Jag befinner mig nära någon form av letargisk nollpunkt men anar att det börjar bli dags att samla ihop mig inför terminsstarten. Det finns saker som inte går att skjuta upp. Frågan är var jag ska hämta energin ifrån?
Det bästa hade naturligtvis varit om jag varit en sådan där god och engagerad person som helst av allt vill tjäna mänskligheten genom goda gärningar i statens tjänst. I ett moln av självuppoffrande svett skulle jag göra mitt yttersta för att förverkliga den proklamerade visionen.
Det näst bästa kanske hade varit om jag såg mitt yrkesliv som ett sätt att förverkliga mig själv. I lätt maskerad form skulle jag kunna få utlopp för min narcissism genom lysande föreläsningar och kreativa kursguider.
Det tredje alternativet skulle kunna vara någon form av personlig hämndlystnad – jag ska visa Björklund & co att adjunkter kan tänka och nu gäller det att stå upp för de viktiga principerna och den hotade kvalitén inom lärarutbildningen
Jag känner inte helt igen mig i något av de skisserade varianterna. Antagligen är det enklare – jag längtar efter mina arbetskamrater och är nyfiken på de nya studenterna. Kanske är min kropp trots allt byggd för arbete?
Alternativet är att inte fundera så mycket över drivkrafterna – just do it!
Min lille vän är en utpräglad revanschist – han har svurit att hämnas varje oförrätt och nu funderar han på att söka till lärarutbildningen för att rätta till missförhållandena på sin gamla skolan.
Tyvärr är han inte ensam om denna drivkraft.
För den som inte orkar hämnas själv finns det högre krafter att tillkalla:
Länk till Superhjältar
Tysta tankar 
Är den så illa då, den drivkraften? Det är ert jobb att både nyansera den och ge verktyg till att förverkliga den, och vårt att inte kväva den utan våga ta emot den och ge utrymme för den friska vind den kan innebära.
Att hämnas däremot, det är slöseri med energi och ger inget mer än bitter eftersmak. Bättre då att rätta till det som är fel och gå vidare i den nya, bättre riktningen.
LikeLike
Revanschism är svårhanterlig och den gör dig sårbar på ett sätt som är svårt att förstå. Vi tenderar alla att minnas våra misslyckanden bäst och om du uppsöker en miljö som trycker på de här minnesknapparna hela tiden kan det bli plågsamt.
En hel del av våra studenter är dyslektiker och har svåra skolerfarenheter i bagaget – det är naturligtvis bra att de har en förståelse för barn med dessa svårigheter och det är fantastiskt att de vill ge andra en bättre tid än den egna. Men – det är en hård utbildning och möjligheten till stöd begränsas. Till sist står de framför en klass och ska skriva på tavlan och då kan vi inte skydda dem.
På samma sätt är det med de blyga. Jag har svårt att förstå varför blyga personer frivilligt utsätter sig för ett så här utlämnande yrke.
Men jag gillar engagemang och tänker nog att det är bäst att inte överanalysera. Nu går vi vidare!
LikeLike
Djupt i mig (nä, inte så djupt faktiskt) ligger en hämnande ande och lurar: jag tycker allt din lille vän ska dra ut på korståg! Men hos mig släpps ju aldrig eller sällan det där revanschistiska ut, till det är jag alldeles för väluppfostrad/feg/snäll för. Om jag hade två elakingar till med mig (grupptrycket, du vet) skulle jag inte tveka att ta mig an all världens ohämnade oförätter – Erinyerna 2.0!
Jag har helt klart växt upp med för många blodtörstiga hjältar och Agent X9 … hämnd är FEL, men ack så ljuv.
Clintan är det nog som förstörde mig, alla filmerna jag såg har satt spår. (Den onde, den gode, den fule samlad i en person! Haha!) Eller så är det bara en brist på personlig mognad.
LikeLike
Don´t get mad – get even!
Själv försöker jag hitta andra kraftkällor men erkänner att adrenalin och självrättfärdighet är svårslagna som drivmedel!
Baksidan på sådana här vendettor är att de riskerar att bli väldigt individualistiska. Man rider in i byn och pumpar killen med den svarta hatten full av bly.
Både att lära sig lärarhantverket och att bli insläppt i en skolkultur är långsiktiga processer som kräver mer än ilska.
LikeLike
Själv plottrar jag bara på, plitter plotter… I början var jag glad att jag hade hittat ett alibi för att få läsa historia, sedan upptäckte jag att jag fått ett jobb som aldrig någonsin blir tråkigt, jobbigt ja, men tråkigt? nej.
Jag tror inte på att ha en mission dock, det är inte säkert att eleverna uppfattar det fina i ens mission och det leder till att man blir besviken och med ens är en cynisk hämnare född.
Min största drivkraft är något så barnsligt som att ha roligt på jobbet, och det tycker jag man har (bara fantasin får vara med).
LikeLike
Ungefär tänker jag också – 25 år i förskolan hade lusten som bärande princip. Tänk att varje dag ha frihet att pröva sin kreativitet i en levande miljö!
Ilska räcker inte till i längden.
LikeLike