När vi gjorde Pojkaktiga sångböcker 1-3 fick vi ofta frågan varför vi inte kunde göra något liknande för flickor. Jag tänkte att det vore högst normativt och en aning förmätet att försöka muta in även detta fält och avstod gärna. Nu finns det en bok som tycks vilja uppmuntra flickor att utmana sig själva och den traditionella kvinnorollen.
Länk till recension i svd
Carin och Stina Wirsén har skrivit En liten skär och alla ruskigt rysliga brokiga
Det är en ruskig godnattsaga, men den räddhågsne behöver inte oroa sig. Liten skär tar udden av det läskiga när hon mot slutet bestämmer att nu slutar vi skrämmas och ställer till med spökmonsterbjudning i stället. På sista uppslaget sover alla monster tryggt i hennes sovrum under blommiga täcken. Genom att konfrontera och sätta ord på sina rädslor har hon bearbetat dem och kan nu sova gott.
Jag blir också nyfiken på deras förra bok Sockerbullen på Kruskakullen
Och detta är kvinnornas område. Det finns i princip inga män med i handlingen, bara mammor, mostrar, döttrar och syskondöttrar. Det är lite som ett inverterat Ankeborg. Frågan om var alla pappor är dyker upp några gånger, men får inget svar. Här lever och frodas ett glatt och lyckligt matriarkat, som bejakar och höjer traditionellt kvinnliga domäner.
Jag inser hur mycket jag saknar livet på förskolan och som småbarnsförälder. Då hade jag rätt bra koll på barnboksutgivningen.
Tysta tankar 
Jag som är både och har ingen större koll heller. Jo, förresten, liiite större koll kanske jag har ändå…
Är barnlitteratur ett ämne som brukar dyka upp under utbildningen, eller är det lika åsidosatt som det var för mig unde rmin utbildning?
LikeLike
Tänk om det är just så: att man behöver ha “nischade” böcker. Flickor och pojkars villkor är relativt olika på en del plan. Ska man utmana det traditionella måste man kanske också ha böcker som utmanar pojkar/flickor.
Jag tog i höstas en underbar bild på två killar. De hade kommit in till oss på småbarnsavdelningen, där det just då lektes mycket med dockor. Den ene var utklädd till spindelmannen, den andre till batman. Där satt de vid dörren och lekte. Spindelmannen bytte blöja på dockan, medan batman hade med sig picnickorgen! Vilket underbart tema för en pojkbok.
LikeLike
Janne:
Det är skamligt underutnyttjat när jag tänker på vilka möjligheter det finns!
Antagligen ser det olika ut på de olika inriktningar men när jag läste min utbildning var en orientering i barnlitteraturen (Furuland m.fl.) en viktig del.
Maths:
Precis – det är just så jag tänker. Vi behöver stereotypierna för att kunna bryta mot dem. Queerteorierna ger frihet att experimentera med olika konstruktioner och om vi tror på kompetenta barn måste de också få gå över gränser.
Skräcken för superhjältarnas associationer tror jag att en del missar vilken kraft det finns i de här figurerna – och att de har en moralisk sida som innefattar både vård och empati.
LikeLike
Du har nämnt den innan, och nu nämner du den igen: skräcken för superhjältar. Jag känner inte alls igen det från något sammanhang så jag måste fråga: vems skräck är det, och vad handlar skräcken om?
LikeLike
Det är en oro för att de här hjältarna ska återskapa en klassisk manlighet – därför förbjöds de på många förskolor under 70- och 80-talet. Nu börjar det sippra in en viss medvetenhet om att de går att använda och kanske t.o.m. fyller någon form av mytologisk funktion.
Kommer du ihåg debatten om Rambo – det var en film som fördömdes reflexmässigt av feministisk vänster. Sedan visade det sig att det är en film som är en ganska kraftfull uppörelse med både samhälle och traditionella ideal.
Vad handlar skräcken om egentligen – Margareta Rönnberg tror jag beskriver det som en oro hos mödrar för söners självständighet. Masken är ett tecken på att “du vet inte vem jag är” och därigenom blir barnet inte bara osårbart utan ocksp i någon mening opersonligt. På så sätt blir individuationen mindre ångestfylld…
Puh – det blev snabbt djupt!
LikeLike
Djupt är inte farligt, även på en blogg bör man tillåta sig att dyka djupt och länge ibland, tycker jag. Bara yta är aldrig bra.
Ah, jo, mammor av idag är förfärligt rädda för att släppa taget både på ett och två sätt. Det är ruskigt skrämmande, och om något ett agerande som konserverar gammaldags könsrollstänkande.
Debatten kring Rambo minns jag vagt, men inte mer.
LikeLike
Jag tror att barnens hjältelekar kan hjälpa mammorna att släppa taget. Även om det gör ont blir det uppenbart att barnen är på väg någonstans bort – långt långt bort!
LikeLike
Låt oss hoppas att du har rätt. Jag tror inte världen vinner på att förvandlas till Morrhår och Ärtor
LikeLike