Jag läser en krönika av Pernilla Hägg Nordström i den österlenska gratistidningen Nya Upplagan 34 (hemsidan ej uppdaterad) och inser att den handlar om Pojkaktig sångbok 1 och sången
som författaren menar har gett hennes dotter svår ångest och sömnrubbningar. Efter flera månader släppte skräcken med hjälp av Askungeterapi (i filmform?). Det var en ny fröken från “tuffa Malmö” som hade kommit till fridfulla Österlen med dessa nymodigheter.
När skivan släpptes 1996 blev det debatt och rubriken på Svenska dagbladets ledarsida tror jag var “Förskollärare uppmuntrar till styckmord och likskändning”. Det var sången om Hajarna som väckte dessa starka känslor. Tio år senare fick jag ett skamset brev från skribenten som erkände att hon skrivit utan att lyssna och att hon nu älskade skivorna som hon lyssnade på varje dag tillsammans med sina barnbarn.
Idag när det säljs rosa nappar med dödsskallar på i de stora varuhusen trodde jag att denna form av överhettade reaktioner var passerade, men vill gärna försöka anlägga ett historiskt perspektiv på striden om barnkulturens innehåll.
Musik har länge haft en uppfostrande sida och den borgerliga barnkulturen som växte fram i början av 1900-talet växlade mellan disciplinerande och romantiserande sånger. Det gällde att lära barnen goda vanor – men samtidigt skrev Alice Tegnér sånger som handlar om det fria barnet och dess möte med djur och natur (Bä bä vita lamm, Ekorrn satt i granen, Mors lille Olle, När lillan kom till jorden, Blåsippan o.s.v.) Många av de här sångerna, som fick sitt givna medium i skolsångboken Nu ska vi sjunga, har fortfarande en stark ställning i skolan.
I slutet av 40-talet ifrågasatte Lennart Hellsing traditionen och boken om Bagare Bengtssons död väckte strid i kultursverige. Vilka ämnen var lämpliga att sjunga om? Har barn humor? Jag började skolan på sextiotalet och minns den underliga Maskeradvisan, den blodiga Eskimåsvisan, den absurda I Indialand, den sorgliga Lasarettsvisan och andra sånger som utmanade min trygga världsbild.
Sedan kom filmatiseringarna av Astrid Lindgrens verk och sångerna från Emils och Pippis världar trängde ut de Hellsingska underfundigheterna. Gulligheten och de ändlösa djurvisorna återskapade bilden av den oskyldiga barndomen. Jag menar att det är ett politiskt projekt att försöka dränka barn i en ideologi som till stora delar är nostalgisk. I en förskola som väljer att utöva sin makt under könsneutral täckmantel blir det viktigt att påvisa andra synsätt. Problemet är att det finns litet utrymme för en diskussion utan normativa förtecken.
Sångerna är inte skrivna speciellt f-ö-r pojkar. De är skrivna av vuxna män ur något som vi kallar ett manligt perspektiv. Detta är naturligtvis en bräcklig historisk konstruktion i ständig förändring – men ett nödvändigt analytiskt redskap för att synliggöra konflikten mellan olika synsätt.
Jag har inga tankar om huruvida pojkar eller flickor behöver mest stöd för att utvecklas, men är oroad över att många killar demonstrativt tar avstånd från de värden som skolan/förskolan försöker förmedla.
En traditionell enkel socialisationsmodell betonar förebildernas betydelse och då har ofta flickor en enklare resa in i modersrollen genom direkt imitation. Samtidigt är risken för reproduktion av bestående mönster besvärande. Pojkarnas identitetsskapande har ofta en fas av avståndstagande från modern. Att våga sjunga om hemska saker kan vara ett stöd i den processen. Men jag värjer mig från försöken att skapa modeller som snabbt riskerar att bli normativa tvångströjor. När Pernilla i slutklämmen utser Robert Plants och Jimmy Pages sensualitet och hårsvall till god förebilder blir jag lite bekymrad.
Är det ett oblygt försök att ställa in sig hos chefredaktör Lars Yngve?
Tysta tankar 
Nyligen skrev jag om varför flickor lyckas i skolan, men inte pojkar. Därför var det intressant att läsa ditt inlägg om hur kulturen formar de allra yngsta barnen. Tyvärr verkar vi dock hamna i samma slutfråga – utan att ha svaret.
LikeLike
Jag läser ditt inlägg och är nog lite ovan vid ett så öppet politiskt anslag.
Vilken menar du är slutfrågan?
Och varför skulle vi ha något svar? (Förlåt – antagligen har jag befunnit mig för länge inom högskolan och där är vi programmatiskt besatta av frågor…)
LikeLike
http://nattensbibliotek.wordpress.com/2009/05/21/den-har-boken-gor-mig-skitforbannad-2/
som är inne på samma tankegång, så jag visar dig hennes kloka inlägg eftersom jag måste springa iväg och inte har tid att skriva något själv just nu.
LikeLike
Slutfrågan är varför inte pojkar lyckas i skolan – eller som jag hellre vill ställa frågan: varför lyckas inte skolan med pojkarna?
Jag tycker inte svaret är oviktigt utan högst relevant om vi vill ha en skola där alla ska ha möjlighet att lyckas. Vad är det vi gör idag som inte fungerar? När tappar vi pojkarna?
LikeLike
OK Tomas – då är jag med!
Mitt perspektiv är förskollärarens och det vi ser i skolan är bara en upptrappning av en klyfta som många etablerar tidigt mellan sig själv och samhällets institutioner.
Mitt “svar” (äsch sådana citationstecken brukar jag undvika) är att förskolan till form och innehåll är feminiserad och att detta antagligen har att göra med vem som befolkar institutionerna.
För mig är alltså rekryteringsfrågan i första hande en innehållsfråga. Där skiljer jag mig från dem som ser frågan om vad manliga pedagoger ur ett annat perspektiv. Det handlar alltså inte om förebilder av det ena eller andra slaget. Innehållet är politiskt. Och då blir det spännande att se på sångerna som en del av maktutövningen!
LikeLike
Morrica:
Jo, det verkar vara en spännande bok. Men jag behöver hjälp med kopplingen!
LikeLike
Mats, bloggen snarare än boken, talar hon inte om hur flickors förväntade agerande i skolan visserligen må leda till höga betyg och goda provresultat, men hämmar dem längre fram i livet?
LikeLike
Jovisst – då är jag med.
Bitterfittan är också en lysande bok som gör det svårare att bedriva traditionellt offertänkande.
LikeLike
Jag hälsade på Carita på Östra fäladen idag (Hon hälsar så mkt!). Vi sjöng “Jag är en vanlig vampyr”, barnen älska den och det kändes mer normalt att sjunga den än att sjunga Jag är en vanlig kanin som vi sjöng innan. Vilken förskola Mats!! Om jag fick ett gott intryck nu så kan jag gissa hur det var för “länge sedan”… 🙂 Coolt!!
LikeLike
Tomas Jonsson, är det verkligen slutfrågan? Om flickorna trots höga betyg går ut hämmade och pojkarna går ut med taskiga betyg, borde inte slutfrågan snarare vara något i stil med: hur gör vi för att förmedla kunskaper som behövs i världen, både nu och framöver, till alla, utan att det sker på bekostnad av någon?
LikeLike
För att komma tillbaka till sångerna. Det är ju intressant vad olika människor sätter sin gräns. Ni har säkert sjungit “I ett hus vid skogens slut”? Vad står det egentligen att jägaren tänker göra i den sången? På många ställen jag har arbetet på har man helt enkelt tagit udden ur den genom att “censurera” texten.
Men vad står det för? Är det mer barnsyn än syn på kön? Vad klarar små flickor och pojkar av? För man sjunger inte den ena versionen bara för flickorna, utan alla barnen får höra samma tämjda version. Är det kanske så att det speglar en allmänt räddhågsen hållning till verkligheten?
LikeLike
Hej !
Du känner dig uppenbart upprörd…
Jag vill påpeka att jag inte ”menar” att min dotter fick ångest av din vampyrsång, jag VET att det var så. Hade du också suttit timme efter timme med en skräckslagen femåring i knät och försökt övertyga henne om att det inte finns vampyrer som suger blod, så hade din reaktion kanske varit något mer medkännande! Dagen efter incidenten med vampyrsången gick jag och min man ner med vår dotter till dagiset, för att få veta vad som utspelat sig. Vår dotter kunde inte få fram så mycket mer än att det hade varit något med en vampyr med blod på tänderna. När vi kom ner på dagis drog hon ner sin mössa över ansiktet för att slippa se och höra när dagisfröken förevisade sångkortet med bild och text för oss.
Vår dotter vägrade att gå på dagis i flera dagar, sedan kunde hon gå dit om jag följde med och i flera månader vägrade hon gå vår vanliga väg dit för att ”det är mörkt under buskarna”. Jag tar illa vid mig över att du raljerar över att hon blivit utsatt för någon genuspedagogik som skulle skadar henne. Det är struntprat!
Min artikel är sprungen ur en insikt att ramarna för vad killar ska vara är otroligt snäva idag. Deras klädsel, deras intressen är beskurna. Det är ”bögvarning” på alldeles för mycket. Och jag tycker inte att det som du uppenbarligen ser som ett ”manligt perspektiv” är något att överföra till nästa generation pojkar. Som du mycket riktigt påpekar är det till stora delar en konstruktion. Själv vill jag hellre dra åt det livsbejakande hållet. Du kanske föredrar det gamla Sparta?
Pernilla Hägg Nordström
PS Då jag aldrig har haft nöjet att träffa redaktören i levande livet kan jag inte uttala mig om ifall han har någon som helst likhet med Plant eller Page.
För övrigt är vi inte bosatta på Österlen.
LikeLike
Det var bra att få lite mer fakta! Ni verkar båda två vara upprörda. Och det här har ingenting med genus, manligt eller kvinnligt att göra, även om de vuxna verkar vilja ha det så. Hur pass könskodad är en vampyr? Eller en haj? Är allt som är läskigt och spännande manligt kodat? Vad ska man egentligen skylla barns rädsla på?
Jag har ett exempel från mitten av 90-talet. Vi var då med en grupp 5-åringar och såg Farbror Fläskorv. Det kan ha varit ca 100 stycken 5-åringar i salen. När de sjöng om en häxa, en poplåt från 80-talet, så var det en pojke som inte klarade av det, utan fick gå ut med en av sina fröknar. Sången om hajarna med allt blod på slutet gick bra, men inte den om häxan som var mer subtil. Alla andra barnen uppskattade det hela. Eller de kanske inte förstod?
Nu har jag inte haft så stor kontakt med 5-åringar på 7½ år, inte förrän i april då jag bytte arbetsplats. Men jag har tidigare tänkt på att barn är rädda för olika saker i olika åldrar. Och 5- och 6-åringar är känsliga på sitt sätt. Jag kan ganska definitivt säga att 2-åringar inte skulle bli rädda om man sjöng om blod och vampyrer, häxor eller hajar. Däremot har det funnits barn som varit rädda för min gitarr!
Och ibland blir det tyvärr fel när man planerar, för man vet inte vad det enskilda barnet reagerar kraftigt negativt på. Inte förrän man har sjungit och man ser reaktionen eller när föräldern kommer för att berätta vad som hänt. Varje barn är unikt, så det är inte så lätt att förutse vad som kommer att hända. Men att fortsätta att sjunga Lilla snigel för 5-åringar är väl inte heller något alternativ?
LikeLike
Jag är inte särskilt upprörd – möjligtvis bekymrad över det moraliserande och normativa tonfallet som Pernilla använder. Men som förälder är det naturligtvis rimligt att vilja skydda sitt barn från obehagliga upplevelser och efter 25 år som förskollärare vet jag en del om barns rädsla. Precis som Maths skriver tar den sig olika uttryck och är inte alldleles enkel att förutsäga.
Jag har mött barn som varit livrädda för allt från clowner till dammsugare – och jag har inget givet råd till pedagoger när det gäller vad vi kan ta bort för att inte utsätta barn för oro. Men jag vet hur påfrestande det är att ha barn som inte kan sova och lider med Pernilla. Det var inte min avsikt att raljera.
Vad det är för manlighet som samhället vill se är en stor och komplicerat fråga. Om du läser bloggen kommer du att upptäcka en del allvarliga försök att närma sig problemet från andra håll än dikotomin Sparta-Aten. Om du lyssnar på de tre sångböckerna kommer du aytt upptäcka en mångfacetterad och oförutsägbar bild av manlighet som inte är utan självkritik. Vi försöker undvika nya normer – även om de är trevliga.
Vad som är livsbejakande tror jag är en individuell fråga – jag har fått en del kritik här för att jag inte förstått hårdrockens symbolspråk och är numera ganska försiktig i att uttala mig i sådana frågor.
Aha – inte Österlen! Jag erkänner att tidningens sammansättning är en aning mystisk och jag famlar efter den gemensamma nämnaren mellan Yngve, Choamsky och Bono.
LikeLike
Tack Niklas!
Så kul att du har haft ett bra besök. Jag borde nog vårda mina rötter och hälsa på min gamla arbetsplats – men det är många komplicerade känslor…
LikeLike
Jag har en liten gosse i min bekantskapskrets som grät förtvivlat varje afton i mer än en vecka efter ett besök i kyrkan för att titta på julkrubban. Han hade fått syn på krusifixet över altaret och var förfärad över hur man kunde behandla en människa så! Clowner tycker jag också är obehagliga, det kan dölja sig vilken galenskap som helst bakom det maniska leendet, det är samma känslor som inför dansbandssångares automatiska leende medan de sjunger om hur hjärtat krossats, jag förstår barn som flyr clowner fullständigt.
När man är fem år är sagan och verkligheten samma sak, och det är vår vuxna uppgift, både som förälder och pedagog, att med ord och handling visa barnen vad som är vad. Det är, som du skriver Mats, ingen lätt uppgift, men ack så viktig den är!
LikeLike
Det här är svåra saker och som förälder är vi sårbara.
När jag kollar Pernillas hemsida
http://www.pernillanordstrom.se/ie1.htm
möter jag en konstnärinna som delvis använder ett naturromantiskt och dekorativt formspråk – men som också tycks ha en stark vilja att beröra mottagen. I bildsviten om miljön anar jag nästan en lust att skrämmas. Det tycker jag om och menar att valet att visa de här bilderna för barn är ett beslut som jag själv måste ta ansvar för. I min värld är klimatförändringar mer skrämmande än vampyrer.
Jag vet inte om detta är platsen att diskutera estetik, men just “Jag är en vanlig vampyr” är till sin form extremt gullig. Välkänd snäll melodi, behaglig flöjt, lite corny sångröst, inga manipulativa effekter eller eko. Tanken är att bredda ämnena för barnvisor under trygga former.
Men det är pedagoger och föräldrar som ger inramningen och i en del fall tror jag att Halloweenfirande har gått överstyr? Att skapa trygghet är den svåraste konsten och jag menar att förskolorna i alltför låg grad utmanar barnens fantasi. Därför vänder sig barnen tidigt bort från den unkna och pedagogiserande barnkultur som länge har dominerat verksamheterna.
LikeLike
Tack Maths och Morrica för era exempel!
Jag försöker låta bli att polarisera genuseriet – det handlar absolut mer om barnsyn är om kön här. Problemen uppstår när pedagogkåren intar en normativ hållning mot sådant som hotar maktpositionen och trivseltraditionen. Ibland har jag muttrat om trevlighetsfascismen som hindrar skolan från att ta barns tankar på allvar.
Jag tror inte att Pernillas och min konstsyn ligger särskilt långt ifrån varandra:
“Mitt mål med en målning är inte att den ska fungera som ett slags Rocha-test, där betraktaren kan läsa in vad som helst efter sin egen läggning och sina egna erfarenheter. Så är det ofrånkomligen alltid ändå, till dels. Jag vill att det jag lagt in i bilden ska förmedlas till betraktaren. Vilket inte innebär att detta något skulle kunna sägas kort och koncist. Då hade målningen varit överflödig.”
(från hemsidan)
Det som ger bilden (sången) mening är våra erfarenheter. Samtidigt finns det en vilja att “förmedla” något (men jag skulle nog valt ett annat ord).
LikeLike
Vad tror du hade hänt om du istället för den “Pojkaktiga sångboken” hade gett den ett namn som “Vilda sångboken”? Nu är den genuskodad eftersom ordet pojkaktig finns med i titeln. Du vill ju inte vara normativ, säger du, men här har du talat om att det är pojkars sak att sjunga sådan sånger. Flickor sjunger alltså inte sånt? Eller har jag missat något?
LikeLike
Jag har inte sagt att det är pojkars sak att sjunga sångerna – men i förskolans värld tolkas allt utifrån normativa aspekter. Det är möjligt att använda begrepp som “manligt perspektiv” eller “pojkaktigt förhållningssätt” utan att göra anspråk på någon form av tolkningsföreträde eller historisk sanning. För mig omdefinieras innehållet dagligen och jag tror att de flesta av oss leker med olika former av gränsöverskridande blandningar.
En postmodern poäng är kanske att det måste finnas gränser för att kunna överskrida dem. En mer queerinriktad teoribildning skulle nog betona individens förmåga att skapa egna identiteter av fragment.
Men förskolan tuffar på i en värld där allt är förebilder och mönster som helst ska vara garanterat goda och trevliga – samt statligt legitimerade.
Förslaget “vilda sånger” tycker jag själv är begränsande. I sångböckerna finns det en hel del känsliga, poetiska, sorgsna, absurda och nonsensartade sånger som jag är glad över. Det är farligt att reducera männens roll i förskolan skolan till någon form av våldsamma lekfarbröder.
Om vi ska gå djupare in i socialisationsteoriernas förtrollade värld så är jag inspirerad av Nancy Chodorow som försöker överbrygga motsättningen mellan psykoanalytiskt orienterade teorier och andra mer socialt inriktade förklaringsmodeller. Men det blir fort djupt och det är lättare att utgå ifrån en likhetsfeministisk ståndpunkt där olikheter ses som farliga och ska motverkas.
För mig är skillnader intressanta – men förskolans monokulturella tradition ett problem. Särskilt skrämmande är det när verksamheten presenterar sig som könsneutral och ska bota pojkarnas dåliga sidor genom genuspedagogiska insatser.
LikeLike
Vad skulle man sjunga om i en Flickaktig sångbok?
LikeLike
Enligt mig är de flesta sångböcker ganska flickaktiga – men jag vet inte om jag har rätt att uttala mig i ämnet.
Jag minns en tid när Aftonbladet bl.a. satsade på kvinnosidor och kvinnobilagor p.g.a. att de kände sig osynliggjorda. Antagligen var det historiskt nödvändigt, samtidigt som det fanns en uppenbar risk i att stereotypier förstärktes.
LikeLike
Vad innebär det, att de är flickaktiga? Mer konkret sådär, jag är inte säker på att jag vet riktigt vad som kan läggas i begreppet.
Flickor i femårsåldern som befinner sig inom min observationssfär sjunger/sjunger med i t ex följande med stor förtjusning:
men jag är inte säker på att det räknas som flickaktigt bara för det?
LikeLike
Jag är extremt pragmatisk. Kultur är sådant som är meningsfullt för individen och ofta innebär det att sångerna aktiverar tidigare erfarenheter.
I en tid därgränsen mellan ungdomstid och barndsomtid kan jag tänka mig att PINK är en viktig inspiration för flickor som vill utveckla sin självkänsla. Arg och stolt.
Det kräver en del språkkunskaper men det brukar inte vara något problem om känslan är rätt.
Astrid Lindgrens sånger deltar utom tävlan i genusstriden. Tyvärr har de dominerat och trängt ut andra traditioner. Kanske borde de sättas i karantän några år?
LikeLike
Att sätta dem i karantän verkar dumt, de uppskattas inte utan anledning. Dels som du säger är de varken flickaktiga eller pojkaktiga, ibland inte ens barnaktiga utan bara människoaktiga. Dels har de ofta djup och bredd både textmässigt och musikmässigt bortom och utöver många andra barnvisor, och de är sällan om ens någonsin tillrättalagda.
Astrids styrkor var många, och en av dem var att hon aldrig duckade för det faktum att världen inte bara är ullig och gullig, och detsamma gäller hennes sånger.
Varför har andra traditioner fallit undan och tappats bort? Kanske är de för grundliga och tillrättalagda för barnens behov? Jag vet inte, jag bara funderar lite.
LikeLike
ibland springer fingrarna fortare än tankarna, för grunda och tillrättalagda menade jag givetvis
LikeLike
Jo jag uppskattar också sångerna – kanske menar jag att deras popularitet delvis sammanfaller med en mediesituation där filmerna+TV gav ett genomslag som saknar motstycke i historien. Alla kunde alla Emil- och Pippirepliker. Ansvarskännande föräldrar hade dem på video…
Inte ta bort – bara låta dem vila lite!
LikeLike
Som den envise dåre jag är upprepar jag mitt Voffo då då? Att presentera andra sånger för barnen också förefaller fullständigt självklart för mig, men att ta bort något som är populärt, uppskattat och givande från repertoaren för en generation ungar bara för att tycks mig onödigt?
LikeLike
Jag tänker att traditionen är väldigt stark och självbekräftande. Nostalgi är en mäktig kraft och många pedagoger väljer gärna säkra kort.
Men jag är feg och vågar inte utmana så mäktiga krafter…
LikeLike
Nostalgi är mycket mäktig, och som alla andra mäktiga och starka krafter måste den ständigt utmanas för att inte bli rent kvävande.
Om vi en stund leker med tanken på att utmana Astrid-traditionen, vad skulle du vilja ha istället? Det är ju bara du och jag här nu, så ingen kommer att fläska till dig över skallen för det du säger =)
LikeLike
Jag är Hellsingfanatiker – men vill nog ta ett par steg tillbaka i debatten. Egentligen tror jag att det inte spelar så stor roll vad som sjungs om hjärtat är med.
Men visst är det underligt att det är Astrid Lindgrens mer utslätade verk som vårdas mest ömt. Den svårsmälte Herr Karlsson på taket har inte blivit lika populär i Sverige som i Ryssland. Ett land där befolkningen har lärt sig att skratta åt uppblåsthet och dålig självkännedom!
LikeLike
Just Karlsson på taket är intressant, enligt min erfarenhet uppskattas hr Karlsson själv medan den präktige Lillebror och hans lika präktiga kamrater står många barn upp i halsen, på samma sätt som många älskar Pippi men irriterar sig på Tommy och Annika.
Själv tvångsmatades jag på lekskolan (som det hette på den tiden) med Gullan Bornemark tills jag blev smått allergisk mot den rara tonen i Det Är Så Härligt Att Gå I Solen och Sudda Sudda och vad det nu var. Jag kan tänka mig att hon representerar samma nostalgitripp för många som t ex Hellsing gör.
LikeLike
Aj, Bornemark är en öm punkt. jag är också uppfödd med Gullan och radioprogrammet Det ska vi fira där det var en barnmelodi om dagen. Ofta var det just Sudda sudda och jag fick nog en överdos – samtidigt som jag av politiska skäl kunde kritisera budskapet “var alltid glad”.
sedan fick jag barn, lånade skivorna och föll pladask för det musikaliska hantverket, de fantastiska rösterna och de roliga arrangemangen…
Så var det med den ideologin!
LikeLike
Skulle det vara så att Hellsing, Astrid och Bornemark, som ju var nyskapande var och en på sitt sätt när de var aktuella (och vi var unga), fortfarande sätter tonen för hur kvalitativ barnmusik skall låta än idag, ett antal dekader senare? Har det bara kommit ut Smurfhits sedan dess?
LikeLike
Så illa kan det inte vara!
Mamma Mu skapade en ny tradition av lågmädnärhet, Mora träsk förnyade scoutsångernas bullriga gemenskap, Filarfolket m.fl. hämtade inspiration från folkmusiken, James och Carin Hollingworth var påhittiga på ett ganska eget sätt, Anders Lundin gjorde vardagspoetiska och humoristiska nedslag… men det finns en uppenbar risk i att du har en poäng.
De pedagogiska sångerna har inte lyckats slå rot i folksjälen.
LikeLike
Man funderar lite för sig själv hur detta kan komma sig? Drunkar de i mediabruset? Är det vattentäta skott mellan dagisvärlden och övriga världen?
LikeLike
Jag tror att den illa dolda pedagogiska avsikten genomskådas av barnen. Dålig konst helt enkelt…
Därför är jag alltid misstänksam gentemot konst som har tydliga syften. Mina bästa låtar förstår jag inte själv.
LikeLike
Nåväl, är låtarna dåliga är det ju knappast någon större förlust om de drunknar i glömskan. Barn har en förmåga att komma ihåg vers efter vers efter vers (mina små grannar kan t ex hela Idas sommarvisa, själv kan jag två första verserna om jag fyller ut med lite rajraj här och där) ändå tycker jag barnvisor av idag ofta år korta och simpla, ingen utmaning för barnens intellekt, bara underhållning och denna eviga gullighet som svävar som ett täcke sockervadd över landets förskolor.
Och det ger återklang längre upp i åldrarna. Vi vet ju t ex hur läsinlärning främjas av att barnen fått öva upp både förmågan att rimma och ramsa och att lära sig innantill när de är mindre. Hellsing FTW helt enkelt
LikeLike
Barns oändliga textminne är en gåta. Jag gillar skillingtryckens berättarkonst men har svårigheter att komma ihåg fjärde versen på Mors lille Olle.
Samtidigt är det svårt att uttala någon åsikt i frågan utan att bli normativ. Debatten började med att ett barn hade fått mardrömmar – det är naturligtvis inte bra, men på något sätt är det svårt att tänka sig en konstuppfattning som inte vill beröra.
LikeLike
Jag älskar skillingtryck, och gamla sorgerliga ballader med sjuhundrafemtioelva verser men känner mig oftast som Birgitta Andersson med Balladen om Enögda Elin =)
Mardrömmar fyller en funktion i barns utveckling, i allas vår utveckling. Jag minns en saga jag hörde som barn, om en liten gosse (han hade ett namn, men det har jag glömt för länge sen) som var så förfärligt rädd för allting. Hans farmor (eller mormor, eller gammelmormor eller granntant eller vem det nu var) sa åt honom att han inte skulle springa nästa gång, utan vända sig om och se rädslan i ögonen. Han upptäckte att björnen han trodde förföljde honom visade sig vara vinden i löven, spöket i skorstenen var en uggla i trädet utanför och så vidare. Alfons pappa lär ut en snarlik metod med sig ‘Stick du stygga spöke för du finns inte’. Nej, jag säger inget alls om just den här mamman och det här barnet, jag känner ingen av dem, jag vill bara antyda att det finns olika sätt att se på saker och ting.
Att konst vill beröra är viktigt, både viskningar och rop fyller sina funktioner. Ibland säger man mer med den subtila antydningen än det provocerande illvrålet, det är något jag själv har lätt att glömma ibland.
LikeLike
Jo det är kärnan i många folksagor – att utmana sin rädsla! Jag tänker på den sagan av Jan Lööf med pojken som går över en skrot med ficklampan.
Visst är det spännande att fundera över rädslor. Hitchcock var väl mästare i att skrämmas genom att låta saker i-n-t-e hända… faran var den mäktigaste kraften och mottagaren spelade upp möjliga scenarier inne i huvudet hela tiden!
LikeLike
Är inte bekant med den sagan du pratar om, men sens moralen tycks vara densamma. Det sägs, säger jag utan att ha tillgång till den minsta statistik över saken utöver min ryggmärgskänsla, att skräckfilmer blir alltmer populära. Jag vet att drakar och dödskallar ofta lockar barn mer än nallebjörnar och clowner *anknyter till tidigare diskussioner*. Finns det tro ett behov även hos barn att närma sig det skräckinjagande, att likt Ronja öva sig på att hantera farorna och erövra världen istället för att gömma sig trygg i Mattisborgen? Det vore inte underligt om detta återspeglas i förskolebarns trudeluttande också, om så är fallet.
LikeLike
Kan det vara så att vi närmar oss koncensus? Denna skräckinjagande punkt i samtalet då vi tillsammans rider mot horisonten i solnedgången…
LikeLike
Månne ett fint sätt att antyda att diskussionen borde rundas av? Det ligger nog en del i det, förhoppningsvis betyder det inte att tankarna försvinner ner i glömskans mörker.
*sjunger I’m a Poor Lonesome Cowboy*
LikeLike
All visdoms fader
LikeLike