En fördel med att tonsätta gamla ramsor är att texterna åtnjuter en sorts kulturell frisedel. Ideologin utsätts inte för samma stränga granskning som nyskrivet material och folkmusiken innehåller därför en hel del tveksamma (men intressanta) texter.
På Pojkaktiga sånger 1 finns en melodi som vi trodde handlade om “såriga ben” och en omtänksam läkekunnig magister. För barnen, som vuxit upp med vaxande mödrar var det självklart att sången beskrev avlägsnandet av generande hårväxt.
Jag vill betona att naturligt håriga ben är en merit i min värld. Tror jag.
Tysta tankar 
Lyssnade i veckan på ett inslag i P1. Unga kvinnor i storstadens park intervjuades om kroppsbehåring.
Kortfattat slutsats: Unga kvinnor i dagens Sverige anser att varje hårstrå utanför skallen är “vidrigt äckligt”.
Man fick lära sig om sk Brasiliansk vaxning där varje hårstrå i den intima regionen ryckes loss med våld. En behandling håller i fyra veckor. Sedan gäller återigen 45 minuter smärtsam plåga.
Den behårade manliga pungen var dessutom “äcklig”.
Den urbana kulturen får en normal Homo Sapiens att fundera över den mentala hälsan hos den yngre befolkningen.
LikeLike
Jag känner mig också väldigt främmande inför denna fixering – särskilt om den kopplas till någon form av feministisk analys där patriarkatet skulle tvinga fram beteendet. Vilket kanske är sant men väldigt svårt att leda i bevis…
Tanken på att pedagoger skulle vara ansvariga för att bekämpa osunda ideal tycker jag är lockande, men vill inte bidra till att öka kraven på en redan starkt utsatt grupp. Det får nog fortsätta att vara en högst personlig fråga (att raka eller inte)
Å andra sidan finns det kommuner som har gjort tatuering och piercing till policyfrågor – så varför inte?
LikeLike
Varför känns som en mer relevant fråga. Pedagoger skall vara förebilder, om våra utseenden börjar regleras och likriktas blir väl signalerna som skickas snarare att ytan är oerhört viktig än motsatsen?
LikeLike
När jag jobbar på kollo med “barn som har behov av miljöombyte” (läs Ghetto kids) brukar jag se till att inte raka mig under armarna. Det kulturella avståndet mellan mig och dessa kids är långt som det är.
När jag jobbar på kollo med “barn som tydligen inte är i lika stort behov av miljöombyte” (läs vanl.. nu höll jag på att skriva det..svårt detta, men ni fattar) brukar jag raka mig under armarna och använda nagellack på tårna. Det blir en bra öppning för att diskutera genus med barnen. Ett tipa om ni prövar detta är att ta med aceton. Det finns nämligen en ganska stor risk att alla killarna kommer hem med nagellack på tårna annars. Alla föräldrar är inte bereda på det könsöverskridande beteendet hos sina barn…
Är jag på djupt vatten nu Mats?
LikeLike
Du är på precis lagom djupt vatten – bråddjupt!
Jag är med – och tänker att min uppgift som högskolelärare är ungefär densamma. Problemet är att hitta ett nagellack som matchar min hårfärg…
LikeLike
Hej Mats!
I sammanhanget kan jag inte låta bli att berätta/påminna dej om en historia från vår före detta gemensamma arbetsplats nån gång i början av 80-talet.
Det var den lille 4-åringen, vi kan kalla honom Erik, som förundrat studerade pedagogens, vi kan kalla henne Birgit, ben, helt i enlighet med vår genus-syn (eller nå´t) garanterat orakade.
Han tittade och tittade – sen sa han med ett tillrättavisande tonfall:
“Damer har inte päls!”
Detta hade planterats i hans medvetande redan i den åldern, och i den tidseran!
LikeLike
Hej Catarina!
Så roligt att höra av dig! Hoppas vi träffas snart i själva Verkligheten!
Jo, den historien är inte att leka med! Om jag in te minns fel hade pojken italiensk anknytning och nog är det ett land där kvinnor har ett intressant förhållande till hår på olika ställen?
Fast jag är ingen expert…
LikeLike