Jag har varit på konferensen Moving Image.
Dagens höjdpunkt var mötet med målaren, fotografen, textilkonstären, filmaren och författaren Carl-Johan de Geer. Han beskrev sitt liv som en serie misslyckande och katastrofer – men gjorde det på ett sätt som gör att hans bok Jakten mot nollpunkten nu står överst på min läslista.
Konferensen var väl sammanställd och leddes av Anders Mildner, som höll ihop de olika bidragen med mild hand.
Mitt största problem är kanske ändå arrangörernas ängsliga längtan efter att vara framkantsteknologiska – idén med att lägga ut konferensdeltagarnas twittrande på stor duk under de hårt styrda mellansnacken var provocerande för mig. Kanske är jag fixerad vid att sociala medier ska vara en mottagarvald aktivitet, eller att texten ska ha någon form av finess. När jag får den här sortens meningslöst pladder upptryckt i näsan får jag lust att bli teknikhatare på riktigt.
Den dag jag börjar twittra – skjut mig!

Det var nog meningen att det skulle vara provocerande också, tror du inte?
LikeLike
Kanske – det mesta var dödligt seriöst…
LikeLike
Är det möjligt att ambitionen var att ge ett smakprov av det som är många människors vardag, att visa upp att det faktiskt inte är så konstigt och opersonligt som utomstående betraktare ofta tror?
LikeLike
Jag säger som Hasse Alfredsson:
– Kan di va så djevliga?
LikeLike
Jag hoppas det
LikeLike