I en annan tråd har vi diskuterat skolan utifrån aspekten mål och jag tror att vi ibland har närmat oss viktiga frågor.
Jag minns en bok som beskriver en undersökning där barn hade fått rita sina upplevelser av skolan. En förvånande stor del av de insamlade teckningarna handlar om tid. Klockan var den verkliga maktfaktorn och schemaläggaren den som egentligen avgjorde om skolans verksamhet skulle fungera. Lektionerna föreföll vara en evig väntan på den befriande ringsignalen.
Den gamla tanken med timplaner och ämnesfördelning tycks mig svår att kombinera med verklig målstyrning – om vi menar allvar måste vi väl hålla på tills vi är klara?
Det går att beskriva skolans verksamhet som ett stort rutschema som ska fyllas – vart leder den metaforen?
Tysta tankar 
Till luckor?
LikeLike
Oh, jag ser genast för mig adventskalendrar med spännande saker bakom varje lucka, vilken underbar bild av skolan!
LikeLike
Skolan som äventyrsland – eller som det heter nuförtiden “upplevelsecentrum”?
Njae, jag vet inte om det är en inspirerande bild. Risken finns att mottagaren blir blasé och kräver starkare sensationer.
Frågan är hur samspelet ser ut mellan de som fyller luckorna och de som öppnar dem? Tänk om de otacksamma slynglarna inte uppskattar omtanken.
Ovälkomna presenter kan vara en svår börda…
LikeLike
Beskrivningen av tiden känner man så väl igen.
Var det något som inte fängslade och det var vackert väder var koncentrationen noll. Skammens rodnad spred sig i själen när man blev upptäckt med att sitta och dagdrömma när en fråga ställdes av fröken.
Samtidigt kunde ibland ringsignalen vara störande.
Hur kan den vara det frågar sig nog vännen av ordning. Är du inte klok tänker du säkert. Men det fanns timmar när tiden inte räckte, även som barn. De timmarna minns man fortfarande med förtjusning. Fröken eller magistern berättade något som man fängslades av. Det må varit matematik, svenska, bild eller tecknings timmar som det hette på den tiden. När intresset eller nyfikenhet var stod spelade tiden ingen roll. Något man märker även i vuxen ålder.
Berättarkonsten som ett pedagogiskt instrument skulle gör att de adventskalender luckor som öppnats, oavsett om det är samhällskunskap, fysik eller bild, sätts kreativiteten igång hos lyssnaren. I varje fall hos mig. Jag var ett barn med livlig fantasi. Inte alltid uppskattat av omgivningen.
LikeLike
De flesta lärare har kluvna känslor inför schemat. Jag brukar säga att begränsning befriar och det är viktigt att kunna disponera ett arbete inom vissa ramar. Samtidigt vet jag att de gånger i mitt liv när jag verkligen har velat lära mig något har jag varit ganska gränslös och manisk
Därför är den här formen av kurs- och måltänkande främmande för hur jag själv fungerar och kunskaperna är dömda att bli fragmentariska. De högre estetiska utbildningarna har förstått detta och både förväntar sig och ger utrymme för studenters egna aktiviteter. Kanske finns det rester kvar av denna tilltro i förskolan.
I skolan tycks fortfarande den viktigaste frågan vara: kommer det på provet?
Jag tror att rutorna är en del av problemet. Du kommer inte vidare förrän du öppnat alla luckorna (en del kan vara hemskt spännade) och memorerat innehållet.
Tänk om jag har fel och luckorna är magiska öppningar till en annan värld?
LikeLike
Jag blev så alldeles inspirerad av först adventkalenderbilden och sedan bilden av magiska luckor att jag raskt gör om layouten på vinterns distanskurs. Så det kan gå, tur det är lite vecka kvar!
Får jag bjuda på en liten Morrica-vision gällande scheman och planer och mål och tocke därnt som jag hittade bakom en av dina magiska öppningar, Mats?
*sjunger glatt* Schemalemalemalemadingdong, men lite behändigt är det ändå att berörda möts på ungefär samma tid på mer eller mindre samma ställe rätt så på det klara med någotsånärsådär vad som skall sysslas med och rimligen hur länge, inte sant? Det är ändå rätt många människor som skall fungera tillsammans på liten yta i en modern skola och det är praktiskt om inte varenda en försöker klämma in sig i samma rum samtidigt.
På samma sätt är mål bra att ha framför sig, dels för att man vet vart man är på väg, dels för att man vet när man kommit fram. Det är två saker som kan vara riktigt bra att veta.
Betygen är ett kvitto på att man hittat till målet. Betyg är inga piskor, inga morötter, inga styrmetoder, inga genvägar, inga mutor, inga hot. De är kvitton, små lappar som man kan bära med sig för att visa för andra och för sig själv vilka mål man hittat och vilka man fortfarande har kvar att leta efter.
Kursplaner är också bra, att ha en plan för vilken kurs man ämnar hålla från starten till målet gör resan mindre förvirrad och ryckig, och minskar risken för att man hamnar i varenda återvändsgränd. Men, ett mycket viktigt men, man ska inte vara alltför petnoga och detaljerad när man lägger sin kurs, det finns saker och ting både i återvändsgränder och avkrokar som kan vara till nytta eller glädje, och ibland båda delarna på samma gång.
Prov sa du…. avstämning är viktigt, titt som tätt. Man behöver, som pedagog, veta att adepten befinner sig där man tror att den befinner sig, annars blir det inte mycket av någonting.
Man behöver, både som adept och pedagog, prova på nya saker, och gamla saker på nya sätt, och nya saker på gamla sätt, men det resonemanget är ett skamlöst sätt av mig att försöka smita undan frågan om prov. ‘Är det här viktigt?’ frågar eleverna ibland. ‘Det är klart det är viktigt!’ svarar jag, för jag vet ju att man inte vet i förväg vad som kommer till nytta rätt som det är i de mest oväntade situationer, så allt är ju faktiskt viktigt vare sig det var med i kursplanen från början eller inte.
Och slutligen: det är så alldeles förfärligt viktigt att alla, precis alla, har grundligt klart för sig att varenda elev, utan undantag (och den regeln är undantaget som bekräftar regeln om att alla regler har undantag, ty den har inga undantag) är individer. Därför kan ingen människa sitta och plotta samma kurs för alla elever.
Tänk vad man kunde hitta bakom de magiska luckorna! Jag undrar vad som finns bakom de andra?
LikeLike
Jo – ja – javisst!
Upplevelsen av skolan som en rationell arbetsplats med spännande utmaningar avpassade för individen är fantastiskt lockande och just idag när solen skiner kastar jag mig ut i bollhavet och njuter av de möjligheter som Morrica beskriver!
Schemat och timplanen kanske är nödvändig i den form av massutbildning som vi ägnar oss åt. Min fläckvisa (och aningen envisa) cynism kanske handlar om att det ibland känns som om reglerna har blivit viktigare än innehållet – målen viktigare än människorna.
Svårigheten med individualisering kanske beskrivs bäst i den film från Kvarteret Skatan som jag hittade hos Anne-Marie
Ibland känns det som om vi lägger ett väldigt stort ansvar på läraren när det gäller att skapa fokus o-c-h delaktighet i undervisningen!
LikeLike
Kom ihåg att visionen fann jag i en magisk öppning. Där fanns inga tidsplaner, alla fick ta den tid de behövde på sig för att nå målen; där fanns inga hastighetsbegränsningar, varken nedåt eller uppåt; där fanns inga budgetter som bräkte om utgiftstak.
Ligger det ansvar som läggs på läraren i paritet med den frihet läraren får för att utföra uppdraget, tycker ni?
LikeLike
Miljondollarfrågan!
Helvetet är att ta ansvar för något man inte kan kontrollera och frihet är en förutsättning för verkligt ansvar och engagemang.
Jag tror att det finns en smygande offermentalitet hos en del lärargrupper som gör frågerställningen besvärlig. Det är ju så skönt om vi kan skylla på korkad rektor, snåla politiker, otydliga mål, detaljstyrande planer eller olämpliga lokaler.
Problemet blir akut om vi börjar skylla på varandra i arbetslaget – då svajar hela tanken på att pedagogik handlar om äkta möten mellan människor. Iställer får vi en diskussion om individens ansvar för sina handlingar på ett djupare plan som spränger skolkontexten och kanar ut i underbar existentialism…
Frågan är bra men svår… Politkernas dröm om att kunna kontrollera skolan har vi diskuterat tidigare. Länge!
LikeLike