Jag är glad över att kunna skriva positivt om Stadsbiblioteket. Igår presenterades höstens författaraftnar och det är ett imponerande program. Dragnumret är nog Lionel Schriver med storsäljaren Vi måste prata om Kevin.
Nu närmar sig sjösättningen av den stora annonskampanjen och jag skulle gärna vilja höra diskussionerna på reklambyrån Imperiet när strategin lades upp. En del tycks tror att kampanjen är ett svar på Sydsvenskans artiklar – så är det inte.
Det har förekommit en del varianter men jag tror att den senaste är ”Nu bär vi ut böckerna och släpper in författarna”. Anna Åkerberg skriver att det inte alls handlar om gallring utan beskriver en ny satsning där bibliotekarierna ska dela ut nya pocketböcker gratis.
Jag är nyfiken på hur stadens bokhandlare kommer att reagera på idén och misstänker att biblioteket bränner ytterligare en bro till kulturlivet. Att konkurera ut en hårt pressad bransch med skattemedel ter sig en aning kortsiktigt. Och då tänker jag inte på krogarna.
Men jag är fortfarande osäker på om de ansvariga vågar fullfölja planerna. Kommer Carina Nilsson, Ilmar Reepalu och Bengt Hall att låta sig fotograferas framför väggplanscherna? När bibliotekschefen fick i uppdrag att sätta Malmö på kartan var det kanske inte i herostratisk betydelse.
För övrigt skulle gallringen av magasinet enligt planerna vara färdig igår. Jag är fascinerad över att många bibliotekarier i landet tycks tro att det har varit någon form av sofistikerat hantverk och ett uttryck för yrkesstolthet. I bibliotekariernas instruktioner talas det om en ”akut och rejäl” gallring. Dessutom ska den vara ”automatisk” – ett ord som jag tycker är mer än olycksbådande. Bevisbördan är alltså omvänd – om ingen pekar ut boken som värdefull är den borta. På det sättet behöver ingen ta direkt ansvar för beslutet. Samtidigt demonteras de ämnesgrupper som varit en garanti för kvalitet.
I dagens tidning fortsätter Tank (länk) att utveckla sina visioner och nu kommer Ljusets Kalender att heta Fantasins hus. Samtidigt sprider hon nya siffror som är svåra att kontrollera. Jag tror att det enda sättet att gå vidare är total öppenhet.
1) Offentliggör instruktionerna till bibliotekarierna. Förklara vad som menas med automatisk gallring.
2) Publicera listor på de böcker som rensats ut under sommaren
3) Har policyn ändrats efter de starka reaktionerna? I så fall varför?
Hur tänker bibliotekets mediestrateger och informatörer?
Samlade inlägg om biblioteket – nytt fönster.
Tysta tankar 
Jag ryser lite grann! Anne-Marie
LikeLike
Utgallring av böcker och liknande väcker alltid känslor eftersom det (tror jag) kan associeras med bokbål och liknanade hemskheter. Samtidigt tror jag våra bibliotek måste förändras på samma sätt som hela samhället förändras hela tiden.
Jag läste något upprop från en radda författare med anledning av det som pågår kring Malmös bibliotek nu och det första jag tänkte (utan någon djupare analys) var: ack vad dessa författare är konservativa. De vill att allt ska vara som det alltid varit och de vill slå vakt om sina inkomstkällor.
Det är kanhända fel och elakt, men jag kan inte komma ifrån att det ligger något i det.
LikeLike
Har du läst dessa författare – tänker du att det är ett utmärkande drag i deras författarskap?
Jag menar nog att det är andra krafter som styr. Omgörningen har en ideologi ibotten som skrämmer mig – kanske måste man skilja mellan olika former av konservatism och jag kallar mig gärna kulturkonservativ. De som lägger sig platt inför moderniteten föraktar jag och det är inte svårt att se ett förytligande av verksamheten.
Man kan också se det som en maktkamp inom organisationen och då blir det extra spännande att se hur snabbt allt polariseras. Jag förstår inte varför vi måste välja mellan böcker och möten?
LikeLike
Som sagt: det låg inte någon djupare analys bakom (men jag har faktiskt läst en del av dem som skrev under, är till och med bekant med i alla fall en av dem).
Men samtidigt tror jag man ska skilja på författarskap och personer.
Den som skriver om något radikalt kan ju mycket väl vara konservativ som person.
Och jag tycker inte man ska “lägga sig platt inför moderniteten” lika lite som man ska förfalla till “att det var bättre förr”.
Sedan är det väl ändå inte så att a-l-l-a böcker ska bort från Malmös bibliotek.
LikeLike
Jag försöker lägga mig vinn om att inte polarisera i onödan och är ganska förvånad över den hätska tonen mellan lägren i den nationella debatten. En hel del bibliotekarier tycks mena att det handlar om att ta ställning mellan ideologier.
För mig som malmöbo är det en ganska praktisk fråga. Hur använder vi skattepengarna? Hur ser vi på kulturaktiviteter i förorterna jämfört med centrala skrytprojekt?
Vanliga tråkiga politiska frågor alltså…
LikeLike
Jag tror, som jag skrev tidigare, att debatten på något vis för tankarna till bokbål och liknande. För många år sedan bevittnade jag en liknande debatt när en bibliotekarie på en liten ort i Småland rensade ut Fem-böcker och annan “sämre litteratur” ur det lokala biblioteket. Det blev ett oerhört hätskt tonläge i debatten och mycket upprörda känslor i kommunen.
Fast några riktiga förorter har vi väl inte i Malmö?
LikeLike
Jag tycker nog att många kommentarer på de första sydsvenskan var oerhört högdragna och nedlåtande.
Budskapet var:
– Lägg er inte i – vi är kompetenta – ni är populister!
Det tricket brukar funka när det gäller kulturpolitik men här blev det komplicerat eftersom inte författarna sprattlade med. Nu blev det extra konstigt eftersom de som skriver hjältesagan om den spännande omgörningen gärna vill se sig som en del av myten om den fantastiska entrepenörsstaden och då håller det inte att vara en liten grå bibliotekariemus.
Jag vet inte vad du menar med riktiga förorter – USA är de flesta getton centrala Projects så det är kanske svårt att översätta begreppen. Men du har rätt jämfört med Stockholm är nog Malmö att betrakta som en stor sammanhållen stad – trots att det finns många i Rosengård som aldrig varit inne i centrum.
Jag känner ju inte dig men tror att du känner till historien om de nedmonterade stadsdelsbiblioteken och fritidsgårdarna som nu går på sparlåga eftersom verksamheten inte är lagskyddad och stadsdelarna måste spara.
Om debatten är särskilt hätsk eller inte vet jag inte (tidningarnas kommentarer är ofta en kloak) – fortfarande tror jag att det finns en del interna röster som inte har gjort sig hörda. Fortfarande står uppgift mot uppgift och inga ansträngningar har gjorts för att skingra frågetecknen.
Landets bibliotekarier tycks tro att det rör sig om en sorts ideologisk fotbollsmatch där man ska heja på rätt lag och de flesta stödjer ett lag som kallas “möten och utveckling”.
LikeLike