I biblioteksdiskussionen om gallring eller inte har jag tangerat en hållning som nog skulle kunna kallas kulturkonservativ. En ganska gammaldags kärlek till boken som objekt och biblioteket som miljö har skapat ett avstånd till andra grupper som snarare vill se byggnaden som ett allaktivitetshus eller mötesplats.

Jag försöker hålla en viss distans och förvånar mig över att biblioteksfolket försvarar det som i PM:et beskrivs som “akuta radikala” åtgärder och kallar det “ren rutin” som vi oinvigda inte kan förstå. En neddragning av de synliga böckerna till 25% sägs vara helt normalt och ingenting som vi skattebetalare ska lägga oss i för då är vi populister eller teknikfientliga. Det gick lite väl snabbt och jag tycker nog att bibliotekschefen gled undan de besvärande frågorna lite för smidigt. Gratisutdelningen av böcker förändrar ingenting. På chatten säger hon att det finns en lista över utrensade böcker som pressen fått – jag tvivlar.

Min lille vän är glad för historiska paralleller och han försöker muntra upp mig med historiska liknelser. Olof Lagercrantz är en gemensam förebild på många plan. Han förnyade DN under sextitalet och lyckades skapa en viss kontinuitet i kulturbevakningen i en föränderlig tid. Från höger attackerades han av Herbert Tingsten och Sven Stolpe – från vänster sågs han som en opålitlig borgarlakej av kårhusockupanter och militanta bildstormare.

Jag undrar hur Olof Lagercrantz hade hanterat frågan om bibliotekets “paradigmskifte”? Hmmm – jag misstänker att ledamöterna i kulturnämnden inte är helt införstådda med ordets fulla betydelse. Ett paradigmskifte innebär faktiskt att alla gamla sanningar är förlegade. Om jorden verkligen är rund så är den verkligen inte platt och då måste vi rita om a-l-l-a kartor. Det blir väldigt många böcker att bära ut.

Kanske det vore bättre att beskriva förändringen som en diskret “diskursförskjutning” och sträva efter att skapa en folklig förståelse för denna?