Anne-Marie Körling skriver om svårigheterna för vikarier och frånvarande lärare att skapa bra undervisning.
Jag inser att lärarutbildningen inte tar upp de här socialt komplicerade situationerna och att studenterna riskerar att komma ut helt oförberedda till uppdrag som kräver stor smidighet och ideologisk uthålllighet om de inte ska malas ner i anpassningskvarnen.
Jag är nyfiken och tror att en hel del av läsarna har gjort sina hundår i vikariesvängen.
Har du tröstrika eller demoraliserande vikarieminnen att dela med dig av?
Sharing time!
Tysta tankar 
Jag vikarierade fyra år innan jag började plugga. Det var nyttigt. Man hade liksom hunnit göra de värsta misstagen när man kom till lärarhögskolan + att man hade massor med nyttig erfarenhet. Och jag visste att läraryrket passade mig.
Framför allt fingertoppskänslan är viktig vid vikarierande. När skojar eleverna och försöker lura stackars vikarien? Hur mycket ska man släppa innan man sätter gränsen genom att säga ifrån?
Minns när jag var i en sjätteklass och de fifflade med tavelpennorna och jag fyllde tavlan med en mattegenomgång. När jag skulle sudda permanenttexten så tyckte eleverna att det var väldigt roligt 😉 Det kunde jag bjuda på, det var ju ganska oförargligt. (Sedan dess bär jag omkring på egna whiteboardpennor.)
Värre var det i en annan sexa där pennalism och utstuderad elakhet var regel. Då var det nära att jag lämnade skolvärlden för gott. Jag var riktigt ledsen eftersom de var elaka mot mig. Jag fattar ännu idag inte varför.
Mitt motto har alltid varit att vara schysst mot eleverna. Genom att visa att man gillar dem och bryr sig om dem (genom att också kunna sätta gränser) så vinner man dem. Det har fungerat på alla elever utom just denna sjätteklass som jag upplevde vårterminen 1996.
LikeLike
Tack Tomas!
Moralen kanske är att vi aldrig vet varför en klass har bestämt sig för att göra livet till ett helvete för vikarien. Svårigheten är väl då att inte ta det personligt och börja anklaga sig själv.
Skönt att du behåller din tro på det goda – den högre rättvisan!
LikeLike
Det är prövosamt att utsätta såväl elever som vikarier för det Tomas beskriver. Jag skulle gärna se en övergripande diskussion kring vad som händer i klassrum där vikarierna är och hur att bättre lösa dem, som också tackar för att du länkar Mats, Anne-Marie
LikeLike
Jag saknar tiden som vikarie!
Man valde olika vägar varje dag. Alla ledde inte direkt till dit man skulle, man gick vilse. Men alla vägar ledde till slut rätt, det vara bara det att vissa vägar tog längre tid att vandra.
Idag som lärare är det allt som oftast samma väg som jag vandrar, dag efter dag. Och man har redan planerat att gå samma väg imorgon igen.
Och även om jag ibland tvekar och tänker “måste jag gå samma väg imorgon igen?”
Så gör jag det, tillsammans med mina kollegor, tillsammans med mina elever. Och jag trivs förvisso ganska väl på den vägen, jag känner igen den och den är bra.
Men tänk så kul det var som vikarie att upptäcka nya och olika vägar!
Imorgon ska jag SKA jag ta en annan väg, jag lovar!
Så tänkte jag för ett år sedan. Och jag har hittat nya vägar!
Det är inte så himla lätt att komma ut som nyexaminerad lärare och köra sitt eget race, även om man tidigare har jobbat i flera år som vikare. Det är så mycket som påverkar en och bidrar till anpassningen. Och jag säger inte att det är fel.
Men för ett år sedan kände jag, efter att ha jobbat i några år som lärare, att jag själv kunde påverka och välja vilka vägar jag skulle gå. Och det är ganska skönt! För nu slipper jag dessutom gå vilse som jag gjorde som vikarie.
Tack för en bra och tänkvärd blogg Mats! Jag tycker den har en väldigt bra kombination av djup och lättsamhet.
Hälsningar Mathias – Broder Daniel
LikeLike
Tack Mathias – så kul att du har hittat hit!
Spännande att du hittar nya vägar – jag följer dig på avstånd och väntar på dina översättningar med undran. Kommer de att vara sångbara?
Om vikarierollen så kanske det går att romantisera äventyrligheten och kanske även den relativa ansvarslösheten – men i längden är det en orimlig arbetssituation. Fast jag känner en man som vikarierade tills han var 76 år och jag vet att han njöt av vardagen och hantverket.
LikeLike