…där änglar trippar.
Jag har länge velat skriva något om besparingarna inom Lärarutbildningen utan att riskera uppsägning. Men jag hittar verkligen ingen ofarlig vinkel. Vi beträder minerad mark och kartan förändras ständigt. Ord som “arbetsbrist” och “lärare” byter betydelse från dag till dag.
Akademiseringen av utbildningen beskrivs som en naturlig och ohejdbar process som har pågått sedan 60-talet och förändringen är djupt förankrad på alla nivåer. Om du ifrågasätter den är du död.
Det finns fortfarande ingen konsekvensbeskrivning av de planerade varslen och förhandlingarna om mystiska turordningskretsar fortsätter. Arbetsgivaren vill passa på att byta ut de erfarna adjunkterna mot disputerade personer med skiftande inriktningar. Lärarexamen är ingen självklar merit.
Erfarenheterna från sjuksköterskeutbildningen förskräcker. Klyftan mellan teori och praktik riskerar att öka om studenterna inte kan bearbeta sina upplevelser från den verksamhetsförlagda delen av utbildningen med erfarna lärare. De redan misstänksamma handledarnas förtroende kommer antagligen inte att öka när högskolan representeras av personer utan undervisningserfarenhet från skolans värld.
På tisdag möter jag 370 nyantagna studenter. Jag undrar vad de har för förväntningar?
Nu bygger vi om
Tysta tankar 
Akademisering är väl bra bara den stannar kvar just i den akademiska världen. Utanför finns en verklighet.
Det första jag fick göra som nybaka ingenjör, från Teknis, var att kasta bort det akademiska och börja jobba utifrån verkligheten. Enda nyttiga med studietiden var förmågan till logiskt tänkande.
Hoppas att lärarkåren inte blir förblindad av den akademiska bakgrunden utan tar till sig det Christina Monthan Axelsson beskriver i DN artikeln “Sluta svartmåla skolan”.
http://www.dn.se/insidan/sluta-svartmala-skolan-1.933217
Kan det vara så att lärare i gemen skulle behöva ha det DNA som läraren i artikeln har för att lyckas förmedla ämneskunskap……
Och lyckas den akademiska lärarutbildningen med att förmedla det eller är det bara tjusiga inåtvända teorier……
LikeLike
När jag läste ekonomi upptäckte jag att de bästa föreläsarna/handledarna/lärarna även hade en fot i näringslivet (verkligheten) Det gjorde att de kunde kombinera teorierna med praktiska erfarenheter. Detta borde även gälla inom andra områden. Kanske kunde vara något även för lärarutbildningen – att den som utbildar lärare varvar och även jobbar som “riktig” lärare på någon närliggande skola.
LikeLike
Å andra sidan efterlyser jag som lärarstudent lärarutbildare som förstår sig på verkligheten och lär ut väsentligheter som ex. läs- och skrivinlärning istället för filmproduktion mm. Jag har fått läsa extrakurser i Kristianstad för att få en grund att stå på vad det gäller läs- och skrivinlärningen. Men jag håller med i sak, lärarutbildning och kontakt med “verkligheten” bör vara lite mer meriterande.
LikeLike
Vi kommer väl tillbaka till den där berömda “verkligheten”. Det finns många som gör anspråk på den och tolkningen av vad som är kärnan i en lärares yrkeskompetens är en ständigt pågående diskussion.
Annars har landets lärarutbildningar fått mycket kritik för att lärarna har bristande kunskaper i nya medier som t.ex. film. Där är examensodningen väldigt tydlig – till skillnad från en rad andra områden.
LikeLike
Intressant – dialog.
Mats – vad är verkligheten, tja visst finns det många som gör anspråk på den. Men det är en klar skillnad när du pratar med bönder på bönders vis och latin med de lärde…
Blir lyrisk när du säger “bristande kunskap i nya medier” – måste ha haft en extremt vidsynt svensklärare som lät oss 1967/68 hålla på med att göra en popfilm under svensktimmen istället för att rabbla grammatik, stavning, mm. Här förstod någon att tema i svenska var vägen redan 30 år innan det blev realitet. Är än idag tacksam för den svenskundervisningen……
Gav förståelsen för berättandet både i ord och blid….
Sa jag vad filmen hette, Kånst för otta…
Lokalpressen rapporterade om film på skoltid. Saxar ur artiklar….
“Nog talar läroplan för högstadiet om filmkunskap, men att det fanns ett sådant latent behov att uttrycka sig via filmmediet anade inte adjunkt Ulla…..hon föreslog sina elever i svenska i klass 9F att pröva film…..
Åtta i klassen, tre flickor och fem pojkar, startade filminspelningen…förklarade att de själva skulle betala allting själva…Men rektor stödde projektet när han kom i kontakt med den enorma entusiasmen, så skolan betalar film och annat….”
Med stor uppståndelse gick premiären av stapeln i aulan, med ortens press närvarande och repotage och recentioner dagen efter. Riktigt när har jag glömt, gissar våren 68, men omdömet var följande: “Filmen är en parodi på reklam och humor, med korta inlägg i en staccatorytm….Många muntra skratt lockades fram bland åskådarna….”
Sedan till hybrisen, “-Kul det här med film, tyckte dessa sju ungdomar, som tänker fortsätta inom branschen, först med kortfilmer och därefter hoppas man kunna göra långfilm.”
Och hur gick det….säker förstår du av vilka som är filmskapare idag att ingen av oss blev just det. Men det var en härlig tid där skolan inte blivit allt för akademisk. Vi var ju faktiskt de första eleverna som gick ut grundskolan i Sverige den våren…..
LikeLike
Vilken bra berättelse!
Och jag hisnar lite när jag tänker på hur dyrt och svårt det var att göra film på den tiden.
Jag misstänker att jag fick jobb här för att “jag kunde göra film” – idag börjar de flesta inse att de tekniska svårigheterna är minimala. Problemet är snarare att barnen kan mer än lärarna och att en del lärare har svårt att hitta en roll i sådana förhållanden.
Det blir ofta tokigt när man diskuterar teknikens betydelse för undervisning och många romantiserar datorer som kunskapsväg, men i det här fallet tycker jag nog att det har skett en revolution: ALLA KAN GÖRA FILM IDAG!
LikeLike
Tack för att du tyckt om min berättelse.
Håller med, idag är det inte tekniken som är bekymret. Då fordrades det inspelingsstudio, AV-central, ljudmaskiner, texnade textlappar för rollista mm. Och skolan var ny och allt detta hade vi tillgång till.
Det intressant, som jag tro är viktigt även idag, trots enklare teknik, är förmågan att jobba i projekt och skapa något tillsammans med andra. Du måste hitta dramaturgin, skapa en berättelse, skriva ett manus, göra rollbesättningar, skapa kostym och dekor….
Är inte detta ett tema, att blanda in språk, bild, so eller no ämnen beroende på filminnehåll. Listan skulle kunna göras lång på hur man skulle kunna använda tekniken att producera film och skapa betyg på MVG nivån. Problemet är väl att akademikerna, som på din högskola och universiteten, inte tycker det är tillräckligt fint eller sakligt vederhäftigt som utbildningsmetod. Fortfarande är det en enögt vänsterhjärnetänk i bildningssammanhang. Så tröstlöst, alla är inte teoretiker och kan förstå abstraktioner.
En sak som kanske inte tillhörde ämneskunskapen var ju att marknadsföra idéen. Hur får du media nyfiken på det du gör. Hur skapar du sponsorer mm. Nu börjar det nästan låta som ungt företagande på gymnasiet…..
LikeLike
Jo den här typen av estetiska läroprocesser pratade vi mycket om när jag började på lärarutbildningen 2002 – nu är det andra tongångar och allt som inte går att reducera till enkla kriterier betraktas med största misstänksamhet.
Sådana begrepp som uttryck, form och innehåll kan ju göra vem nervös…
LikeLike
Jag förstår vad man kan vinna med att arbeta med film och andra estetiska uttrycksformer, MEN och jag liksom många med mig ifrågasätter varför så enormt mycket av utbildningen ska ägnas åt just film. Vi får ytterst lite av bl. a läs- och skrivinlärning som är så centralt och viktigt.
Dock måste jag säga efter att ha läst sidoämnena inser jag att jag är lyckligt lottad som har läst just Barndoms- och ungdomsvetenskap! Det är en enorm skillnad på vår syn på barn och barns inlärning och på övriga inriktningars syn på dessa.
LikeLike
Vi kanske ska hålla den interna kursutvärderingen utanför bloggen – men jag ser inte att det har satsats mycket resurser på kvalificerad handledning i mindre grupper när det gäller mediepedagogik (som är mer än att producera film)
Filmproduktion handlar om mer än teknik. Frågor som:
Vad vill jag visa?
Hur gör jag det?
Hur uppfattar mottagaren min film?
Varför tolkar vi så olika?
Sådan frågor är ofta mer intressanta än själva filmen som är och ska vara en övningsprodukt. För mig är det intressant att studenter visar sina filmer för varandra och även ett sätt att komma ifrån lärarberoendet ifråga om respons och bedömning. Om världen kan se min film och gillar den blir det en annan dynamik än om en tokig lärare sågar den på lösa grunder…
Men jag vet om att många studenter har haft stora tekniska problem och för mig själv vore det tortyr att redigera i stor grupp. Ändå tycks många föredra den relativa tryggheten framför att utmana sig själv.
I den nya examensordningen skärps kraven på digital kompetens och momentet examineras inom det som kallas “självständiga arbeten” med något som en aning mystiskt benämns “digital produktion”.
LikeLike
Snart lärare – en konstig uppfattning om läs- och skrivinlärning, att den bara kan göras på det gamla traditionella sättet. Uppsatser eller vad man nu skriver.
I botten är det förmågan till formuleringskonst och den dramatrugiska kurvan som bestämmer värdet av det skrivna eller filmade. Filmen är ett förhöjt uttryckssätt i förhållande till det skrivna ordet. Det är fasanfullt svårare att skriva en actionscen, men lättare att i bild återskapa den.
Konsten att skriva har inte ett dugg med att göra om det är grammatiskt riktigt eller ej. Även om det underlättar läsandet. Ta bara förmågan att skriva så lite som möjligt men ändå få igång fantasin hos läsaren. Då gäller det att få bort alla utfyllnadsord.
För att avsluta kommentaren, en film blir inte till utan manus. Och manuset blir inte gestaltat utan film. Så vad är hönan och ägget……
LikeLike
Plura: Du missförstår mig, jag tror visst att man kan lära sig ocm läs- och skrivinlärning på andra sätt än att skriva en uppsats. Det var inte formen jag ifrågasatter utan innehållet! För att överhuvudtaget kunna lära eleverna att läsa och skriva bör man känna till de olika teorierna som finns, hur de fungerar var för sig och hur man kan kombinera dessa. Man bör även veta hur man screenar och kartlägger klassen för att tidigt upptäcka de med läs- och skrivsvårigheter och därmed sätta in insattser. Därtill bör man veta hur man kan stödja dessa elever och hur man arbetar långsiktigt med detta. Att göra filmer om ungdomskultur mm lär oss inte sådana saker. Film som form kommer jag alldeles säkert att arbeta med tillsammans med mina elever men att ägna åtskilliga högskoleförlagda timmar åt att lära mig filma (jag vågar knappt räkna ut hur många timmar vi har lagt ner på att göra film) och se andras filmer är slöseri med tid anser jag.
LikeLike
Diskussionen ligger om läsinlärning riskerar att hmamna en aning vid sidan om ämnet – i alla fall så som jag tänkte i mitt ursprungliga inlägg.
Berätta gärna mer om hur du använder film med dina barn och vilka erfarenheter du har haft nytta av. Jag vet om att många studenter har haft tekniska problem och beklagar det – att vänta på rendering och datorer som hängt sig är plågsamt.
En del grupper har haft hårda diskussioner om form och innehåll i filmer. Det tror jag är väldigt lärorika tillfällen.
LikeLike