Jag har ett kluvet förhållande till ljud och omger mig gärna med radiobrus och bullrande samtal.
Min lille vän är betydligt mer tystlåten och väljer ibland att tillbringa flera dagar i avskild stillhet. Han menar att tankarna behöver få komma till ro och att det finns ett värde i att lära sig lyssna inåt.
I Svd understreckare utvecklar Anders Mathlein idén om tystnadens betydelse och jag blir nyfiken. Om jag inte får prata – finns jag då?
En stilla dag på en hjortronmyr i Norrlands inland kan man plötsligt höra ett främmande ljud som tycks gåtfullt och nästan skrämmande. Det tar några ögonblick innan man inser att det är ens egna hjärtslag och blodomlopp man hör. För en nutida stadsbo är det ett ljud lika ovanligt som raspet från en gåspenna.
Tysta tankar 
Jo, man finns – men vem är man? Vem hittar man därinne i tystnaden? När man inte speglar sig i någon annan? Kanske en trist typ, eller en rädd en? Vem det än är, får man försöka bli vän med den – ha det så berömda positiva förhållningssättet även till sin inre “lille vän”!
Oj – flumpedagog????????
LikeLike
Ja ibland behöver jag ta det här utflykterna – eller rättare sagt “inflykterna” – när det blir för mycket och snurrar för snabbt.
Jag är nog ganska stolt över att kalla mig flumpedagog och bär tröjan med stolthet. Beställ här:
http://www.lancefestivalen.se/#
LikeLike