Min lille vän är mycket hemkär. Denna egenskap delar han med många här på Österlen. Idag avlyssnar vi ett samtal hos optikern i Simrishamn:
– Det är konstigt, jag blir alltid så hungrig när jag ska åka hemifrån.
– Ja, det är precis som om maten helt annorlunda utanför hemkommunen…
– Precis, min man och jag brukar alltid stanna på Statoil och ta en korv på vägen till Ystad
Vi diskuterar tolkningar av dialogen. Den ene tycks äta för att mat är så spännande utanför hemmet – en sorts äventyrslusta. Den andre äter i förebyggande syfte och i en grundton av misstänksamhet.
Jag känner igen upplevelsen av att bli hungrig innan jag ska flyga, men tror att det handlade om förklädd dödsångest (man vet liksom inte när man får mat nästa gång). Mat är fortfarande vårt bästa sätt att döva oro och samtidigt ett säkert sätt att känna sig levande.
Kanske gäller det att göra världen så överskådlig som möjligt. I år fyller det historiskt intressanta Spjutstorpsbadet 71 år. Jag undrar om det blir någon jubileumstallrik?
Tysta tankar 
För en nomadsjäl framstår det som ytterst exotiskt att binda känslan ‘hemma’ vid en plats.
LikeLike
För mig som trivs bäst med matjord upp till knäna är det svårt att inte göra någon form av koppling mellan hembygd och trygghet. En skör och bräcklig sådan dock…
LikeLike
Vi konstaterar än en gång att vi människor är fasligt olika. Det är en god sak, och viktigt att vi lär oss se det.
LikeLike
På ett plan är kanske det en banal fråga, men å andra sidan går det också att dra det hela vägen ut till existensen. Jag läser i svd om marxismens förhållande till teologin och kan inte låta bli att drabbas av allvaret.
http://www.svd.se/kulturnoje/understrecket/artikel_3089449.svd
Žižeks försök att hålla sig kvar i ett ateistiskt tvivel på mening och – utan att cynifieras är inspirerande och jag tänker att det är äventyrarens position han intar. Han väljer att tro att maten i grannkommunen kommer att ge honom ett rikare liv, även om det finns en uppenbar lockelse med att nöja sig med de villkor som är givna inom hemmets ramar.
Liknelsen med påsken är spännande. Där de religiösa tar sig från katastrof (långfredagen) via avvaktande väntan (påskdagen) till klang och jubel (annandagen) – där väljer ateisterna att dröja kvar på påskdagen och försöka hitta en värdighet i att inte jubla över det lyckliga slutet (eller deppa samman inför tillvarons bedrägliga tomhet)
“Som en verklig hegelian menar Žižek att den traditionella teologin är sann, men sann på ett helt annat sätt än vad traditionen menat. Inkarnationen, Guds människoblivande, går vidare i den politiska handlingen.”
Artikeln beskriver meningsutbytet som en tuppfäktning – jag gillar det!
LikeLike
Äventyrarens position? Kanske det.
Sannolikt beror det på våra olika utgångspunkter att vi läser texten så olika. Låt oss behålla påsken som exemplet att diskutera kring. Jag läser ‘där de kristna finner tryggheten i upprepandet, samma berättelse år efter år, en berättelse där de vet att slutet är lyckligt och därför kan de tryggt ge sig hän till bilden av det skrämmande i början, de vet ju att tryggheten finns precis i närheten, ser ateisten istället berättelsen som just en berättelse, avsedd att skänka tröst i en skrämmande värd, tar inte del av dramaturgin utan söker sin styrka på andra håll. I den styrka som finns i samarbete med andra, i människans obändiga frihetslängtan och i människans förmåga att resa sig över det futtiga och räcka en hand till en främling i nöd. Till exempel.
Jag tror inte jag förstår hur du menar när du beskriver ateistens position i påskfirandet, dock? Varför tar ateisten överhuvudtaget del av påskfirandet?
LikeLike
Nej jag famlar med ovana begrepp – jag tror att Žižeks hållning är ett försök att stanna kvar i oviss hoppfullheten utan den där religiösa upplösningen i jubel och uppståndelse.
Den kristna berättelsen är ju själva sinnebilden för mening – han gör det för vår skull – ateisten får ju hitta på andra sätt att skapa riktning och någon form av “tro”. För utan tro är det svårt… och kanske är den hemkäres tro att han redan har hittat paradiset, medan den rastlöse menar att det är letandet som är paradiset?
Är vi på djupt vatten?
LikeLike
Tämligen djupt men det är här de stora fiskarna rör sig. Det finns säkert ett och annat blindskär under ytan att vila vid också, så låt oss fortsätta en bit till.
Jag skulle inte kalla den hållning du tillskriver Zizek (var hittar man det lilla fiffiga mikrov som bör finnas ovanför z i hans namn? Jag tror de är slut på min dator) ateistisk isåfall, snarare sökare, eller vad säger du?
Varför måste ateisten skapa sig någon form av tro? Du skriver att utan tro är det svårt, jag förstår inte på vilket sätt du menar? Se på själva livet, det är väl mening och mål så det räcker och blir över för flera livstider?
LikeLike
Tro kanske är ett annat ord för engagemang – en konsekvensetisk hållning som gör det möjligt att sortera handlingar i onda och goda? Även om det är svårt att hävda en logisk grund för en sådan etik är det ännu svårare att leva utan en form av tro på att just mina handlingar i någon mening skulle göra skillnad.
Livet går nog att leva utan mening och mål – frågan är om det förtjänar att kallas “liv”. Nu känns det som om vi håller på att uppfinna en egen terminologi med onödigt många “”-tecken.
(Jag kopierade namnet från svd och slapp leta efter underliga tecken)
LikeLike
(klyftigt! Varför tänkte inte jag att göra det?)
En konsekventetisk hållning kräver ingen inblandning av högre makt, och ingen tro på att den är given från någon gud. Den kräver den medvetenhet om att varje handling får konsekvenser, för oss själva och för andra människor, i stort och i smått, som vi förväntar oss att varje vuxen människa uppnått.
Det räcker, gör det inte?
Fortsättningen är inte fullt lika enkel: konsekvenser som gör livet bättre för en själv och alla andra = goda; konsekvenser som gör livet sämre för en själv och alla andra = onda. Men hur ligger det till med konsekvenser som gör livet väldigt mycket bättre för en, men radikalt sämre för en annan? Vilken kategori tillhör sådana? Beror det på vem det blir bättre respektive sämre för? Beror det på i vilken grupp det är flest människor? Beror det på vad det hela kommer att leda till på lång sikt?
Det är frågor där det vore skönt att kunna luta sig tillbaka och förlita sig på att någon större än en själv toge ansvar. Istället har man att förlita sig på sitt eget omdöme, och i bästa fall andras erfarenheter.
Och därför är det så viktigt att man pratar med varandra, och att man lyssnar på varandra. Att berättelser förs vidare, att erfarenheter delas och att vi ödmjukt minns att ingen av oss vet allt.
Så ser jag det, utan citationstecken och utan gudomar, låter det helt uppåt väggarna, tycker du?
LikeLike
Du har nog väldigt rätt – jag prövar den här teologiska terminoligin och jämför om den tillför något till den filosofiska och politiska där jag känner mig mer hemma.
Problemet med konsekvensetiken är ju dess oöverblickbarhet och att vi aldrig har någon koll på vilka de verkliga konsekvenser blir av våra goda avsikter. Kanske räcker berättelserna som någon form av yttre legitimation, särskilt om vi delar dem med många. Anspråken på att vara en del av det goda är ju viktiga för oss och tyvärr i någon mening totalitära?
Kanske går det att begränsa den sidan genom ödmjukhet – själv är jag ganska misstänksam mot proklamerad ödmjukhet, men försöker träna upp förmågan i tysthet…
Uppåt väggarna är det inte, problemet kan vara att våra försöka att sätta ord på problemet skapar nya problem. Språket distanserar oss från den här moraliska aspekten som på något sätt skulle kunna vara mer… “tro”
LikeLike
Jag tar för givet att du känner till Winnicott? Han använder ju begreppet good-enough-mother och det är direkt överförbart på människor. Vi kan inte vara alltigenom goda, vi kan aldrig försäkra oss om att våra handlingar får enbart goda konsekvenser. Om vi försöker uppnå total godhet blir vi tyranner, både mot oss själva och mot omgivningen.
Tillräckligt goda, good-enough-humans, är ett klokare mål att sträva mot. Vi kan göra det bästa utifrån vad vi i handlingsögonblicket har att gå efter, om där fanns faktorer vi inte kände till eller om det tillstötte saker vi inte förutsåg, ja, så är det ibland. Vi lär oss av det som hände, eller vi inte såg eller anade och nästa gång har vi en bredare bas att fatta beslut om vårt handlande från, och kanske får vår handling en bättre konsekvens. Det gör oss inte godare, men det gör oss lite visare.
Vad är det för moralisk aspekt du är ute efter som du tycker att vi distanserar oss ifrån? Berätta, jag ser inte var den saknas.
LikeLike
Jo Winnicot är bekant och säkert en god tröst för alla föräldrar som håller på att gå isönder av insikten att de inte kan skydda sina barn mot världens ondska – trots att de försöker vara världens bästa föräldrar. Jag tror att begreppet “good enough” är viktigt för att kunna distransera sig från att det skulle finnas någon form av optimalitet i den här smutsiga världen.
Det är ju mycket lättare att tala om renhet när det gäller avsiktsetik – där går det ju att beskriva de egna drivkrafter och kanske väga dem utifrån någon form av moralisk skala. Min poäng (om jag har någon) är att själva benämnandet innebär en form av distansering. Jag tror inte att vi vet varför vi gör saker, samtidigt som det är ambitionen att förstå sig själv som gör oss till människor.
I skolan har vi liksom institutionaliserat godheten i värdegrunder och handlingsplaner. På ett sätt är det kanske nödvändigt men det finns en uppenbar risk i att vi samtidigt förlägger den utanför oss själva. Men det är nog nödvändigt om vi inte ska få lärare som börjar “känna efter”, det finns kanske ett värde i att handlingarna är automatiserade?
LikeLike
Renhet? Du menar som i renodlad ondska och renodlad godhet? Det finns nog knappast ens i sagorna. Om man vänder på perspektiven och ser saken ur den andres ögon finns ofta en förmildrande omständighet hos ondskan, och snart sagt alltid ett drag av egennytta, girighet eller maktlystnad hos godheten.
Min erfarenhet av livet är den att ju snarare vi inser att vi människor är ofullkomliga, både onda och goda, och ständigt behöver varandras hjälp, ju snarare kan vi börja växa och utvecklas mot vår fulla individuella och gemensamma potential.
Är det godheten vi institutionaliserat, eller är det en kulturell norm? Jag lurar lite på om det kan vara så att det du tidigare skrev som moral kanske är den gemensamma kulturella norm som utgör ramverket för en kultur, en gemenskap, en uppförandekod där vi kan känna oss hemma och slappna av i vetskapen om att alla känner till koden och kommer att hålla sig till normen?
LikeLike
Jo det är nog den godheten som beskrivs i skolans värdegrund – eller i värsta fall är det en form av normalitet som vi vilar i. Jag har haft upprörda samtal med handledare som velat underkänna studenter som inte firade födelsedag – grunden till underkännandet skulle då vara värdegrunden. “I vår kultur firar vi födelsedagar”
Då blir ju godheten extremt besvärlig och obehagligt normativ. Samtidigt är det svårt att tänka sig en skolverksamhet utan gemensamma referensramar. Tyvärr är det väl sällan som vi orkar se oss utifrån och läraryrkets utsatthet inbjuder till självlegitimering. “Jag gjorde det jag gjorde för att jag måste” – då har den moraliska diskussionen upphört och personligt ansvar blivit en fråga om mål, implementering och kontroll.
Men jag är nog kvar i det där med renhet – en del diskussioner på lärarutbildningen påminner vagt om gamla vänsterdiskussioner. Vem är mest för arbetarklassen? Idag:Vem stödjer barnens rättigheter mest villkorslöst?
LikeLike
Jo, värdegrundsdiskussioner blir lätt en tävlan där självgodheten tillåts blomma ut, det har du så rätt i: vem är mest för mångfald, vem stöttar barn i socialt utsatta situationer mest, vem jobbar mest och effektivast för jämlikhet mellan könen. Och så vidare tills man blir blå i ansiktet.
Mig tycks det som att en del i problemet här är att vi strävar efter att hålla oss med en värdegrund så detaljerade att den blir rigid, och jag tror att det åter för oss tillbaka till rädslan för det okända, det otäcka okända som finns bortom sockengränsen.
Ditt exempel med födelsedagar är ett bra exempel att vända och vrida på. Handledarens stelbenta ‘så gör vi i vår kultur’ antyder en värdering, studentens ofirande är lite sämre (mycket sämre eftersom det höll på att leda till underkännande!) än handledarens firatraditioner. Handledaren ser det, antar jag för diskussionens skull, som att det goda här att hålla på traditionen, att göra födelsedagen till något officiellt, låta den födelsedagande eleven stå i centrum för en dag, bjuda på glass och vad man nu har för traditioner på just den skolan. Studenten, antar jag fortfarande för diskussionen skull (jag känner ju varken den ene eller den andre men antar utifrån människor jag mött på livets stig) ser det som det goda att acceptera att olika människor har olika kulturer, att födelsedagstraditioner är familjetraditioner, något privat och inget som hör hemma i en skola för alla.
Frågan här är om traditioner ingår i en gemensam värdegrund? Allt fler uttrycker sig allt öppnare på ett sätt som om de ansåg det, och jag tror det är korvätarna vid macken som talar, vad tror du?
Kan det ingå kulturellt färgade inslag och traditioner i en ren värdegrund? Jag är skeptiskt till det, faktiskt.
LikeLike
Problemet i mitt exempel var att studenten hörde till jehovas vittnen och inte tydligt hade klargjort detta för hanledare och lärare av rädsla för represalier.
När hon till sist i slutet av perioden kände sig så trygg att hon verkligen vågade stå för sin a värderingar drabbades hon av… repressalier!
Hon hade svikit deras förtroende genom att inte vara ärlig o.s.v. och inte litat på deras tolerans.
Om traditioner borde jag ha många åsikter eftersom dans och musik är mitt bord och jag förespråkar någon sorts vidarebärande av dessa – men egentligen försöker jag nog befria traditionerna från den där nationalromantiska barlasten som de tyngs ner av.
Om det sedan är västafrikanska omskärelsedanser eller norrbottniska väckelsesånger spelar mindre roll. Det handlar om vad som händer i rummet och nuet.
Sån är min värdegrund!
LikeLike
Problemet var, som jag ser det, ett vanligt förekommande problem i det samhälle vi gärna kallar öppet och mångkulturellt: studenten tvekade att berätta om sin kulturtillhörighet i välgrundad rädsla för repressalier. Vi har ännu en bit att vandra innan t ex guldkorset, slöjan, turbanen och torshammaren ses på som de kulturella kännetecken de är, och inget mer än så. I dag drar man slutsatser om människan som bär symbolen, man tror sig kunna säga något om kvinnas personlighet utifrån om hon bär slöja eller torshammare, man tror sig veta något om mannen utifrån om han bär guldkors eller turban.
Vilket givetvis är rent snömos.
Men studenten i exemplet torde lyckats hålla sin religiösa hemvist privat, och åtskild från den professionella delen av sitt liv på ett föredömligt vis, eftersom det kom som en sådan överraskning för handledarna. Det borde h*n ha en eloge för mer än något annat.
Därmed inte sagt att man ska dölja sin kulturella eller/och religiösa hemvist, absolut inte. Den bör få spela lika stor roll i ens yrkesutövning som hårfärgen och val av frisyr gör.
Du har så rätt vad gäller traditioner och sedvänjor. De fyller sin funktion och är viktiga i kulturella sammanhang, men hemma i den gemensamma, allmänmänskliga värdegrunden hör de inte.
LikeLike
För mig är det nog en viktig fråga om vi i ett postmodernistiskt samhälle kan använda skolan som en lekplats där vi gör collage av alla dessa riter och traditioner?
På ett plan riskerar de ju att banaliseras och jag tror att det finns grupper som gärna undviker att vi gör snapsvisor av psalmer – eller skojar med döden på Halloween?
LikeLike
Huruvida snapsvisor hör hemma i skolan överhuvudtaget är väl en diskussion för sig, i och för sig, så just den biten lämnar jag därhän.
I dagens samhälle har vi elever från många kulturer i våra svenska skolor, vare sig man vill acceptera det eller inte. Med självklarhet förväntas dessa barn rita julkort, läsa om jesus på korset och färglägga häxor till påsk. Det förväntas dessutom med samma grad av självklarthet att dessa traditioner är bekanta för eleverna och firas i hemmen.
Att tala om ramadan, chanukka eller Días de los muertos som en del i främmande kulturer, något som firas på andra ställen och av andra människor, samtidigt som man framhåller de protestantiska traditionerna som äktsvensk norm skapar en situation där man redan i skolan sorterar religioner i normala och udda och förstärker den rädsla för det nya, ovana, utomsocknes som redan finns. Vi har religionsfrihet inskriven i grundlagen och jag kan inte se någon annan väg än att firar vi det ena så bör vi fira det andra, alternativt låter vi bli att fira någondera, låter bli att rita julkort och häxor om vi inte vill rita dödskallar till Días de los muertos eller tända ljus i chanukkian lika självklart som i adventsljusstaken i december.
Det finns, om man ser rätt på saken, grupper som har invändningar mot både hijjab och kippa i skolan och på arbetsplatser, rent av i mataffären eller på pendeltåget om vi ska vara riktigt nogräknade, men ser nöjt nickande på guldkors i kedja kring halsen, och det finns grupper som har invändingar mot att människor från andra länder än sverige överhuvudtaget andas samma luft som ursvenskar. Det är inte heller bra, och ger vi oss ut på ännu djupare vatten är det där vi hamnar, i diskussioner kring vilka kulturers markeringar vi accepterar och vilka vi underkänner, och på vilka grunder vi drar linjen just där vi drar den.
LikeLike
Jo det finns de som drömmer om en värdeneutral skola och då har de definierat sig själv som den där objektiva normaliteten som är så behagligt förförförisk att vila i.
Jag tror nog att det är ärligare att öppna skolorna för motsättningarna och försöker befria mig själv från bilden av att sväva ovanför de konflikter som vibrerar i samhället. Just lärarutbildning och akademien är kanske de allra mest naiva objektivitetsromantikerna. I “vetenskapssamhället” råder den rena meritokratin och ingen hänsyn tas till åsikter eller vänskaps band… Urrrrrrrrrk!
Kontrasten med de verkliga förhållandena blir hjärtskärande.
LikeLike
Du skriver att du tycker det vore ärligare att öppna skolorna för motsättningarna, och du skrev tidigare i lite tvivlande ton, om jag tolkade dig rätt, om att göra skolor till lekplatser “där vi gör collage av alla dessa riter och traditioner” samtidigt som du beskriver din strävan som att “egentligen försöker jag nog befria traditionerna från den där nationalromantiska barlasten som de tyngs ner av”
Hur menar du då? Jag är inte alls säker på att jag läser det du avser att säga i dina ord, nämligen, det tycks som vi återigen står på varsin sida av ett djup och försöker bygga broar över.
LikeLike
Jag kanske vill behålla försöken till neutralitet och respekt för individen – samtidigt som institutionen “skola” alltid bär sin egen historia i form av makt och bristande respekt för olikheter.
Friskolorna löser det genom att dela upp efter åsikt och jag har väl inte helt gett upp drömmen om skolan som mötesplats. Frågan är om det går att avdramatisera riterna utan att banalisera dem? Det finns nog en och annan lättkränkt person som skulle vilja se tydliga regler för vad som är möjligt att skoja med.
Till sist vet jag inte om det går att respektera individer utan att respektera deras åsikter/religion? Då blir det fort väldigt skarpt läge och den här proklamatoriska toleransen riskerar att haverera.
LikeLike
Det går utmärkt väl att respektera individer utan att respektera deras åsikter. Det är inte helt okomplicerat, tvärtom egentligen, men det går, och för varje gång man lyckats går det lite enklare. I grund och botten är det samma sak som att man kan tycka illa om ett barns uppförande i en situation, utan att man för den skull tycker illa om barnet som person.
Lättkränkta människor finns alltid, överallt, och kommer alltid att finnas. Frågan är hur mycket vikt som bör läggas på att rätta in sig efter deras normer? Det är samma sak för dem, på sätt och vis, varje kränkning de lyckats komma över stärker dem och gör dem mindre lättkränkta än de var innan.
Jag har en känsla av att vi en bit tillbaka i samtalet tog av åt olika håll, har du samma känsla? Jag förstår inte riktigt varför riter bör avdramatiseras, kan de inte få vara så dramatiska och smått magiska som riter ofta är? Det fyller en funktion!
Låt oss återgå till påsken, som exempel: judar och kristna firar ju påsken av olika anledningar, de har olika riter och olika traditioner. Själv firar jag inte påsk alls, ingen av traditionerna har något med mig att göra, men jag kan ändå respektera och rent av uppskatta det drama som utspelar sig för kristna, den glädje de känner i sin återuppståndelsemyt. Och jag kan respektera och uppskatta det drama som finns i den judiska berättelsen i lika hög grad, där guden skonar de judiska barnen genom att gå förbi de dörrar som märkts ut och folket lyckas fly förtrycket och slaveriet. Hur coola berättelser som helst ju, inte ett dugg banala.
Jag vet inte om jag uttrycker mig tillräckligt väl, solen takes its toll on my mind’s focus, går det att förstå ungefär hur jag ser saken, tro?
LikeLike
Jo samtalet har irrat en aning mellan sol och trädgårdskötsel och det kan väl samtal få göra ibland.
Kärnan är väl att vi båda försöker utvinna någon form av allvar genom de här riterna men inte riktigt är beredda att betala priset – som skulle vara en sorts underdånighet till den bakomliggande ideologin (den här tanken borde kanske ha fått vänt en gång till uppe i hjärnan…)
Bra berättelser är ju en egen genre som går att uppskatta oberoende av av överbyggnad. Då fungerar ju religionen mer som en trampolin för fantasin?
Som vanligt har våra diskussio0ner en lite snöplig tendens att tangera harmoni. Ib alnd avbrutet av livgivande missförstånd. Jag tror det är bra!
Jag har funderat på förskolor som har gjort hälsa till den nya religionen och bannlyst socker och vitt mjöl – vad tror du om “En sockerbagare här bor i staden”? Har den någon framtid?
LikeLike
Irrande vindlande samtal kan leda till himlastormande fantastiskt kloka resultat ibland (och ibland inte =) men den tanken som kanske borde vänt en gång till i din hjärna går raskt vilse i min. Hur menar du?
Religion utan fantasi blir fantasism, och det är alldeles förfärligt. Religion som trampolin för fantasin däremot är en fantastisk bild, den gillar jag. Och törhända är det precis där vi bör landa – i berättelserna som berättelser, oavsett överbyggnad som du säger, för att binda en väv av samförstånd och igenkänning mellan kulturer (trädgårdskötsel är inte min tekopp men jisses så det blommar i bildspråket ikväll!) Vår snöpliga harmoni är inte så dum, den kommer sig ju ur kommunikation som skapar mötesplatser mellan förskoleverkligheten och folkhögskoleverkligheten, början och slutet av mångas skolverklighet.
Hörru Björklund, titta hit!
LikeLike
Tillfällig harmoni är värdigt – jag tror att paret hos optikern också var överens om hur viktigt det var att äta. Om det var av misstänksamhet eller nyfikenhet verkade mindre betydelsefullt.
Religionen kommer antagligen också att vara både det yttersta äventyret och ett banalt trygghetssökande. Efter behov.
Allvarligt talat så är väl det största problemet själva formuleringarna i Lpo94 det mest problematiska : Kristen humanism och västerländsk tradition (eller är det tvärt om?)
LikeLike
Definitivt ett stort problem, den har varit grus i mitt maskineri sen den kom, den formuleringen, det gnisslar och skriker i högan sky. Inte för att kristen humanism skulle bestå av vare sig barnamördande eller nagelutslitande av meningsmotståndare, eller västerländs tradition skulle bestå i att vända ryggen till och låtsas att det onda inte sker, utan för det renodlat exkluderande i formuleringen och alla möjligheter till medvetna vridna tolkningar den öppnar.
Jag tror vi riskerar att få behålla den eller få något ännu värre i samma stil!
Vi, dvs vi i betydelsen skolväsendet, borde lägga vårt krut på att bygga gemensamma plattformer där alla kan mötas, och sen fortsätta därifrån, snarare än att tjura på med formuleringar som håller hembygden som en snuttefilt i den stora farliga världen. (jag tar än en gång för givet att du är med på tankegångar kring övergångsobjekt som övergår i fix idéer där barnet behöver hjälp för att gå vidare?)
LikeLike
Jo, jag gillar tanken på övergångsobjekt men är osäker på när och hur de ska bytas ut mot verkliga kunskap om den farliga världen.
Jag läste hembygdskunskap i lågstadiet och det var ett ämne som kunde innehålla såvä stort som smått. Men det var nog tänkt som ett försök att skapa ett lite större sammanhang än familjen för det lilla barnet. Boken tror jag var blå…
LikeLike
Att inleda omvärldskunskapen på hemmaplan är inte så dumt. Hembygdskunskap redan i förskolan, det är väl ett lämpligt ämne att börja öva sig på de färdigheter vi talade om tidigare, att fungera i grupp, gå på små studiebesök utan att totalkaos utbryter, göra små projekt tillsammans och gå på små spännande orienteringsutflykter i omgivningarna. För små människor blir det fullständigt ogreppbart med alltför stora perspektiv, men lärarna är inte små människor.
Och ungefär här tjorvar det ihop sig emellanåt. För läraren måste ju vara medveten om att h*n och gluttarna befinner sig mitt i kaosstjärnan, coh alla de pilar till härsan och tvärsan som utgår åt alla håll. H*n måste i sin undervisning kring närområdet ha i ryggmärgen att h*n inte bara lär barnen om hembygden, utan också lägger grunden för barnens framtida globala medvetande, både geografiskt, kulturellt, samhällsvetenskapligt och historiskt. Utan att göra det hela för abstrakt för barnen måste läraren visa vägarna ut i världen och tala om att alla de vägarna kommer ni att få veta vart de går så småningom. Misslyckas h*n löper ungarna risken att bli snuttefiltsberoende i resten av livet, och leva det begränsade liv en sådan lever.
Ett tungt ansvar vilar på förskollärarna, begriper Björklund verkligen det?
LikeLike
Det kanske har varit en olycklig dikotomisering (gillar jag det ordet?) mellan “det lilla livet” och “de stora perspektiven”?
Jag anar att Sveriges iver att agera världssamvete har gjort det här hembygdspespektivet politiskt suspekt och då blir det som du skriver riskabelt. Jag gillar snuttefiltsanalogin och ser den på olika plan. Samtidigt är det antagligen farligt att ta den ifrån människan – det blir ungefär som livslögnen. Utan den är vi väldigt nakna och jag tror inte det är möjligt att dela upp vilka lögner vi klarar oss utan.
Kanske kan vi klättra upp ppå något berg och leva i någon form av sanningslängtan, men jag tror att vi tangerar övermänniskomyten då?
Men vi borde kanske stanna upp vid förskollärarperspektivet som du beskriver som mer än vård och omsorg. Mycket mer!
LikeLike
Ja, förskollärare är mycket mer än vård och omsorg. De är, som jag ser det, inte ens vård och omsorg i första hand, utan de är i första hand barnens första lärare, och deras uppgift är att förbereda barnen för skolan, före skolan, väl medvetna om vad som komma skall längre fram i barnets skolverklighet. Deras uppgift är att lägga den grund av färdigheter (som vi ju redan nämnt ett par gånger) som grundskolan sedan kan byggas på. Inte sant?
Nu sticker jag ut hakan här, klipp till om du vill, det tål jag, men för att förskollärarnas uppgift är så viktig för både det enskilda barnets skolgång, och för det enskilda barnets blivande klasskamraters skolgång, borde förskolan vara obligatorisk, schemalagd och skattefinansierad för samtliga barn från och med fem år ålder. Det är särskilt viktigt för de barn som går hemma med mamma, eller hos dagmamma eller vistas i någon annan slags hemmiljö att de får en möjlighet att få del av den grund förskollärarna lägger. Inga långa dagar, inga regelrätta lektioner eller läxor, såklart, men ett år då barnen, och föräldrarna genom utvecklingssamtal och pedagogiskt upplagda föräldrarmöten, förbereds för den verklighet de är på väg in i.
Så borde förskollärarens roll se ut från mitt perspektiv betraktad, är det himlastormande avvikande från hur det ser ut från ditt håll?
(Jag vet inte om du tycker om ordet dikotomisering, gör du det? Som många fackord är det inte självklart för alla men uttrycker samtidigt helt behändigt väldigt mycket i ett enda ord, och är på det viset väldigt praktiskt. Tycker jag. Jag tycker om ord.)
LikeLike
Jo om förskolans eventuella obligatorieläggning borde jag ha en åsikt. Ibland tangerar jag utbildningspessimistiska ståndpunkter (eftersom skola är förtryck i mer eller mindre öppen dager gäller det att skydda barn från institutionen) men för det mesta har jag en mer positiv syn på samhällets insatser.
Idag när solen skiner är jag ändå en aning msstänksam mot tvångsförskola – föräldrars rätt att styra över sina barns liv är djupt rotad i folksjälen och jag har svårt att hantera det motstånd som skulle kunna formuleras (särskilt om inte verksamheten är bra!!!!)
Jag skulle nog själv emigrera om björklunderiet sprider sig till en obligatorisk förskola…
LikeLike
Låt oss först dröja ett ögonblick vid detta med att ‘skydda barn från institutionen’. Visst är skolan av idag på många sätt en föråldrad institution, men den är ändå den väg som finns att gå för att lära sig hantera samhället. Vi lever i ett samhälle idag där läskunnighet är viktigare än att kunna gå, där förmågan att tänka källkritiskt, förmågan att ta in, bedöma, hantera, sovra i och relatera till kopiösa mängder information varje dag. Den som inte förvärvat dessa förmågor och kunskaper hamnar i ett sämre läge redan från början och är hänvisad till andra, hårdare vägar för att skapa sig ett liv.
Så vad vill vi skydda barnen ifrån?
Konformitet, kanske? Vi vill inte se just vår unge reduceras till en tegelsten i väggen, likadan som alla andra. Vi vill inte se någon unge reduceras till en hamster som springer och springer och springer i ett hjul. Tvärtom, vi vill se dem utvecklas och blomma ut som de individer de är, gå sina individuella vägar och nå sin fulla potential, var och en på sitt sätt. Vi vill ge dem möjligheter!
Borde vi inte då, som pedagoger, jobba för att skapa en skolverklighet där de får tillgång till de verktyg de behöver för att utvecklas och blomma ut?
I alla tider har barn redan i mycket späd ålder påbörjat den vandring som skall leda dem till den plats där de själva kan göra sina vägval på allvar. Det är en lång väg att gå, längre idag än den var när vi var barn, och ännu mycket längre än den var när Astrid Lindgren var barn. Ändå jobbar till och med lilla Kerstin i idyllernas idyll, Bullerbyn, på att lära sig. Hon går inte i skolan, och mest tycks hon poa på, men hon lär sig t ex hantera djur genom att öva på katten (som ger henne en smärtsam läxa), hon lär sig socialt samspel genom att få vara med på ett hörn i de stora barnens lekar, hon lär sig vardagens arbetsuppgifter genom att hänga mamma i kjolarna och hon har sina egna små uppgifter att utföra, enkla och lätta men ändå en del av det arbete som skall göras var dag. Tids nog blir uppgifterna svårare och tyngre, och en dag skickas hon också till skolan för att förses med verktyg som kommer att ge henne en möjlighet att välja en annan väg i livet än mammas, om hon så önskar.
I dag behöver få barn kunna kyla mjölk, få behöver lära sig när det är dags att ta in höet eller betäcka korna, hur mycket foder hönsen ska ha var dag för att må väl eller hur man avgör när hästen behöver skos om. Vardagens arbetsuppgifter ser i de allra flesta familjer helt annorlunda ut, och maten kommer på bordet tack vare pengar som tjänas på ett abstrakt ‘jobb’ dit föräldrarna försvinner var dag medan barnens tid tillbringas på förskolan. Dagens barn behöver andra kunskaper och erfarenheter för att ta sig fram i livet än Bullerbyns barn, de behöver också utföra ett abstrakt jobb någon gång i framtiden, men de behöver börja lika tidigt med att lära sig.
Vi ser väldigt olika här, den snöpliga harmonin har dragit sig tillbaka, i mina ögon är det en grym och hjärtlös hållning att beröva barnen möjlighet att lära sig det de behöver kunna före skolan och skicka dem dit sämra rustade än andra barn. Att barn måste få vara barn innebär inte, såvitt jag kan se, att de bör behandlas som söta husdjur utan förpliktelser, det innebär istället att de bör ges möjlighet att börja sin långa vindlande individuella brokiga vandring mot vuxenvärlden genom att öva de förmågar som behövs i dag. Bullerbyn är en svunnen tid, viktig som berättelse om hur vi hamnade där vi är idag men inte längre möjlig för flertalet att leva i.
Det vore illa, för barnen framförallt, om det vi skyddar dem från, när vi vill skydda dem från institutionen, är att lära sig de färdigheter de behöver i den värld de lever i.
Björklund är inte tillfrågad om sin åsikt, han har ännu inte visat sig tillräckligt insatt i frågan för att ha något av vikt att tillföra.
LikeLike
Jag pendlar och blir berusad av kraften i din vision. En skola som tar barnens behov och erfarenheter på allvar kan naturligtvis aldrig spelas ut i ett sådant enkelt spel som språket inbjuder till.
Frågan är om vi talar om den “möjliga skolan” som i din beskrivning snarare handlar om stor tillgång på informellt lärande och organiska sammanhang, eller den “faktiska skolan” som idag ofta tar på sig kompensatoriska uppgifter utifrån ganska vaga föreställningar om vad barn behöver i ett framtida yrkesliv?
Jag tror att vi behöver Bullerbyn som vision, men är bekymrad över att den leder oss vilse. Det blir lätt en sorgsen nostalgisk hinna över tanken – även om jag märker att jag i min misstro mot skolan omedvetet romantiserar föräldrarnas förmåga att skapa en meningsfull uppväxt.
Handlar det om steget från konkret till abstrakt? Är inte det ett sätt att dikotomisera (igen!!!) kunskapsbegreppet? Naturligtvis finns det massor av begrepp vi behöver erövra och ibland är kanske de formella kursplanernas tyranni att föredra framför ett spontanistiskt irrande i de lustfyllda trädgårdarna?
Jag är helt säker på att vi är fullständigt överens om att institutionerna är möjliga att förändra – annars är vi väl fel personer på fel plats…. Så harmonin väntar runt hörnet!
LikeLike
Visioner, så klart! Vi måste sikta mot stjärnorna för att nå trädtopparna! Vi talar egentligen inte om den möjliga skolan, utan om den skola vi arbetar oss mot.
Samtidigt måste vi sätta ord på det vi vet och kan och vill, och minnas att vi talar till också till dem som inte självklart vet vilka konsekvenser som kommer av vad. Vi kan inte bara säga att informellt lärande är bra, eller att organiska sammanhang främjar elevers utveckling, vi måste förklara och motivera varför det är bra, vad de lär sig av varje skolutflykt, varför det är så ohyggligt viktigt med rim och ramsor, varför det är lika viktigt att öva sin finmotorik med pärlor och små små små klippta mönster som det är att öva sin grovmotorik med träd och slänggungor, på vilket vis eleverna har igen dramaövningarna på dagis när de ska göra presentationer i gymnasiet…. Ord är en blek avbildning av verkligheten men vi måste försöka måla med dem för att visa att det vi säger inte är flum, även om det för den som inte förstår kanske kan se så ut, utan marmorhård krass verklighet.
För si det begriper inte Björklundare av sig själva.
(Du noterar, förstår jag, att jag galant inkluderar dig i visionärernas skara här, och iskallt räknar med att ha dig bredvid mig i kampen att förtydliga och förklara?)
Vi kan erövra begreppen genom att använda dem, bryta ner dem, bolla med dem, studsa dem mellan oss tills de är lika självklara för oss som fotbollen för en Zidane eller Zlatan. Då kan vi lättare finna vägar att formalisera det tycks informellt och fästa det spontanistiska till synes planlösa irrandet bakomliggande långsiktiga insiktsfulla plan på papper.
Bullerbyn ja, den är, för mig, nostalgi mer än vision. Jag tror jag nämnt tidigare att jag är uppvuxen där, i en by vid vägs ände där vi sprang mellan gårdarna, fiskade i sjön, letade kattungar i höet och plockade smultron i kohagarna om sommaren. Men också steg upp ett par timmar före klasskamraterna för att mocka i ladugården och hinna duscha och äta frukost innan skolskjutsen kom, även om det var tjugofem grader kallt och snöstorm, hässjade hö i stekande högsommarsol när andra låg på stranden, plockade potatis när höstregnet slog mot rutorna och klasskompisarna satt hemma och hade mysigt. Den viktigaste insikten jag bär med mig är hur viktigt det är att samarbeta, mycket är tungt i Bullerbyn och det som är övermäktigt för en ensam människa är genomförbart för gruppen som hjälps åt.
LikeLike
rad 3: ‘den skola vi arbetar oss emot’ givetvis! Vi motarbetare ju inte, utan gnetar oss framåt steg för steg emot målet.
LikeLike
Du skriver det så bra och jag är stolt över att få ingå i din trupp. Att jobba på lärarutbildning har ju historiskt sett varit ett sätt att definiera sig själv som “progressiv” och en del av det nya. Ofta i en retorisk opposition till den gamla smutsiga och reaktionära skolan.
Därför är det lite förvirrande för mig att efter 25 år i förskolan ha hamnat i en mellanposition där de här konstruerade linjerna inte funkar. Jag håller med dig om allt men ser inte riktigt vilken roll jag och staten spelar i det här spelet. Ibland ser jag mig själv som en statist som försöker fylla en lucka i en laguppställning där tränaren, lagägaren, publiken och spelaren har helt olika uppfattningar om vad det är som ska göras (ja det har blivit en del fotboll de senaste dagarna!)
Jag anar att Bullerbyn är mer än en tom symbol för dig. Min kärlek till landsbygden är nog mer symbolisk poserande. Jag inser att kroppsarbete inte är min grej men är obotligt nyfiken på vad som är hemligheten bakom en lyckad höskörd. Nu bor jag med närkontakt åt det agrara och har många tillfällen att demonstrera min obildning på fältet.
LikeLike
Din egen roll i det hela kan ingen mer än du finna, jag kan berätta för dig att den finns, och är viktig, men mer än så vet jag inte om den.
Min roll tycks vara att efter bästa förmåga sätta ord på det som är svårt att fånga i ord men ändå är så viktigt, livsavgörande att det måste sättas ord på för att kunna förmedlas till alla.
LikeLike