matematik är logiken att försöka beskriva ett problem och komma fram till en lösning där du i en formel kan plocka in numeriska värden. Men det räcker inte. Utöver det måste du kunna göra rimlighetsbedömningar. Det vi fick lära oss med hjälp av räknestickan och fingertopps känslan. Det är inte bara att stoppa in ett antal värden i en beräkningsformel och låta dataprogrammet räkna. För fortfarande gäller skit in skit ut…..
Och viss Mats, kinesiska kanske man skulle behöva kunna, de är ju urkass på engelska…Kanske tycker du jag är rasistisk, men efter att jobbat internationellt är det ovederhäfligen så att engelskan är världspråket som används vid förhandlingsbordet….Och en tröst, inte ens de engelstalande förstår varandra…..
Vad vill jag säga med denna provokation….Jo, inget är hugget i sten, utom att utan ett gott kunnande av ditt modersmål kombinerat med bra engelska och förståelse för matematik ger dig förutsättningarna för all annan vetskap…..
LikeLike
Gillade Eva-Lottas text mkt! En flumpetröja, absolut.
LikeLike
Jäpp! En Flumpe till tjejen! Mitt i prick! Äntligen!
LikeLike
Pingback: Bilden av Jan Björklund « Flumpebloggen
Ge henne en flumpetröja nu! Har också kommenterat artikeln i min blogg!
Plura, du har en poäng i att kunskaper i tre kärnämnen är ett rimligt krav, men jag håller ändå med Mats. Vad är det som säger att just dessa tre skulle vara livsviktiga. Svenska kan jag köpa, men i övrigt är jag tveksam. Nu ska det dessutom bli många fler kärnämnen och då är en lägstanivådiskussion definitivt på sin plats.
Vi kommer att få en hel del att göra på IV om “våra” elever inte trollas bort på något mystiskt sätt.
LikeLike
Lilla O ….. försöker bar säga, utifrån min livserfarenhet, att dessa tre ämnen är avgörande för att du ska klara livet i en värld som inte begränsas av nationalstaten….
Allt annat är tillämpningskunskap eller vetande som är en färskvara över tiden som måste erövras i varje stund….
Så nog har du att göra på IV…en viktig uppgift att få dessa individer på banan för ett samhälle som är ombarmhärtlig emot dem som inte klarat kraven….
När jag växte upp, fanns “enkla” jobb att starta tillvaron med….Tyvärr ser inte tillvaron så ut nu för tiden, vilket sätter oerhört högre krav på individen än någon annan ungdomsgeneration tidigare behövt genomlida…
LikeLike
Matematik är ju ett spännande ämne och om man ser det historiskt har det varit ett ämne med starka kopplingar mot filosofi, musik och religion.
Som brådmogen tonåring läste jag Hesses Glaspärlespelet och fångad av den här abstrakta osinnliga varianten av kunskap.
Men när jag blev vuxen förflyttades mitt intresse allt mer över till den där råa smutsiga sättet att se på världen. Vi lever i kompromisser och famlar oss fram – hoppande från tuva till tuva. Ibland har jag kanske en gnutta nytta av en bra hållfasthets- eller sannolikhetskalkyl, men mitt sätt att bemöta världen är nog mer intuitivt än matematiskt.
LikeLike
Mats, vad menar du när du hävdar att de tre språk Plura räknar upp som baskunskaper har romantiserats länge?
LikeLike
Det har skett på bekostnad av andra centrala kunskapsområden. När Björklund tror att skolan handlar om LÄSA SKRIVA RÄKNA är det en karikatyr på bildning.
Ja – det är viktiga basfärdigheter men om färdigheterna befrias från sammanhang och mening blir det en väldigt torftig skola (och jag tror vi är mer än överens).
Det är väldigt ovanligt att lärare skapar åtgärdsprogram utifrån andra brister inom t.ex. det estetiska området som fortfarande ses som en form av lyx eller underhållning.
LikeLike
Kan prioriteringarna när det gäller åtgärdsprogram ha att göra med hur mycket väl fungerande språkfärdigheter underlättar tillvaron i samhället?
Svårigheter att hantera endera av dessa språk begränsar tillvaron för individen på mångahanda vis, stänger vägar vidare och påverkar påfallande ofta självbilden i negativ riktning.
Det är det ena.
Det andra är att vi nog båda är medvetna om vikten av de estetiska områdena för utvecklandet av språket. Jag är mer skeptiskt till om Björklund är medveten om detta, men istället för att uttala sig föraktfullt om honom för detta hans tillkortakommande borde man försöka informera och upplysa honom. Borde man inte?
LikeLike
Jo – jag är också för information och upplysning. Men jag vet inte om han är mottaglig. Kommer du ihåg Lindemandialogen om vad man ska göra med demonstranter som inte följer polisens direktiv?(Palme och Geijer – finfina grejer)
Standardsvaret var:
– BATONGEN!
Tage Danielsson tillrättavisar med vänlig röst:
– Nej, nej – man ska t-a-a-a-l-a dom tillrätta!
Jag tror inte att lyssnande är Björklunds bästa gren, men blir gärna motbevisad!
LikeLike
Det kan hända att Björklund har svårt att ta in information han hör. Du vet hur det är, man bör säga, skriva på tavlan, eleverna ska skriva upp och helst upprepa vad man sagt. Och sen repeterar man det om man har möjlighet. Ty olika människor tar in information på olika sätt.
Det vet du, såklart, så om Björklund inte lyssnar, och inte läser bloggar, hur når man då fram till honom?
LikeLike
Jag tror jag satsar på den andra politiska sidan…
Björklund har byggt en karriär på vissa ståndpunkter och jag tror inte han är beredd att dagtinga med sina käpphästar (uh – detta var nog dagens sämsta bildspråk)
LikeLike
På så vis.
Jag blir lite orolig för vad som händer om den nuvarande regeringens mutor köper dem ännu en valperiod, men vi får väl ta oss över den ån när vi står vid den.
LikeLike
Jag vet att det finns andra som är bättre på att kommunicera med borgerliga politiker (“Läraren som kunde tala med Björklund“?) Både Skolverk, utbildningsdepartement och HSV befolkas av kloka människor.
Många när en dröm om att skolpolitiken ska vara fast över tid och att skolan i första hand behöver arbetsro. Det vore en nåd att stilla bedja om! Jag förstod inte riktigt om Marie Granlund tänker utmana på allvar – antagligen är partiet mer än kluvet när det gäller skolpolitiken.
LikeLike
Mats – du skriver “om Marie Granlund tänker utmana på allvar”. Finns minst två vinklar på detta.
Den första – varken Marie eller de andra, frånsett Rosanna, har någon nämnvärd idédebatt i riksdagen kring skolfrågor, utan bara grumsande i marignalen. Vilket jag då undrar hur den rödgröna gruppen ska klar sitt mandat att plocka fram en politik som ger majornens och Alliansens skolpolitik en match.
Den andra – är hur pass mycket traditionalisterna inom (S) lurar i vassen och inte vill ha en förnyelse i skolpolitiken. Något större ideologiskt inom (S) kring skolpolitiken har väl inte hänt sedan Persson och Ylva Johanssons tid på 1990-talet.
Så jag må säga att jag saknar idédebatten om skolan både från forskningen, politiken och de som dagligen står i den…..frånsett flumpedagogerna i bloggvärlden…..
LikeLike
Mats – först och främst måste man vara tydligt med sitt budskap. Man bör begränsa sig och tala om en enda fråga i taget. När motståndaren försöker byta ämnen återvänder man vänligt men bestämt till frågan man började med. Har man tur kan man då nå fram med sitt budskap.
Plura – jag är inte säker på om du väljer att bortse från sådana som mig, räknar sådana som mig till flumpedagogernas skara eller helt enkelt inte anser att det vi skriver räknas som idédebatt. Men jag kan inte låta bli att fundera över om det verkligen är den verklighet du ser du beskriver, eller om du använder dig av traditionell politikerretorik och envetet fortsätter presentera en bild av verkligheten som passar in i ditt resonemang.
LikeLike
Tack Morrica
En fråga i taget… går det? jag tänker att Björklund har kört flerfrontskrig och delvis lyckats på opinionsplan (folket), politiskt plan (regering), juridiskt plan (skollag), Akademiskt plan (HSV), kontrollplan (skolverk och inspektion), Kommunalt plan (njae – kanske blir kommunerna glada att slippa kvalitetsredovisningar och annat plankrimskrams), skolplan (tydlighet älskar alla, föräldraplan (ordning och reda slår ut allt)…
De enda som Jan Björklund inte lyckats besegra är b-a-r-n-e-n och det kan upplevas som en aning förargligt.
Vilken fråga tänker du är viktigast? Jag känner mig en aning splittrad och fångad av mina egna problem.
LikeLike
Om det är ett krig riskerar vi att göra slarvsylta av slagfältet, och jag är rädd att slagfältet är just barnen.
Det vore fasligt dumt.
Men, om vi pratar rent teoretiskt, så lär oss historien hur man besegrar en fiende som kör ett flerfrontskrig: man tar hand om varsin front, kommunicerar och samordnar sina attacker.
Vilken fråga är viktigast? Jag får fundera ett tag på om jag ser fler än en i detta. Egentligen.
Björklund är militär, det är inte alls omöjligt att det som uppfattas som flerfrontskrig i själva verket är avledande manövrer och dimridåer i syfte att splittra och därmed försvaga fiendens trupper.
LikeLike
Morrica – så vad är otydligt i detta: “Så jag må säga att jag saknar idédebatten om skolan både från forskningen, politiken och de som dagligen står i den…..frånsett flumpedagogerna i bloggvärlden…..”
Sen tycker jag att din militäranalys kan vara riktig…i varje fall grymtar bara de rödgröna i marginalen…..
LikeLike
Plura, det är tydligt nog, förutom den lilla detaljen att debatten du efterlyser både ser och hör jag svalla omkring mig, dagligen och stundligen, alltid överallt och hela tiden. Men hör du den inte så… tja, vi rör oss väl i olika cirklar helt enkelt.
Trevligt att den lilla metaforen föll i god jord.
LikeLike
Morrica – kanske vi rör oss i olika cirklar.
Problemet med att du hör det ständigt i dina cirklar är väl att det sker på ett lokalt plan som inte får genomslag på det nationella planet där agendan sätts eller…..
LikeLike
Jag tycker noga att Plura har en poäng. Lärarutbildningen borde vara en plats för starka diskussioner men här är väldigt tyst och vi är fullt upptagna med att hitta anpassningsstrategier.
Kanske är det så i stormens öga.
LikeLike
Mats – det har du helt rätt i, Lärarutbildningen borde verkligen vare en plats där de blivande lärarna introduceras i dessa diskussioner. Ni borde föra dem så ofta och låta dem dyka upp på så många olika ställen att de blir ett självklart inslag för studenterna som de sedan kan ta med sig ut och sprida till de skolor som Plura vid något tillfälle besökt och skapat sig sin bild av skolverkligheten utifrån. Ni har ett tungt ansvar att axla där.
Plura – jag har förstått att din kontakt med skolan är mycket begränsad och mest består i enstaka möten. Det är klart att din uppfattning ser annorlunda ut då.
LikeLike
En okänd storhet för mig och kanske för er att Björklund har tagit över lärautbildningsfrågorna från Tobias Krantz.
Kolla följande länk http://www.lararnastidning.net/
LikeLike
Oj – Oj – oj!
Den var jag inte beredd på och antagligen ingen annan heller! Jag kan tänka mig att den här uppdelningen inte är populär inom organisationen!
LikeLike
Ok, den timingen var nästan läskig, men låt gå:
En utmärkt illustration av vad jag menade med avledande manövrer och dimridåer. Han har elegant styrt fokus någon helt annanstans och bakom dimridån händer saker och ting.
Tror någon att detta är den enda överraskningen som kan tänkas dyka upp?
LikeLike
från mina avlägsna litteraturvetenskapliga studier minns jag begreppet “deux ex machina” som jag tror betyder “ett gudomligt ingrepp” – eller ungefär just när du trodde att allt varf hopplöst träder gudarna ner och förgör ondskan genom några välplacerade blixtar!
LikeLike
Jag har svårt att se något gudomligt i det som sker. Snarare tvärtom, Björklund kan sin Machiavelli
LikeLike
Det gudomliga har inte visat sig än – det ska vara ungefär som i Rockyfilmerna. Nedslagen fem gånger och hängande mot repen vidskar coachen några ord och hjälten reser sig och golvar den djävulske motståndaren.
Alternativt ett gudomligt ingripande.
egentligen finns det bara två sorters filmer.
LikeLike
Gud hjälper den som hjälper sig själv, är det inte så man brukar säga? Betyder inte det egentligen att gudomliga ingripande bara finns i sagorna, och hjälpt är bara den som agerar själv?
Nej, Mats, jag är ledsen men någon romantisk hjälte i vit hatt kan jag inte tro på. Vi är utelämnade på nåd och onåd (mest det sista) till en Furste som väl kan sina härskartekniker och vad motstånd vi själva förmår erbjuda.
LikeLike
“I´m a sucker for happy endings” men just nu ser det mörkt ut.
Mitt försök att beskriva socialdemokratin som någon form av alternativ verkar vara gripet ur luften. JB äger planen och andra aktörer tycks inte ens ha förstått att matchen är i full gång.
Det är ett spännande ämne (motståndsstrategier) och jag vet inte om de här försöken till politisering är den mest effektiva. Normalt sett är lärare skickliga på guerillateknik och skapar gärna motståndsfickor som arbetar efter eget huvud (LGR69 t.ex.)
Kanske är det därför som centralmakten är så desperat att försöka återta initiativet?
LikeLike
Skapar dagens lärare verkligen motståndsfickor eller är det mer den nedslagna blickens taktik? Strävar centralmakten efter att återta ett initiativ ägt av någon annan, eller försöker de fånga ett initiativ som flyter fritt i ett maktvacuum?
LikeLike
Fy vilka bra frågor!
Jag möter nog en del lärare som är ganska medvetna om vad de gör och fortsätter att ha ett starkt elevfokus trots floder av centrala påbud. De är ganska skickliga på att “ta med det gamla in i det nya” och är naturligtvis en implementerares värsta mardröm.
Samtidigt är jag glad över denna olydnad som får mig att tro på lärares djupare yrkesstolthet:
– Jag ställer inte uppp på vad som helst.
Men du har rätt. Uppgivenhet är alltid ett alternativ och lärares misstro mot den kommunala nivån är djup och innerlig.
LikeLike
Jag är lite rädd för uttrycket:
-Jag ställer inte upp på vad som helst.
Ibland visar det på yrkesstolthet. Ibland på bekvämlighet. Och ofta är det svårt att direkt se skillnad.
LikeLike
Ja allt motstånd är inte vackert och ädelt. Skolan beskrivs ofta som en institution med stor inneboende tröghet och det är på gott och ont.
Antagligen har det varit en överlevnadsreflex när reformerna har avlöst varandra.
LikeLike
Kanske har det varit en överlevnadsreflex, kanske beror det på att man djupt och innerligt anser att det system man har är det rätta och det bästa, kanske beror det på att man funnit sig en position som man upplever hotas av det nya, oavsett om man egentligen tror på det nuvarande eller inte.
Det är sant det du säger, motstånd är långtifrån alltid vackert eller ädelt.
LikeLike
Ändå – och jag vet inte om det är en generationsfråga – vill jag gärna höra till det nya!
Det är en ganska ny känsla för mig att i-n-t-e höra till de äppelkindade förändringsagenterna som tror att IT är lösningen på allt och om vi bara fick bort de gamla stofilerna skulle himlen öppna sig.
Kanske är detta den sanna bilden av postmodern förvirring? Alla gamla fronter bryter samman och nya allianser uppstår bakom fiendens linjer.
LikeLike
Jag kommer tillbaka till min älskade Boye:
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer
och det som stänger.
Det är inte bara ungdomen och våren som tvekar, alla tvekar vi inför våldsamma förändringar, vi vet att det kommer att göra ont, vi vet att det kommer att vara tungt.
Men vi vet hur dikten slutar också:
Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden –
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit
som skapar världen.
Tänk om vi kunde slappna av i den vetskapen, sluta kämpa emot bara för att kämpa emot och istället prova en annan approach ett tag. Med öppna ögon låt oss se på livets rikedom, som gror och sjuder överallt, där våren går i blom!
Vågar vi se det så kan vi äntligen börja se vad som är bra och vad som måste åtgärdas i det nya.
LikeLike
Fresterska och förförerska där!
Naturanalogierna är så kraftfulla och jag kan inte låta bli att protestera mot den deterministiska undertonen som vibrera igenom dikten.
En vän på Lärarutbildningen försöker skaka liv i min marxistiska ådra och då handlar det om att se spelet mellan motsatserna. I en dialektisk yra finns det en uppenbar lockelse i att hoppa till syntesen innan motsättningen är genomlevd – eftersom vi ändå tycks vara på väg ditåt.
Den naturromantiska romantiska synen på utveckling som dikten kanske illustrerar tror jag kan ge tröst för en del – samtidigt legitimerar den övergrepp eftersom utvecklingen är en sådan stark kraft som varken tar hänsyn till futtigheter som människor och natur.
Ett avgörande problem menar jag är att det Björklund försöker göra med skolan är att trycka in blommorna (i vissa fall hela frukter) i knopparna igen. Utvecklingen mot friare undervisningsmetoder har redan hänt och jag kan inte se att lärarna låter sig deprofessionaliseras genom detaljstyrning.
P.S. Jag kanske förlyssnade mig på Lena Nymans version och är inte säker på om jag skulle våga höra den igen. Då var livet så enkelt och det nya var självklart det rätta.
LikeLike
Både du och jag vet att alla försök att trycka in blommorna i knoppen igen är dömda att misslyckas. Så är det bara.
Vi läser in olika saker i dikten. För mig handlar den om förändringsögonblicket, om den smärta som finns i att vara tvungen att acceptera att förändringar sker. Den handlar om att bli tonåring, och om att bli äldre. Den handlar om att se barnen växa upp, att skiljas vid slutet på skolåret och ta emot de nya eleverna och acceptera att det nya läsåret kommer inte att likna det gamla ett dugg, och ändå vara ungefär samma sak igen. Det handlar om att acceptera att regeringar kommer och går, och att trots att relationen lärare-elev består så ändras ytan. Ungefär som julgranen tas in varje år men julgransprydnaderna skiftar.
Så länge vi lägger all vår energi på att sprattla emot förändringen styr någon annan. Om vi istället slappnar av i vetskapen om att det kommer att bli bra även efteråt, eftersom vi besitter förmågan att göra det bra, så kan vi lägga energin på att påverka riktningen också.
Ungefär så läser jag dikten.
LikeLike
Du är en aning klokare än jag som försöker göra dikten till en filosofisk moralisk karta över hur man ska förhålla sig till förändring.
På ett djupare plan handlar det kanske om attsevad man kan påverka och inte slösa tid på att försöka vända floders lopp och andra stolliga projekt. Svårigheten är väl att se skillnaden på sådant som är delar av den stora historiska rörelsen (världsanden?) och sådant som faktiskt är politiskt tillgängligt.
Din tolkning ger antagligen utrymme för stor frihet att handla – jag kanske läser in någon formav buddistisk defaitism som inte finns i texten. Slutorden om “tillit som skapar världen” är nog avgörande för mig. När förtroendet för organistationen svajar så svajar det mesta. Då rasslar jag ner i ett svart individualistiskt håll av misstänksamhet.
P.S. Jag har fortfarande problem att kommentera på din blogg där det är många spännande diskussioner just nu!
LikeLike
Det var tråkigt att höra att det krånglar =( Jag vet inte vad jag ska göra åt det, annat än att be dig prova igen, och igen. För en och annan lyckas ju faktiskt få igenom sina kommentarer.
Det är intressant hur olika man läser samma ord! Du har helt rätt när du säger att det handlar om att välja sina strider, vad kan man göra något åt, vad kan man påverka i någon mån och vad bör man bara acceptera. Svårigheten är att lära sig skilja det ena från det andra.
LikeLike
Det finns en korsstygnsbonad som sammanfattar vår diskussion i någon form av bön:(“Hjälp mig att se skillnaden mellan det jag kan påverka och inte”).
Ibland är livet banalt och det kanske är bra!
Jag försöker balansera mina koleriska sidor med en viss form av lekfullt lättsinne och ibland fungerar det. En ständigt arg människa är nog en fara både för sig själv och omgivningen!
LikeLike
Det skulle inte förvåna mig om det finns. Det är väl Anonyma Alkoholisters bön som blivit allmän, är det inte? Den passar ju in lite överallt, så även här, så det är inte så dumt, men i korsstygn har jag faktiskt aldrig sett den.
Balans är bra, ibland blir jag bara lite orolig att det lekfulla används för att förminska betydelsen av ilskan, på något jag bara kan kalla väldigt svenskt manér. Och det är dumt, och öppnar upp för någon annan att ta kommandot.
LikeLike
Jag är nog rädd för att fångas av själva ilskan och använda den som livskraft – eller se adrenalin som drog.
Det finns väl ett litet stänk av elitism också i den där förbjudna känslan “alla andra är idioter” som inte är så vackert!
Svenskt/osvenskt… hur tycker du att danskar är? (mitt favoritämne)
LikeLike
NB: Svenskt manér är ingen kategorisering av hur svenskar generellt är, utan beskriver ett förhållningssätt som traditionellt förknippas med svensk kultur.
Jag hängde inte med i svängarna riktigt, var kom elitismen in i bilden?
LikeLike
Elitism för mig är att ge sig rätten att vara en aning tillrättavisande – den som vet. Motsatsen är den där falska krypande ödmjukheten som inte vågar ta ställning. Vi försöker undvika de här positionerna men ibland ramlar jag dit och blir en liten aning moraliserande (har jag hört)
Ja det här med svensk kultur är antagligen ett brutalt sidospår men det finns något spännande i vår dubbelhet som världssamvete och väldigt försiktiga samtidigt. Lärare vill ju trycka ut värdegrunden, men på fint och trevligt sätt så att ingen känner sig kränkt.
P.S. Vi släpper danmark…
LikeLike